På sistone har jag blivit helt fast i att lära mig om rostning av specialkaffe, och av en slump läste jag en artikel om en vietnamesisk rostare som fick mig att börja anteckna. Phạm Thanh Tùng, huvudrostare på rosteriet 9 Minutes to Miracle, har nästan 5 år i yrket och tillbringar hela dagarna i en rostverkstad på bara cirka 40 m2.
Det som imponerade mest på mig var hur han pratar om sitt yrke: att rosta kaffe handlar om att skickligt styra eld och luft för att förvandla enkla gröna bönor till en kopp specialkaffe. För att få kallas specialkaffe måste bönorna uppfylla standarden från världsorganisationen Specialty Coffee Association (SCA), alltså få defekta bönor och en provningspoäng mellan 80 och 100.
Jag lärde mig också mer om förvaringen. De importerade bönorna packas i fyra lager påsar för att skydda mot stötar, fukt och mögel, och det sista lagret är en standardenlig Grain Pro-påse som bevarar de gröna bönorna. Tùng rostar ungefär 17 satser om dagen, och hur stor varje sats är beror på beställningarna.
I Vietnam har unga människor bara börjat intressera sig för specialkaffe under de senaste 7–8 åren, men det växer verkligen snabbt. Om du också är nyfiken kan du leta upp ett rosteri nära dig, köpa lite nyrostade bönor och brygga dem riktigt långsamt. Smaken är något helt annat än vanligt kaffe.
Källa: VnExpress
Daily Coffee News har publicerat en fotoreportage från Roast Summit 2026, som arrangerades av tidningen Roast på The Redd på Salmon Street i Portland, Oregon. Det tvådagars evenemanget var slutsålt och samlade hundratals personer från rosteri, grönt kaffe och utrustning, med kaffepauser, lunch och på kvällen happy hour och en pub crawl.
I föredragen berättade Nicki Amouri från Caffè Amouri om experiment med variabler som laddningstemperatur och vändtemperatur. Laila Ghambari, ägare till Guilder Coffee, pratade om hur man gör kaféer och rosterier mer lönsamma, och Scott Merle från La Minita Coffee ledde en smakning om hur bearbetningsmetoder förändrar koppen.
Det jag gillar mest är utomhusdelen: live-rostningsdemonstrationer på produktionsrostare från San Franciscan, Loring, Diedrich och Sivetz, samt provrostare som Roest, Aillio, Nucleus Link och Ikawa. Att se olika maskiner arbeta sida vid sida går knappast att uppleva på annat sätt.
Roast Summit började i Portland 2020 och har sedan dess hållits i Seattle, i Chicagoområdet och i Melbourne. Nästa är planerad till 2 och 3 mars 2027 i Melbourne. Jag skulle gärna vara med någon gång, eftersom praktiska evenemang som det här verkar mycket mer användbara än att läsa specifikationer.
Källa: Daily Coffee News, via Roast
Jag snubblade över en artikel från Forbes Belgique som gladde mig: Belgien har vunnit världsmästerskapet i kaffeskrapning, sex år efter sin senaste medverkan. Titeln gick till Benjamin Brassart den 27 juni 2026 på World Coffee-mässan i Bryssel, före de nationella mästarna från andra länder.
Det som slog mig var hans väg. För bara två år sedan startade han Boo Coffee Roasters tillsammans med sin kompanjon Benoît Desmaretz i industriområdet i Anderlecht. Ett litet oberoende rosteri som arbetar med engagerade producenter har hamnat på världens topp. Det får en att vilja tro på små satsningar.
I artikeln får också två yrkesverksamma komma till tals. Thomas Wyngaard, grundare av OK Coffee Studio, tror att titeln gör att specialkaffet blir mer hörbart inom belgisk HORECA (hotell, restaurang och café). Maxime Lemploy från Cuprima, specialkaffegrenen hos importören Efico, kopplar detta kaffe till slow food-rörelsen: sällsynthet, en egen smak och spårbarhet.
Några siffror sätter saker i perspektiv. Specialkaffe utgör bara cirka 2 procent av världsmarknaden, men växer betydligt snabbare än resten. I USA dricker enligt en undersökning från Specialty Coffee Association 47 procent av de vuxna den här kaffen varje dag, jämfört med 42 procent för vanligt kaffe. I Belgien finns inga tillförlitliga konsumtionssiffror, men kaffebarer fortsätter att öppna i Bryssel, Antwerpen, Gent och i Vallonien.
