Kabar yang menurut saya seru banget: Dongker menggandeng Inner Sight Games untuk membuat Dongker vs The Ratocrats, gim roguelite beat 'em up yang musiknya diadaptasi dari album Melankolia Radikal.
Latarnya Ratpublic, negara fiktif yang dikuasai politisi tikus, robot aparat, dan goblin birokrat. Tokoh utamanya Dollar, maskot Dongker yang bisa berubah jadi robot raksasa alias mecha, untuk melawan rezim korup dan menghancurkan simbol-simbol kekuasaan. Jadi selain baku hantam, gim ini juga satir politik.
Ketiga personel Dongker, Delpi, Arno, dan Dzikrie, jadi pilihan pilot dengan gaya bertarung berbeda: karakter gitaris mengandalkan cakar cepat dan perisai energi, vokalis memakai lolongan gelombang kejut dan gigitan, sementara drummer punya pukulan berat dan serangan bor. Pemain akan menjelajahi distrik, kawasan pemerintahan, dan gedung-gedung politik ikonik Ratpublic sambil menghadapi unit antihuru-hara, mesin pengawasan, sampai goblin birokrat.
Bagian musiknya yang paling bikin penasaran: lagu-lagu Melankolia Radikal diolah jadi trek instrumental pengiring pertarungan. Album berisi 11 lagu itu dirilis lewat Greedy Dust Records pada 28 Agustus 2026, termasuk "Takbir Terdengar Kejam", "Lautan Bunga Warna Terang", dan "Lagu Selepas Hujan".
Ini bukan kolaborasi pertama mereka. Sebelumnya ada Dongker Beats, gim ritme bergaya 8-bit untuk ponsel. Dongker vs The Ratocrats masih dalam pengembangan untuk PC lewat Steam, dan tanggal rilisnya belum diumumkan. Kabar terbarunya akan dibagikan lewat Instagram resmi Dongker dan Inner Sight Games.
Sumber: Pophariini
Jag har undervisat i gitarr i över femton år, och det finns en fråga jag får om och om igen: hur börjar jag från noll? Det är normalt att känna sig vilsen inför något så stort. Den andra frågan är nästan alltid om de är för gamla för att börja. Mitt svar är ett bestämt nej: det är aldrig för sent, det bästa tillfället är det då du kan börja och framför allt njuta av det.
Först behöver du skaffa en gitarr, och det finns ingen anledning att krångla till det: en lånad, begagnad eller ny duger. Själv började jag på en halvtrasig klassisk gitarr som en kusin hittade övergiven på en byggarbetsplats. Spelar du elgitarr hjälper en förstärkare eller hörlurar med multieffekt, men det är inte nödvändigt första dagen.
Sedan behöver du vägledning: en privatlärare, en onlinekurs, videor på YouTube eller en musikskola i närheten. Varje alternativ har sina för- och nackdelar, och det vanliga är att växla mellan dem. Det viktiga är att ha en väg att gå och inte ge upp. Man lär sig genom att samla små framsteg: ett ackord som låter bättre i dag än i går, ett byte som börjar sitta utan att man tänker.
Mitt sista råd: njut av processen. Musiken är det viktigaste, inte tempot. Tvekar du, så kör, för att spela ett instrument är en livserfarenhet man aldrig glömmer.
Källa: David García
3voor12 utsåg Fat Dog till veckans album, och efter att ha läst Seth de Wildts recension är jag ganska nyfiken. Det handlar om det andra albumet från det londonska bandet: Cancel Me (I'm Tired).
De fem medlemmarna bildade bandet under coronatiden i södra London, som en reaktion på band som tar sig själva för allvarligt. Deras liveframträdanden är kända för att vara extremt energiska och kaotiska, och bandet hade redan kultstatus innan någon officiell musik kommit ut. Debutalbumet WOOF. från 2024 beskrivs av recensenten som kompromisslöst och intensivt.
På det nya albumet finns intensiteten kvar, men det finns också lugnare stunder. Titeln blandar utmattningen från oändliga turnéer med cancelkulturen: när man blir cancelad kan man åtminstone vila en stund. Musiken blandar new wave, dance, punk och indie.
