Encore un simulateur FPV ? Oui, mais celui-là donne vraiment envie d'essayer. ShramkoGSFPV est l'œuvre d'Andrii Shramko, un développeur polonais, et il coche plusieurs cases d'un coup : il est gratuit, il fonctionne directement dans le navigateur (Chrome de préférence), il est open source et il s'appuie sur des décors en Gaussian Splatting, une technique de modélisation 3D qui permet d'afficher des environnements complexes de façon fluide.
Les terrains de jeu viennent de SuperSplat (
https://superspl.at), où des passionnés partagent leurs scans 3D — il y en a plus de 1 300. On passe d'un environnement à l'autre avec la touche N, et on peut même y déposer son propre scan. Le revers de la médaille : ces modèles sont parfois incomplets et n'ont souvent pas de notion de murs. Si la scène paraît trop étroite ou trop vaste, il suffit de mettre en pause et d'ajuster sa taille.
Côté pilotage, on se retrouve aux commandes d'un nano racer façon BetaFPV (plusieurs modèles de la marque sont proposés, même si l'auteur précise n'avoir aucun lien avec elle). Les réglages sont étonnamment complets : radio EdgeTX branchée en USB, mode 1 ou mode 2, tous les sticks et boutons configurables, vol en Acro ou en modes stabilisés, FOV et inclinaison de la caméra, physique du drone, PID et rates façon Betaflight. Sur certaines scènes (avec l'accord de leurs auteurs), on peut même enregistrer ses vols.
Les premiers retours sont bons : ça tourne de manière fluide sur un Mac Mini M2 comme sur un PC un peu vieillissant. L'interface n'est pas encore traduite en français, mais pour un outil gratuit et sans téléchargement, c'est une belle façon de s'entraîner entre deux sessions sur le terrain. À tester ici :
https://gsfpv.flyreelstudio.eu/en/
Source : Helicomicro
När jag såg de där förstapersonsvideorna där drönare susar genom byggnader och under broar visste jag att jag förr eller senare skulle börja med FPV-drönare. Den här grejen är något helt annat än en vanlig drönare för flygfoto: en fotodrönare handlar om att ”filma stabilt”, en FPV-drönare om att ”flyga med full känsla”. Utan ”barnvaktsfunktioner” som GPS-hovring och hinderundvikning får du i gengäld betydligt vassare manövrerbarhet och ett mycket mer spännande perspektiv. 2025 blev det en gren i Kinas nationella spel och 2026 kom det med i World Games – intresset har verkligen tagit fart.
Men nybörjarens första fälla är valet av drönare. Mitt råd är att inte köpa något dyrt direkt. Med en budget under ¥1 500 är BetaFPV Cetus Pro (från cirka ¥658) ett mycket genomarbetat startpaket: drönare, radiokontroll och glasögon ingår, och tack vare propellerskydden studsar den bara undan vid en krock, så det är säkert att öva inomhus. Den har dessutom en svårighetsprogression i tre steg: N-läge med höjdhållning, F-läge med stabilisering och M-läge helt manuellt – perfekt för att gå från ”automatväxel” till ”manuell växel”.
Om budgeten är god och du inte vill krångla med lödning och parameterinställningar är DJI Avata 2 toppen bland flygklara drönare: O4 digital videolänk med 24ms latens, 1080p-bild, och rörelsestyrningen lär du dig på fem minuter. Vill du testa DIY men är rädd för lödkolven kan du kika på modulära kit som SpeedyBee Bee25, som sätts ihop som Lego.
Videolänken behöver du tänka igenom i förväg: som nybörjare ska du gå direkt på digital och inte låta den analoga länkens 200ms latens och 480p-bild förstöra ditt första intryck – det är inte FPV:s verkliga nivå, det är utrustningen som håller tillbaka. Skaffa också några extra batterier, FPV-drönare flyger oftast bara 4–8 minuter.
En sista ärlig rekommendation: innan du beställer, skaffa en simulator och öva ett tiotal timmar för att se att du klarar inlärningskurvan med helt manuell styrning, och bestäm dig först därefter för att lägga pengar. Själv började jag med simulatorn och gick sedan över till en riktig drönare, och det besparade mig många omvägar.
Källa: IT168
Oscar Liang har uppdaterat sina budgetlistor med delar för en 5-tums FPV-drönare, och rubriken är lite dyster: för två år sedan var ett bygge kring 100 dollar fortfarande realistiskt, men i år kostar den billigaste kompletta listan han kan sätta ihop cirka 170 dollar.