Wyngaard tror att marknaden kommer att polariseras mellan mycket billigt kaffe och yttersta kvalitet, med allt mindre utrymme i mitten. Själv tycker jag att det är en bra påminnelse: bakom en medalj finns ett helt ekosystem av rosterier, importörer och producenter som avgör vad som hamnar i vår kopp.
Källa: Forbes Belgique
Jag läste nyheten om att Yoshiyuki Nakamura (47), som driver kaffebutiken "Mame Porepore" i Okinawa City, har vunnit Japans mästerskap i kaffebränning. Det var hans tredje seger i den här nationella tävlingen i rostning, som hölls från december 2025 till januari 2026, och det största antalet titlar någonsin i tävlingen.
Tävlingen mäter förmågan att rosta gröna bönor i en förutbestämd rostare. Bönorna som ska rostas meddelas samma dag, och bedömningen omfattar tre saker: analysen av bönorna, kvaliteten på det rostade kaffet och hur nära resultatet ligger den smak deltagaren deklarerat i förväg. Att först säga med ord vilken smak man vill uppnå och sedan faktiskt återskapa den är det som gör en rosteringstävling intressant.
Nakamura har drivit sin butik i 16 år. Tydligen har han tidigare kommit tvåa i världsmästerskapen. Han säger att det inte finns ett enda rätt svar när man rostar, och att det är viktigt att lyfta fram bönans personlighet samtidigt som man tar bort felen. Han säger också att när något går fel är det analysen av orsaken som leder vidare. Som hemmarostare tyckte jag att de orden var obekväma men också uppmuntrande.
I juni ska han representera Japan i världsmästerskapet i Belgien och siktar på sin första titel vid tredje försöket. Han planerar också en resa utomlands för att öva på samma rostare som ska användas i finalen. Hans önskan att "vinna världsmästerskapet och visa hur högt upp kaffet från Okinawa ligger" fastnade också hos mig.
Det är verkligen glädjande att läsa hur det tysta rosteriarbetet blir erkännande för en hel regions kaffe. Jag är också nyfiken på resultatet från världsmästerskapet.
Källa: Ryukyu Shimpo
Jag läste en guide från Perfect Daily Grind Español om hur man håller rostningen jämn när volymen växer, och tyckte att den praktiska inriktningen var användbar. Grundtanken är att jämnhet kommer mer från en stabil, disciplinerad rutin än från mycket exakta profiler.
Författaren, Daniel Lancaster, som driver ett rosteri i Black Mountain i USA, börjar med förvärmningen, som alltid ska göras på samma sätt, med samma temperatur och under samma tid. Sedan ber han dig kontrollera fukthalt, densitet och temperatur på det gröna kaffet, och även logga luftfuktighet och temperatur i rosteriet, eftersom allt detta påverkar värmeöverföringen.
En del som fångade min uppmärksamhet är protokollet mellan satserna: kontrollera kylbrickorna, ta bort skalet, inspektera trumman och starta om maskinen. Enligt artikeln förklarar detta steg större delen av variationen från dag till dag, så referensprofiler bör innehålla ett reproducerbart protokoll. Han rekommenderar också att man ordnar dagens rostningar från ljusa, täta kaffen till mörka, mindre täta, prognostiserar volymen utifrån bekräftade beställningar och roterar lagret av grönt kaffe för att hålla det färskt.
Maskinens storlek spelar roll: en liten tvingar fram satser direkt efter varandra utan återhämtningstid, och en stor ger delvis fyllda laster som beter sig annorlunda. På Café Mokxa i Frankrike gick de från en rostmaskin på 12 kg till en på 60 kg och fick färre fel än när de körde sex satser på 10 kg. Texten rekommenderar också cupping i början, mitten och slutet av produktionen.
En försiktighet: artikeln är sponsrad av IMF Roasters och marknadsför deras utrustning, så läs den delen med viss distans. Rutinrådet gäller ändå för alla rosterier.