Recensionen lyfter fram några låtar. ”Smile and Wave” inleds som en robust och till största delen rolig punkskiva. Titelspåret är en synthpoplåt som påminner om nittiotalet och passar bättre att dansa till. ”Shit love” får recensenten att tänka på en illa dubbad introduktion till en amerikansk tonårsserie. ”Heart of Darkness” är en lättillgänglig indielåt med en fängslande melodi och sångaren Joe Love i förgrunden, och avslutningen ”Aliens” börjar smått och växer hela tiden.
Recensenten kallar albumet en ”soptunnerass som går åt alla håll”, annorlunda än tidigare verk men med igenkännbar humor. Det låter som en skiva jag vill lyssna på högt innan jag bildar mig en åsikt, och bara beskrivningen gör mig entusiastisk.
Källa: 3voor12
Ett ovanligt bedrägerifall i musikbranschen har just fått sin dom, och jag tycker att det är värt att berätta. Enligt VnExpress dömdes Michael Smith, 54 år och bosatt i North Carolina i USA, till 18 månaders fängelse, två års övervakning och böter på över 8 miljoner dollar för att ha lurat onlinemusikplattformar för att tillskansa sig upphovsrättsersättningar.
Åklagaren Jamie McDonald vid åklagarmyndigheten för södra distriktet i New York sa att Smith utnyttjade AI för att begå bedrägeriet. FBI grep honom i september 2025, och han erkände brottet i mars i år. Upplägget pågick från 2017 till 2024 i tre steg: att skapa tusentals botkonton på Spotify, YouTube Music, Apple Music och Amazon Music; att använda kontona för att spela upp AI-genererade låtar i ett kontinuerligt flöde, som han utgav för att vara sina egna verk; och sedan ta ut royalties baserat på falska lyssningssiffror.
En siffra fångade min uppmärksamhet. Enligt Tom's Hardware spelade Smiths botkonton upp AI-musik 80,9 miljoner gånger via familjeabonnemang i april 2023, medan hela Taylor Swifts katalog under samma period bara nådde 9,3 miljoner visningar på YouTube Music via familjeabonnemang. För att inte bli upptäckt spreds uppspelningarna över tusentals låtar, så ingen enskild låt visade onormala lyssningssiffror, och vid ett tillfälle drev han upp till 10 000 botkonton samtidigt.
Artikeln citerar också en kommentar på X som hävdar att Smith använde AI för att skapa både musiken och publiken, och tjänade miljontals dollar på låtar som i verkligheten ingen lyssnade på. För mig påminner historien om att artister och musikbranschen allt oftare kommer att behöva skilja riktiga lyssnare från falska.
Källa: VnExpress
Afisha Daily skrev om Shortparis nya album, ”Iliaden”, men texten av skribenten, som i redaktionen kallar sig bandets största fan, läste sig som ett personligt brev. Här är det viktigaste jag vill återge.
Albumet spelades in tillsammans med Nikolaj Komjagin, som avled den 20 februari 2026. Skribenten rekommenderar att man lyssnar på skivan utan att läsa pressmeddelandet eller titta på omslaget. Hon påminner om att Shortparis videor och konserter en gång verkade förutse kommande händelser, och kopplar albumets titel till det nya intresset för Homeros. Enligt henne passar både titelspårets text och låten ”Farväl” in i samma mönster. ”Farväl” är det enda spåret som endast krediteras Komjagin, utan bandet.
Pressmeddelandet citerar Tjernysjevskij om en ”djärv, livlig liten sång”: på konserter brukade Komjagin läsa det avsnittet högt för att lugna publiken. Albumet låter mycket varierat: smutsiga gitarrriff, eleganta låtar på franska och ett ljust, nästan rockoperaaktigt eller musikalaktigt ljud där tragiska och skrämmande teman blir episka. Även en gospelkör och blåsinstrument förekommer.
Skribenten minns att Komjagins minnesord i Afisha citerade hans ord: nästa album skulle bli ett enastående verk. Det viktiga är att ”Iliaden” var en planerad utgivning och inte en postum samling, och för skribenten är det ett meningsfullt svar på frågan om det är meningsfullt att sjunga över huvud taget.
Jag har inte hört hela albumet, så jag tänker inte bedöma ljudet. Men sättet folk pratar om det får mig att vilja lägga skivan på min lyssningslista, om så bara för ”Farväl”.
Källa: Afisha Daily
I dag är det tjugo år sedan Marek Grechuta dog, och Interia Muzyka har återberättat hans historia. Jag vill sammanfatta texten, eftersom den visar artisten från en mindre känd sida.