Det här bygget för 170 dollar (ram, en F405-flygkontroll med 60 A-ESC, 2207-motorer på 1950 KV, en 800-VTX med kamera, en generisk ELRS-mottagare på 2,4 GHz, ett 6S-LiPo-batteri och propellrar) är valt enbart efter pris. Han är ärlig med att man inte ska förvänta sig samma kvalitet, tillförlitlighet och konsekvens som från etablerade märken.
För den som bryr sig mer om prestanda visar han ett bygge för 250 dollar: Source One-ram, Taker F405-stack, Axisflying-motorer, SpeedyBee TX800-VTX, Foxeer Razer Micro-kamera och Bayck ELRS-mottagare, totalt cirka 256 dollar. Det bygger på analog video för att hålla nere kostnaderna, men ramen och elektroniken lämnar utrymme för ett digitalt system senare. Han föreslår också billiga tillbehör som man behöver för att komma igång: en RadioMaster Pocket-radio, VR04-glasögon och en SkyRC B6Neo-laddare.
Den mest användbara delen är enligt mig avsnittet Build vs. Buy. Om du inte känner dig trygg med lödning kan en färdig drönare för flygning vara billigare än att bygga själv: han pekar på GEPRC Vapor X5 Analog för 236,99 dollar, vilket ligger under delningslistan på 250 dollar. Att bygga själv lär en mycket, men det är bra att se en ärlig påminnelse om att det inte alltid är den billigare vägen.
Priserna ändras med växelkurser och rea, och han påminner om att AliExpress-erbjudanden är värda en titt om du kan vänta två till tre veckor på leveransen.
Källa: Oscar Liang
Oscar Liang har precis publicerat en rolig lista över FPV-trender som aldrig blev mainstream, och att läsa den var som en resa genom hobbyns historia. Hans poäng är att försvinnandet inte betyder att idén var dålig. Ibland gick tekniken helt enkelt en annan väg, eller så vann en billigare lösning.
Ta de vinklade motorfästena från omkring 2014 och 2015. Kilar under motorerna lutade dem framåt, så att quadden inte behövde nosa så mycket vid hög fart, vilket dessutom kunde minska luftmotståndet. Ramarna blev lättare och piloterna vande sig vid branta kameravinklar, så den extra hårdvaran var inte längre värd besväret. Specialanpassade PDB-bottenplattor för ramar som ZMR250 gjorde byggen mycket snygga, men passade bara ett fåtal ramar, och moderna flygkontroller och 4-i-1-regulatorer integrerar redan det mesta av detta.
Mjukt monterade motorer var ett stort ämne runt 2017, när gyrobrus var ett verkligt problem. De lade till vikt och lösa skruvar, och det som verkligen gjorde slut på dem var att flygkontrolltillverkarna började montera gyrot eller hela kortet mjukt, samt att filtreringen i Betaflight blev betydligt bättre. Nylonfästen skulle fungera som mekaniska säkringar vid en krasch, men de gick ibland sönder vid små kullerbyttor, så metallen vann.
Min favorit från listan är Chickadee Polystack från 2016, en stapelbar, modulär flygkontroll med öppen källkod där man bara lägger till de moduler man behöver, nästan som Lego. Den förlorade eftersom moduler kostar pengar och plats, medan vanliga flygkontroller fortsatte att lägga till OSD, BEC, blackbox-minne och fler UART-portar på ett billigt kort. Listan tar också upp 3D-stereoskopiska FPV-kameror, servolutade armar, 16x16 mm-stackar och 4- till 6-bladiga propellrar på 5-tumsquads.
Personligen tycker jag att den modulära flygkontrollidén är mest intressant att återuppta, även om ekonomin aldrig riktigt gick ihop.
Källa: Oscar Liang
Alla som flyger FPV vet att frågan inte är om man kraschar, utan när. Därför tyckte jag att en nederländskspråkig byggguide från Zelpio, publicerad i slutet av juni 2026, var värd att läsa. Den handlar om att bygga en kraftig reservquad som tål hårda landningar.
Delarlistan ser ut så här. Ramen är IT'S FPV ERA, med integrerade distanser, en huv som fungerar både som kamerahållare och stötfångare, och en centralt låsbar armdel. Motorerna är T-HOBBY 2306.5 1750KV, utvecklade tillsammans med IT'S FPV och avsedda för 6S. Flygkontrollen är KISS FC Ultra, och som plug-and-play-partner för regulatorn nämns Voltara ESC. För bilden används en DJI O4 Pro, och för länken en TBS Crossfire-mottagare med en TBS Tango 2-sändare. Enligt guiden räcker 14 AWG-kabel för strömmen vid 6S.