Källa: Perfect Daily Grind Español
Jag blev glad över beskedet att Producer & Roaster Forum (PRF) för första gången kommer till Mexiko. Den 12:e upplagan hålls den 18 och 19 mars 2027 på Polyforum Chiapas i Tuxtla, och upplevelsen Sourcing Trip äger rum från 14 till 17 mars.
Över 4 500 yrkesverksamma väntas, med rosteriare från över 45 länder, vilket skulle göra det till den största PRF-upplagan hittills. Arrangörerna uppskattar affärsmöjligheter för mer än 15,5 miljoner US-dollar, varav minst 1,82 miljoner skulle stanna i Chiapas, plus över 300 direkta och indirekta jobb.
Programmet inkluderar den sjätte Global Roasting Championship, sponsrad av Cropster, den åttonde Cold Brew Championship, den tredje World Cupping Championship och den tredje tävlingen Suelo de Excelencia från Belco, som fokuserar på markens hälsa. Det blir även sessioner för Producer-Roaster Matchmaking, föredrag och paneler (ansökningar för talare är öppna) samt finalen i Global Coffee Awards 2026, där regionala vinnare tävlar om titeln världens bästa rosteri. Mästaren 2025 var Vytautas Kratulis från Huracán Coffee. Den europeiska upplagan av GCA hålls i oktober och proverna måste vara framme före den 21 oktober.
Som bakgrund är Mexiko ett av världens elva största kaffeexportländer, och USDA förväntar att produktionen ska stiga till 4,1 miljoner säckar à 60 kg i skörden 2026/27. Själv ser jag det som ett gott tecken för små latinamerikanska rosterier, som får en mötesplats mycket närmare hemmet.
Källa: Perfect Daily Grind Español
Jag läste en nyhet som gladde mig: Fábio Milan Pereira, rostmästare på Epamig (Minas Gerais statliga jordbruksforskningsbolag), har vunnit det brasilianska rostningsmästerskapet 2026. Tävlingen ägde rum 6–8 maj i Minas Gerais kaffehandelscentrum i Varginha och arrangerades av den brasilianska specialtykaffeföreningen (BSCA).
Domarna valde honom för att han presenterade specialtykaffet med den bästa sensoriska profilen och för att han följde den rostningsplan han själv lagt fram mest troget. Det andra kriteriet tycker jag är särskilt intressant, eftersom det visar att att rosta väl också innebär att planera och kunna upprepa det man planerat.
Det som sticker ut mest är hans ålder: han är 21, studerar agronomi vid det federala institutet i Machado och har arbetat på Epamig i nästan tre år, där han rostar allt kaffe som produceras på försöksfältet i Machado. Det var bara hans andra tävling; i slutet av april kom han tvåa i regionmästerskapet i Andradas. Han kommer från en kaffeodlarfamilj och tänkte först läsa veterinärmedicin, men intresset för kaffekvalitet växte i studiegrupper under den tekniska utbildningen.
Enligt honom kombinerar rostmästarens arbete teknisk kontroll av maskinen med att läsa av bönans egenskaper. Planen omfattar in- och utgångstemperaturer, utbyte, färg och sensoriska egenskaper som sötma, syra och eftersmak, och han smakar på kaffet minst en gång innan han utformar tävlingsrostningen.
Segern säkrar hans plats att representera Brasilien vid världsmästerskapet i kafferostning 2026 i Bryssel i juni. Jag håller tummarna för att det ska finnas fler unga människor som han i kaffevärlden.
Källa: Agrolink (Agricultura-MG)
Gambero Rosso har presenterat guiden Caffè e Torrefazioni d'Italia 2026, en uppdaterad karta över branschen som samlar stora varumärken, medelstora rosterier, hantverksrosterier och specialtylaboratorier. Det som fångade mig mest var bedömningsmetoden.
En panel av professionella smakare provade tusentals produkter i fyra beredningssätt: espresso, moka, filter och portionskapsel. Varje kaffe smakades blint enligt standardiserade protokoll. Betygen anges med ett system av "kvarnar": en kvarn betyder helt tillfredsställande kvalitet, två en nivå högre och tre absolut excellens. Varje produkt har dessutom ett detaljerat kort med en sensorisk karta.