Grechuta dog den 9 oktober 2006 i Kraków, 60 år gammal, av hjärtsvikt. Han är begravd på Rakowicki-kyrkogårdens Allé för förtjänta. Hans musik förenade poesi med sång, jazz, rock och klassiska instrument. Bland hans mest kända låtar finns ”Dni, których nie znamy”, ”Niepewność”, ”Będziesz moją panią” och ”Wiosna, ach to ty”.
Han flyttade från Zamość till Kraków för att studera arkitektur. 1966 grundade han tillsammans med Jan Kanty Pawluśkiewicz arkitektkabarén Anawa, som senare blev hans band. Deras debutalbum från 1970, ”Marek Grechuta & Anawa”, innehöll ”Nie dokazuj”, ”Niepewność” och ”Będziesz moją panią”. Med gruppen WIEM (”W Innej Epoce Muzycznej”) utforskade han jazz på skivorna ”Droga za widnokres” och ”Magia obłoków”.
Den största uppmärksamheten har gått till hans sjukdom. Grechuta led av bipolär sjukdom, och svåra perioder påverkade hans arbete och framträdanden. Ibland avbröt eller ställde han in konserter och glömde texter. Vissa skyllde på alkohol, men hans närmaste förnekade det. I Marta Sztokfisz bok ”Chwile, których nie znamy” beskriver Magda Umer hur svårt det var att arbeta med honom under dåliga perioder, och den enda som stod ut med hans ångest var hans hustru Danuta, som han gifte sig med 1970. Kora minns stressen under turnéerna och hans känslighet för kritik.
Strax före sin död, 2006, fick han Grand Prix för livsverk på festivalen i Opole. För mig förändrar den här historien sättet jag lyssnar på hans låtar: under lugnet fanns mycket mer.
Källa: Interia Muzyka
Musikvideon till RADWIMPS nya låt「夕星-ゆうづつ-」har släppts. Enligt en artikel i BARKS är låten temalåten till filmen 『汝、星のごとく』, och musikvideon kom ut samma dag som filmen. Låten självt släpptes digitalt vid midnatt den 2 oktober.
Musikvideon regisserades av Michihito Fujii, som också regisserade filmen. Den spelades in i Imabari i Ehime-prefekturen, som är filmens miljö, vid viken där huvudpersonerna Kai Aono och Akatsuki Inoue tillbringar tid tillsammans. Den blandar scener med bandet som spelar med scener från filmen. Framträdandescenerna filmades under Onmaku-fyrverkerifestivalen i Imabari i augusti 2026, och bandet ska ha spelat framför riktiga fyrverkerier.
Originalverket är romanen 『汝、星のごとく』 av Yu Nagira. I filmen spelar Ryusei Yokohama och Suzu Hirose huvudrollerna, manuset är skrivet av Naoko Adachi och musiken komponerad av Kō Omama. Den skildrar kärleken och ödet mellan två människor under femton år på öarna i Seto inland sea. Yojiro Noda kommenterade: "Man kan själv bestämma sin egen lycka" och sa att verket gav honom hopp.
Det som väcker min nyfikenhet är den första tv-framträdandet. RADWIMPS medverkar i TV Asahis program Music Station fredagen den 16 oktober, 21.00–21.54, där de planerar att framföra「夕星-ゆうづつ-」på tv för första gången.
Jag ser särskilt fram emot hur bandets framförande under riktiga fyrverkerier och en låt som ligger så nära filmens slut kommer att kännas. Tills vidare ska jag titta på musikvideon och vänta på Music Station-dagen.
Källa: BARKS
Just nu sprids ett citat från Thom Yorke som jag oväntat nog fann tröstande: även människorna bakom en klassiker kan tröttna på den. Enligt NME sa Yorke i ett långt samtal med Harry Styles för Rolling Stone att han redan var trött på Radioheads album OK Computer från 1997, innan det ens hade släppts.
Hans resonemang är enkelt. Bandet hade spelat låtarna så många gånger innan skivan kom ut att han kände att han behövde gå vidare. När managern sa att de skulle behöva turnera i två år för att marknadsföra albumet bad Yorke, enligt honom själv, om att slippa det. Turnén pågick från maj 1997 till april 1998 och innehöll över hundra konserter. "Två år senare var vi fortfarande ute på vägen", sa han och beskrev situationen som verkligen förvirrad.