Byggordningen tyckte jag var logisk. Först monteras motorerna, med Loctite på skruvarna mot vibrationer. Sedan installeras videosändaren tidigt och kamerakabeln dras innan stacken sätts på. Stacken byggs underifrån och upp: regulatorn, mjuka dämpare och sedan flygkontrollen, så att vibrationerna inte når gyrot. Vid lödning förtennas först kuddarna och vid behov förvärms de. Mottagaren och summern får egen strömförsörjning, vilket är praktiskt när man ska hitta en förlorad quad.
Sedan kommer konfigurationen: installera senaste firmware via KISS GUI i webbläsaren, använd de rekommenderade förinställningarna som utgångspunkt och justera rates och brytare efter smak. Aktivera Launch Mode och Turtle Mode, och kontrollera motorernas rotationsriktning under fliken Data Output innan du lyfter. En motor med fel riktning kan vändas med ESC Flasher.
För ordningens skull: sidan innehåller affiliatelänkar till Amazon, och prestandapåståendena saknar stöd i testdata. Som delarlista och byggordning är den ändå en bra startpunkt för mig.
Källa: Zelpio
Jag stötte på goda nyheter från FPV-racingvärlden. Den andra etappen av TEKNOFEST Drönarmästerskap 2026 hölls den 5–6 september på friidrottsbanan i Batman. Tävlingen arrangeras av ministeriet för industri och teknik och T3-stiftelsen, och genomförandet sköts av STM.
Siffrorna är imponerande. I år anmälde sig 847 lag, och de 24 piloter som tagit sig igenom hela processen och kommer från nio provinser fick rätt att tävla i den andra etappen. Varje pilot flyger ensam med en FPV-racingdrönare, och bedömningen bygger på tid, hastighet, smidighet och hur väl man klarar hinder.
Programmet sträcker sig över två dagar. Den första dagen börjar med en pilotbriefing och säkerhetsinformation, följt av rankningsvarv och elimineringsgrupper; kvällens elimineringsrundor avgör vilka som går vidare till finalen dagen efter. Den andra dagen fortsätter elimineringarna, sedan kommer finalomgångarna, och allt avslutas med prisceremonin. De tre främsta piloterna får 40 000, 30 000 respektive 20 000 turkiska lira.
Det som intresserade mig mest var de tekniska reglerna, som är en bra referens för alla som funderar på att bygga en racingquad. Ramens diameter ska vara mellan 180 och 250 mm, batteriet får högst vara 6S (22,2 V) och ramen ska vara av kolfiber. Videon är enbart analog, och HD-system är inte tillåtna. För att undvika störningar tilldelas VTX-frekvenserna av arrangören, och VTX-effekten är begränsad till 25 mW. ESC, flygkontroller, motorer, propellrar och mottagare förbereds av piloterna själva, medan domarna kontrollerar dronerna för säkerhet och teknisk överensstämmelse.
Piloter som placerar sig i någon etapp av mästerskapet får rätt att delta i den internationella World Drone Cup. Det känns uppmuntrande att FPV-racing i Turkiet får en så systematisk struktur, och jag hoppas att intresset också lockar nya piloter på hobbysidan.
Källa: DHA
Oscar Liang har en byggguide för en liten analog 1S 3-tumsnaggare, och den tilltalar mig verkligen som parkflygare. Han säger att 1S 3-tumsbyggen de senaste åren har blivit några av hans favoriter, delvis för att dronereglerna blir allt strängare. De väger vanligtvis under 50 g, är mycket tysta och behöver inte mycket utrymme för att flyga.
Hans version väger bara 49 g med batteri och klarar ändå över fem minuters flygtid. En 1S-uppsättning har inte enormt med kraft, men han tycker att prestandan är respektabel för storleken, och det låga bullret gör att man kan flyga på många platser utan att störa grannarna.
Det som gör bygget snabbt är att allt är plug and play, utan lödning eller krångliga inställningar. Han tog helt enkelt elektroniken från en BetaFPV Air65 eller Air75 Tiny Whoop, närmare bestämt Matrix 5-in-1 FC, FPV-kameran och kåpan, och satte dem på en 3-tums Crux3-ram. Satsen med ram, Happymodel 1202.5 11500KV-motorer och Gemfan 3018-2-propellrar kommer från AliExpress, och han listar delarna separat om satsen inte finns. Dessutom behövs fyra M2-skruvar och nylonmuttrar till kåpan, ett gummiband för att hålla batteriet och en liten bit skum.