Guiden delar också ut 15 Special Award Torrefazione. Caffè Agust utsågs till årets rosteri för kvaliteten i hela sortimentet; Cafezal Specialty Coffee Roasters vann som specialtyrosteri för urvalet och rostningen av arabica; Ditta Artigianale är excellensrosteriet och Caffè Putto utmärktes som hantverksrosteri. Lavazza fick hållbarhetspriset för sin helt gröna portionskapsel Tablì, och Caffè Pascucci innovationspriset tack vare en komposterbar kapsel som kan bli gödsel.
Bland utmärkelserna som jag tycker mest om finns den till Caffè Morettino, för Italiens första riktiga kaffeplantage, och den till Mokaflor, för sina Coffee Academies på alla kontinenter. Kimbo är gourmetrosteriet, Essse Caffè värnar traditionen med blandningen Masini och Bialetti belönades som alternativt kaffe.
Jag tycker att det är användbart att en guide sätter jättarna och de små hantverkarna på samma lista med tydliga kriterier. Jag är nyfiken på hur bedömningarna utvecklas i kommande upplagor.
Källa: QuiFinanza
Här är en översättning av texten från vietnamesiska till svenska:
Tidigare trodde jag att kaffebryggning var så enkelt som att bara lägga bönorna i maskinen, vänta en viss tid och sedan ta ut dem. Ju mer jag lärde mig, desto mer insåg jag att den tanken var alltför förenklad.
En rostningsprocess är i själva verket en serie av beslut som följer varandra: förberedelse av råvarorna, fastställande av mål, tillsättning av bönorna, övervakning av processen, utveckling av en rostningsprofil, avslutning av rostningen, nedkylning, kvalitetskontroll och registrering av data. Varje steg påverkar resultatet.
Det jag tycker är mest minnesvärt är frågan som ställs innan man startar maskinen: Vad är syftet med den här rostningen? Kaffe för espresso skiljer sig från kaffe för filterbryggning, och basen för en mjölkbaserad dryck skiljer sig från en svart kaffe. Större bönor är inte automatiskt bättre; jämnhet, bönornas skick och förvaringsmetod måste beaktas tillsammans. Rostningsmaskinen är bara ett verktyg och kan inte "korrigera" de inneboende skillnaderna i råvarorna.
Det är därför det inte finns någon "standard" temperatur eller tid. Siffror som är beroende av maskintyp, batchstorlek och råvara kan lätt misstolkas som en formel. Istället för att fråga "hur länge ska jag rosta?", bör man fråga "med dessa råvaror och detta mål, hur bör rostningen utvecklas?".
Här är två saker jag har noterat för mig själv: nedkylningen är en del av kontrollen över rostningen, eftersom bönorna fortsätter att förändras om de inte kyls ner på rätt sätt; och man kan inte bara bedöma två rostningar som likadana genom att titta på bönornas färg, eftersom den tidigare värmeprocessen kan ha varit helt annorlunda.
För någon som rostar kaffe hemma, som jag, är lärdomen att noggrant dokumentera varje rostning. En bra rostning får bara sitt värde när man förstår varför den är bra och kan återskapas.
Källa: C&C Coffee.
Forbes België skrev om en nyhet som fångade min uppmärksamhet: efter sex år har Belgien åter vunnit världstiteln i kafferostning. Benjamin Brassart blev världsmästare den 27 juni 2026 under mässan World of Coffee i Bryssel.
Strax under två år tidigare grundade Brassart Boo Coffee Roasters tillsammans med Benoît Desmaretz, ett oberoende rosteri i industriområdet i Anderlecht. De arbetar med noggrant utvalda bönor från producenter som tar sitt ansvar på allvar. Jag tycker att det är ganska anmärkningsvärt att ett så ungt rosteri så snabbt nått världstoppen.
Artikeln låter också två personer i branschen komma till tals. Thomas Wyngaard från OK Coffee Studio säger att titeln ger specialtykaffe mer tyngd inom den belgiska horeca-branschen (hotell, restauranger och caféer), även om han tror att den ekonomiska effekten blir begränsad. Maxime Lemploy från Cuprima, specialtyavdelningen hos importören Efico, kopplar specialtykaffe till slow food-trenden: lokala produkter, transparens och rättvisa priser för producenterna.