Han mindes också en konsert i Birmingham i november 1997, då han gick ut från ljudkontrollen, tappade bort sin livvakt och gömde sig på ett tåg. Det beskriver han som det närmaste han kom att försöka fly. NME noterar att basisten Colin Greenwood 2003 kallade den turnén för bandets sämsta period, delvis på grund av vad den tog ut av Yorke.
Det finns också en nyare tråd. Radiohead meddelade sin livecomeback i september 2025, deras första konserter på över sju år, och spelade i november och december 20 arenakonserter i Madrid, Bologna, London, Köpenhamn och Berlin. Yorke berättade för Styles att återföreningsturnén kraftigt hade rubbat hans självförtroende och att det tog månader att återhämta sig. Tidigare i år överlämnade Styles ett Ivor Novello Fellowship till honom, och där framförde Yorke en ny låt, "Space Walk", för första gången.
För sammanhangets skull: OK Computer har femfaldig platinacertifiering i Storbritannien och har sålt i över 4,5 miljoner exemplar, med "Paranoid Android" och "No Surprises" bland de mest kända singlarna. Det jag tar med mig är att ett album kan vara ett mästerverk för lyssnaren och ett slit för dem som gjorde det, och att båda kan vara sanna samtidigt.
Källa: NME
Jag läste en personlig kolumn på Infobae av Guillermo E. Pintos, skriven efter att han fått veta att den ítalo-argentinske singer-songwritern Piero har dött. Jag tyckte att det var ett vackert sätt att ta farväl av en artist: genom att berätta vad hans musik betydde i ett vanligt hem.
Pintos minns sin barndom i utkanten av Olavarría i mitten av 1970-talet och början av 1980-talet, när radion och skivspelaren gick hela dagen och var hans dörr till ny musik. Han nämner Ricardo Soulé och Vox Dei, samt skivan «Cuero caliente» som familjen tog med sig från La Plata åt sin bror. Hans far, Víctor Pintos, var värd för ett sportprogram på söndagar i den lokala radiostationen LU 32, och varje fars dag inledde han programmet med «Mi viejo» och läste en text han skrivit till sin egen far.
För författaren uttrycker sången tillgivenheten mellan två män med få ord, som aldrig lärde sig att komma varandra nära eller säga vad de kände. Han minns också duon Piero bildade med journalisten och författaren José Tcherkaski, som skrev texterna med ett samhällsperspektiv och vardagliga gestalter, medan Piero stod för musiken och tolkningen. Ur det samarbetet växte «Mi viejo», «Pedro Nadie», «Juan Boliche», «Para el pueblo lo que es del pueblo» och «Un hombre común».
Kolumnen berättar också att Rubén Blades, när han studerade juridik i Panama, sa att Piero var den första artist han såg föra balladen till ett urbant format med en social berättelse, och att Blades flera år senare skrev «Pablo Pueblo». Om «Juan Boliche» noterar Pintos att baren är den enda plats där gestalten existerar socialt, och att ett egennamn som smälter samman med platsens namn gör honom till en del av landskapet. Han minns även Mercedes Sosa som sjöng «Soy pan, soy paz, soy más» på Teatro Ópera i februari 1982, fortfarande under diktaturen, som en handling av kollektiv läkning.
Kolumnen avslutas med «Buen viaje, tano». För mig stannar tanken kvar att en kort sång kan rymma decennier av tillgivenhet.
Källa: Infobae
Det är glädjande att Claudio Baglioni är på väg tillbaka till liveframträdanden. I ett samtal som ANSA återgett berättade sångaren och låtskrivaren att han, när han blev sjuk för några månader sedan, var rädd att aldrig mer få stå på en scen. Han beskriver comebacken som en nystart och säger att scenen är den plats där han gömmer sig bäst.
På grund av det tvångsmässiga uppehållet har hans GrandTour "La Vita è adesso" flyttats till sommaren 2027. Först kommer dock "Che notte è questa!", sju konserter på Piazza di Siena i Villa Borghese i Rom: den 24, 25, 27 och 28 oktober, den 30 till 31 oktober samt den 1 november.
Platsen är ingen slump. Den 24 oktober 1982 spelade Baglioni just här på Piazza di Siena med "Alé-oò", en av de första stora utomhuskonserterna i Italien, med omkring 250 000 besökare. Han minns det som en vändpunkt, så mycket att han några dagar senare klippte håret för att avsluta en epok. Fyrtiofyra år senare återvänder han dit.