Ett tips som jag gillade: han fäster ofta bara de två diagonala motorskruvarna i stället för alla fyra. Det är tillräckligt säkert och sparar lite vikt, och gummibandet fungerar dessutom som hållare för motortrådarna.
För den som bor i en stad och vill komma igång med FPV utan stress verkar det här projektet vara väldigt lättillgängligt.
Källa: Oscar Liang
Om du någon gång har monterat en flygkontroll upp och ner eller vriden, och sedan kämpat med offset för roll, pitch och gir, så är det här nyheten för dig. Enligt Oscar Liang innehåller den senaste versionen av Betaflight Configurator (2026.6) en guide för FC-uppriktning som automatiskt räknar ut rätt orientering för kortet.
Varför det är viktigt: de flesta FC har en pil tryckt på kortet som visar vad Betaflight ser som framsidan. Ibland kan du inte montera det så. Kanske behöver du ha USB-porten eller SD-kortplatsen lättare att nå, kortet sitter upp och ner, eller det står i 45 grader, vilket är vanligt på mikroquads och Tiny Whoops. Fel uppriktning kan innebära att quaden inte lyfter, att den välter direkt efter armering eller att den skjuter uppåt så fort du rör gasen.
Guiden finns i den webbaserade konfiguratorn under Sensors, som auto-detect board alignment. Du kan behöva kalibrera accelerometern först. Efter att du tryckt på Start lägger du quaden platt med kameran vänd bort från dig, lutar nosen nedåt och för tillbaka den till nivå, lutar den åt sidan och jämnar ut igen, och vrider den sedan runt girningsaxeln. Betaflight mäter accelerometerns respons, beräknar uppriktningen och du trycker på Apply.
Påminnelsen i artikeln som jag gillar mest är att kontrollera resultatet innan du sätter på propellrar. På sidan Setup flyttar du den riktiga quaden och tittar på 3D-modellen. Om den rör sig åt fel håll ska du inte flyga utan köra guiden igen.
En liten funktion, men den tar bort ett förvirrande steg för nybörjare, och erfarna byggare sparar också några minuter.
Källa: Oscar Liang
På Habr har en detaljerad genomgång av den digitala videosändaren BETAFPV P1 Air Unit publicerats. Författaren förklarar att det på marknaden för FPV-videosystem tidigare fanns så få digitala tillverkare att man kunde räkna dem på ena handens fingrar: DJI, Walksnail, HDZero och Siyi. Nu har även BETAFPV, HGLRC och andra släppt egna system, och entusiaster märkte snart att alla använder samma kretskort med Artosyn-chip.
Inuti P1 Air Unit sitter en Artosyn AR9311-SoC som kör Linux 4.9 och BusyBox, medan radiolänken sköts av ett separat AR8030-chip med FreeRTOS. Författaren hittade en UART med root-konsol, och lösenordet visade sig finnas bland några kontextbaserade alternativ. Det är precis ett sådant fall där tillverkaren uppenbarligen inte väntade sig att någon skulle titta inuti.
Det mest intressanta kommer sedan. Att byta ut hela encoderströmmen fungerade inte: glasögonen kan avkoda den, men inte stabilt. Därför använde författaren LD_PRELOAD för att fånga upp funktionen som skickar bildrutor till den hårdvarubaserade H.265-encodern och ersatte pixlarna vid dess ingång. Glasögonen visar då en främmande bild som om den kom från den egna kameran. En kuriös detalj är att encodern komprimerar varje 1080p-bildruta i två oberoende band (1920×560 och 1920×552), troligen för att hålla latensen låg.
Jag tycker att sådana artiklar är användbara även för den som bara flyger: de visar hur de nya, billiga digitala systemen är uppbyggda och varför de är så lätta att undersöka. Den som är intresserad av reverse engineering bör läsa hela texten.
Källa: Habr
Innan den officiella lanseringen, som DJI satt till den 26 mars 2026, samlade PickDrones ihop det som läckt om Avata 360, och jag tyckte översikten var intressant för den som följer FPV-världen. För tydlighetens skull: när texten skrevs den 4 mars hade DJI inte bekräftat något av detta.
Tanken är att den ska bli DJI:s första FPV-drönare med 360°-kamera, i linje med DJI FPV och Avata. Läckorna pekade på panoramavideo i 8K/60 fps med HDR och ett möjligt enkamerläge, där huvudsensorn skulle fungera som en vanlig kamera. Vikten väntades bli något högre än Avata 2:s 377 g.