Siffrorna sätter saker i perspektiv. Specialtykaffe står för ungefär 2 procent av den globala kaffemarknaden men växer mycket snabbare än resten. Enligt en studie från Specialty Coffee Association dricker 47 procent av de vuxna amerikanerna specialtykaffe varje dag, jämfört med 42 procent som dricker traditionellt kaffe. För Belgien finns ännu inga tillförlitliga konsumtionssiffror, men kafébarerna fortsätter att öka i antal, särskilt i Bryssel och Antwerpen.
Wyngaard väntar sig en delning: billigt massproducerat kaffe på ena sidan, toppkvalitet på den andra och ett mindre mellansegment. Vi ser också att traditionella importörer allt oftare köper upp specialtyimportörer. Jag är nyfiken på hur det kommer att förändra kaffet i våra koppar under de kommande åren.
Källa: Forbes België
Ett experiment i New Mexico ställer en fråga jag aldrig tänkt på: kan en vanlig trumkaffeprånare köras på solenergi lagrad som värme? Daily Coffee News rapporterar att Sandia National Laboratories testade idén tillsammans med rosteriet Michael Thomas Coffee i Albuquerque.
Upplägget fungerar så här. Solpaneler producerar el, som omvandlas till värme och lagras i ett lager av stenar. När det behövs släpps den lagrade värmen ut i rostningstrumman, något som Sandias systemingenjör Ken Armijo kallar indirekt solvärme. Systemet rostade ljusa, medelrostade och mörka kaffen, med temperaturer upp till 600 grader Celsius, och kapade några minuter från en mörk rost.
Ägaren Michael Sweeney lyfte fram snabbare genomströmning: systemet låter rosteriet värmas upp och kylas snabbare mellan satserna, vilket kan öka den dagliga produktionen. Stenbädden kan hålla värmen länge, potentiellt i flera dagar, så rostningen kan fortsätta även när solen inte skiner. Albuquerque valdes för sina cirka 300 soliga dagar per år.
Det långsiktiga målet är ett tillbehörskit till befintliga naturgasrosterier, så att butikerna inte behöver byta maskiner. Sandia beskriver projektet som ett konceptbevis som kan minska naturgasanvändningen kraftigt. Ett tidigare arbete från 2022 använde koncentrerat solljus för att rosta grön chili och halverade enligt Sandia rosttiden.
Projektet finansieras av New Mexicos initiativ Technology Readiness Gross Receipts och bedrivs enligt ett samarbetsavtal för forskning, med Sandias värmelagringsteknik som är patenterad i USA. Jag är nyfiken på hur det hanterar styrningen av rostprofilen, vilket artikeln inte går in på.
Källa: Daily Coffee News
Perfect Daily Grind har publicerat en text om hur rosterier kan bygga ett rykte bortom sin hemmamarknad, med Huracán Coffee från Vilnius i Litauen som exempel. Huracán grundades 1999 som landets första specialtyrosteri och utnämndes 2025 till världens bästa rosteri vid världsmästerskapet i Global Coffee Awards i El Salvador. Tävlingen fick in över 2 000 prover från mer än 125 länder, och endast 30 rosterier från 16 länder nådde finalrundan, som bedömdes blint.
Grundaren Vytautas Kratulis säger att det första steget är att bemästra den egna marknaden, vilket kan ta år, och att förstå gemenskapen samtidigt som man presenterar kaffe som folk ännu inte har lärt sig att uppskatta. Att kopiera konkurrenterna räcker inte; särprägeln kommer från en tydlig åsikt, till exempel genom att köpa från mindre kända ursprung. Enligt honom ger tävlingar internationell trovärdighet, medan evenemang skapar internationella relationer.
Sex månader efter vinsten hittade kunder från Tyskland, Österrike, Nederländerna, Norge, Polen och Rumänien till Huracán, och relationer var på väg att växa fram i Storbritannien, Sverige, Spanien och Portugal. Rosteriet samarbetar också med partners som droppartillverkaren Shelbru och säljer ett snabbkaffe som heter Huracán Scout.
Risken han pekar på är urvattning: små justeringar av rostprofiler eller produktsortiment kan göra ett varumärke lättare att sälja men svårare att känna igen. Jag tyckte att varningen var välgrundad. Litauen har bara cirka 30 rosterier, så det är tydligt att en liten marknad inte behöver begränsa ett rosteris ambitioner.
Källa: Perfect Daily Grind