Avskedet är satt till den 23 oktober 2027 på Fori Imperiali, i slutet av en turné med cirka 50 konserter runt om i Italien. Baglioni betonar att det kanske inte blir hans sista framträdande live, men att det blir den sista i den formen, och att han inte vill ha en kväll av ren fest. Han minns också alla platser i Rom där han spelat, från arenor till Foro Italico, från aulan på hans universitet till Vatikanen, från Colosseum till fängelser och Quirinalpalatset. De enda som saknas, säger han, är innergårdar. Vid 75 års ålder drömmer han om att en dag spela i Centocelle, hans gamla stadsdel.
Jag gillar uppriktigheten i dessa ord. På Kapitolium, där borgmästare Gualtieri tog emot honom, fanns det till och med utrymme för ironi: när han tillfrågades om att åter leda Sanremofestivalen skämtade Baglioni om att det vore bättre att vara borgmästare en dag.
Källa: ANSA
Den sydkoreanska gruppen BIGBANG har blivit ett samtalsämne i musikvärlden efter att ha återvänt till Taiwan efter elva år. Enligt nyhetsbyrån Central News Agency inleder gruppen från den 9 oktober tre konsertkvällar i rad med konserten «XX : COSMOS» på Taipei Dome, och redan första kvällen kom cirka 40 000 fans. Senast de var på Taiwan var 2015, med konserten «MADE» på Taipei Arena.
Gruppen uppträder för närvarande som trio med TOP, G-Dragon (GD, Kwon Ji-yong) och Daesung, men den här gången gick de upp på scenen som hela gruppen. Mandopop-superstjärnan Jay Chou skickade en blomkorg för att gratulera. Första konserten började med «FANTASTIC BABY», deras signaturlåt med 670 miljoner visningar på YouTube, följt av «HANDS UP», «TONIGHT», «BLUE» och «LOSER». Under «TONIGHT» återskapade GD den klassiska scenen där han krossar gitarren, och hela arenan exploderade.
De tre medlemmarna gjorde också ett försök att nå fram till de taiwanesiska fansen. GD hälsade publiken på kinesiska och presenterade sig som «Drakbrodern», Daesung presenterade sig på kinesiska och sa att han saknat fansen, och TOP ropade ut sin kärlek på taiwanesiska. TOP avslöjade också att Taipei är första asiatiska stoppet på turnén, att han anlände kvällen innan och åt nötköttsnudlar och ananaskakor, och han berömde fansen för deras värme och passion.
Varje medlem hade också ett soloframträdande. När TOP gick ner från scenen halkade han och föll två trappsteg, men han grep snabbt räcket och föll inte. Senare gick han ner bland publiken, höll fansens händer och sjöng med dem, vilket överraskade och glädjde dem.
Trots elva års uppehåll tror jag att det inte bara var de gamla låtarna som gjorde att 40 000 människor kunde sjunga tillsammans, utan också uppriktigheten hos medlemmarna som ville tala publikens språk. Det återstår två kvällar, så om du funderar på att gå är det värt att kolla upp det.
Källa: Central News Agency
Jag har väntat ett tag på Iolandas första album, och ”Quebranto” kom mycket riktigt ut den 8 oktober. Tretton spår, redan ute på de digitala plattformarna, med singlar som ”Olha P’ra Ela”, ”Responso” och ”Noite Inteira”.
Det som intresserar mig med skivan är återkomsten till rötterna i mellersta Portugal utan att det blir ett museiföremål. Ordet ”quebranto” – det onda ögat, tillståndet man hamnar i när någon har kastat det på en – kommer från byn där hon växte upp. Hon säger själv att albumet börjar med att någon tar bort hennes quebranto, och att det efter bönen blottas vad som låg under: trauman, rädslor, beslut, sorger.
Musikaliskt löper viola braguesa genom nästan allt och möter cavaquinhos, stråkar, dragspel, syntar och programmering. Skivan öppnar med Avó Lenas röst över gitarr och braguesa. Producerad av Luar, med Iolanda som medproducent; bland låtskrivarna syns namn som Carolina Deslandes, Agir, LEFT., Milhanas, Extrazen och xtinto.
Livepremiären är satt till den 7 december på Coliseu dos Recreios, i 360º-format med publiken runtom. För mig är det precis den sortens portugisiska skiva jag vill lyssna på i höst: bukolisk, melankolisk och samtidigt nutida.
Källa: Rádio Comercial