Det talades även om O4-överföring, en cinewhoop-design med helt sfäriskt skydd runt propellrarna och fyra till sex framåtriktade hinderssensorer. De uppskattade priserna i Kina var 2 988 yuan för enbart drönaren och batteriet, 3 988 med RC 2-kontrollen och 5 688 för Fly More Combo. Ett paket med DJI Goggles N3 för ungefär 1 200 dollar nämndes också. Huvudkonkurrenten skulle vara Insta360 Antigravity A1 för omkring 1 599 dollar, och Avata 360 skulle kosta under hälften av det.
För Brasilien uppskattade skribenten grundmodellen till 4 000–5 500 real. Han påminner också om att över 250 g krävs registrering hos ANAC och försäkring, och att FPV-flygning kräver direkt synkontakt eller en observatör.
Själv tycker jag det är roligt att cinewhoop-kategorin får ett så prisvärt alternativ. Eftersom en stor del av texten bygger på läckor är det dock klokt att kontrollera de slutliga specifikationerna på DJI:s webbplats innan man köper något.
Källa: PickDrones
Via Dronewatch hittade jag en FPV-simulator som jag vill dela med mig av. ShramkoGSFPV är gratis, körs direkt i webbläsaren och kommer från den polske utvecklaren Andrii Shramko. Det särskilda är att du inte flyger i en särskilt byggd simuleringsmiljö utan i 3D-skanningar av verkliga platser, som byggnader och gator. Projektet är fortfarande i alfafas.
Skanningarna görs med Gaussian Splatting, en teknik där en miljö består av ett mycket stort antal små 3D-"splats" i stället för ett vanligt polygonnät. Scenerna kommer från SuperSplat, PlayCanvas plattform. I början av oktober fanns enligt skaparen över 1 300 offentliga skanningar att ladda. I Liftoff eller VelociDrone flyger du i miljöer som byggts för simulatorn, så här är ansatsen en annan.
Flygmodellen är en verkligt simulerad quadcopter, som standard en 2,2-tums cinewhoop i stil med BetaFPV Pavo20 Pro, plus fem andra förinställningar, bland annat Meteor65 Pro och Air65. Du kan använda Betaflight-, Actual-, KISS- och Raceflight-rates och till och med importera en Betaflight-diff så att dina egna rates och PID-inställningar följer med. En EdgeTX-sändare ansluts via USB med WebHID, men det stödet testas fortfarande.
En skanning har inte kollisioner av sig själv. Simulatorn löser det med en voxelmodell som fungerar som osynliga väggar, och du kan ta bort flytande bitar eller "fantomväggar" från kollisionsdatan, eller stänga av kollisioner helt. Det går också att importera en egen skanning, till exempel från din drönare, smartphone eller 360-kamera.
Jag gillar särskilt tanken på att skanna en plats i förväg och träna din flygbana hemma. Det verkar starkt för cinewhoop-piloter. Du behöver dock en webbläsare med WebGPU, för närvarande främst Chrome eller Edge. Koden är öppen källkod på GitHub under MIT-licensen.
Källa: Dronewatch
Jag läste nyheten att den 15-årige gymnasieeleven och FPV-dronetävlingsföraren Yuki Yamamoto vann Pro-klassen i den sjätte deltävlingen av 2025 JAPAN DRONE LEAGUE (JDL). Tävlingen hölls den 21 september 2025 på Sky Ground i Kato i Hyogo-prefekturen. Det är en nyhet från hösten 2025, men en så ung förares resultat gjorde starkt intryck på mig, så jag delar den här.
Mer än 50 personer deltog. Yamamoto kvalificerade sig först, gick vidare till semifinalen och besegrade sina rivaler i finalheatet. Tvåa blev Rikuto Nakazawa och trea Takahiro Kodaka. Det var hans första titel efter fem år i JDL, och han sa: "Äntligen har jag nått toppen."
Nyss innan, den 12–14 september, tävlade Yamamoto även i 2025 MultiGP European Championship i Aichtal i Tyskland. I den tävlingen med 86 förare från 18 länder kvalificerade han sig på sjunde plats, gick vidare till A-Main (de 16 bästa) och slutade på 15:e plats. Resan finansierades genom crowdfunding: cirka 1,03 miljoner yen från 111 personer. År 2024 representerade han Japan vid FAI:s världsmästerskap i Hangzhou i Kina, och laget blev trea i världen.
FPV-dronerace kallas ofta "himlens F1": förarna flyger genom att följa kamerabilden från dronen i glasögon och når över 200 km/h på tredimensionella banor. Att deltagarna sträcker sig från tonåringar till personer i sjuttiårsåldern är också en del av tjusningen. Jag hoppas att den inhemska scenen fortsätter att växa.
Källa: DRONE.jp
