Jag började med bushcraft för några år sedan och minns hur gärna jag ville göra allt på en gång: övernatta i vildmarken, göra upp eld med eldstål och bygga ett skydd utan någon erfarenhet. Först senare förstod jag att nybörjares största misstag är just bristen på ett stegvis förhållningssätt.
Det bästa är att börja med ett enkelt scenario: en kort tur i skogen utan övernattning eller en bivack nära hemmet eller bilen. Den första övernattningen är bättre att göra under kontrollerade förhållanden och inte direkt ute i det vilda — annars blir det stress i stället för njutning.
Till att börja med behövs inte mycket utrustning. För mig fungerade ett minimiset: kniv med fast blad, tändare eller eldstål, tarp, paracord, metallmugg, pannlampa och första hjälpen-kit. Dessutom sovsäck och liggunderlag. Efter den första turen visade det sig att en del saker inte behövdes alls.
Det jag uppskattar mest med bushcraft är lugnet och principen Leave No Trace — jag tar med mig allt skräp, skadar inga träd och släcker elden ordentligt. Tack vare det förblir sådana platser tillgängliga för dem som kommer efter.
Tallbeck är ett av de material som våra farföräldrar kände till och som de flesta av oss har glömt. En ny guide från Survival Sullivan visar hur man gör det, och den fick mig att uppskatta hur många uppgifter en klump trädharts kan klara av.
De uppräknade användningsområdena är att göra trä och läder vattentåligt, täta sprickor, limma ihop primitiva pilar och verktyg samt fungera som vattentålig tändare eller bränsle för en långsamt brinnande fackla. Det har även blandats i naturliga lacker och använts som folkmedicin mot skärsår och insektsbett.
Man börjar med härdad harts, som man hittar som bärnstensfärgade klumpar på kvistar, avbrutna grenar och stormskadade träd. Författaren varnar för att skada ett friskt träd bara för att få saften att rinna. Sedan tillsätts ett fyllmedel, oftast aska från lövträ från den egna lägerelden, även om sågspån eller torkade växtfibrer också fungerar, samt ett bindemedel som nötkörtel eller bivax för flexibilitet.
Metoden är en vattenbadsuppställning: ett stort eldfast kärl som rymmer två mindre burkar, där den ena har hål i botten så att det smälta hartset droppar ner i den andra. Tänger eller burklyftare är oumbärliga eftersom allt blir glödhett, och guiden rekommenderar att man använder gamla burkar i stället för sina bra kastruller.
Det jag gillade är hur lite utrustning som krävs. En eld, några burkar och lite aska förvandlar avfallsharts till något riktigt användbart, och det är just sådana knep som gör bushcraft tillfredsställande.
Finns det en kniv som både bushcrafters och hundpromenerare känner till är det troligen Opinel. OUTDOOR Magazin berättar historien om den här klassikern från Savojen, och några av siffrorna i artikeln förvånade mig.
År 1890 uppfann Joseph Opinel sin fickkniv i familjens smedja i de franska Alperna, och företaget är fortfarande ett familjeföretag. Redan 1897 erbjöd han tolv storlekar, från N°01 till N°12. År 1989 kom Opinel till och med med i ordboken Larousse. Enligt artikeln säljs en var sjunde sekund någonstans i världen.
Från början bestod kniven av bara fyra delar: blad, fast hylsa, nit och skaft. År 1955 uppfann Marcel Opinel Virobloc-systemet, där en vridbar hylsa låser det utfällda bladet. Senare kom en variant som även låser bladet i ihopfällt läge, vilket gör den säkrare att bära i ryggsäcken.
Idag tillverkas ungefär 15 000 knivar om dagen, mot 650 år 1987. Bladet genomgår en tvåstegs värmebehandling med härdning och anlöpning, och den slutliga slipningen görs för hand. 95 procent av träet till skaften kommer från fransk skogsbruk, oftast bok, och för färgade skaft används avenbok. Tidningen presenterar också den nya N°08 Horizon för utomhusäventyr.
Jag gillar att ett så enkelt verktyg på över 130 år nästan inte har förlorat något av sin dragningskraft.
Utemagasinet har publicerat ett recept från utekocken Lena Flaten på Flammans Skafferi i Storlien, som skapar rätter över öppen eld med vildplockade råvaror. Den här gången är det en kolbulle på surdeg, och den passar bra för den som gillar att laga mat ute.
Grunden är bubblande surdeg som matas och får bli ungefär som sockerkaksmet. Den får stå cirka fyra timmar, sedan tillsätts lite salt och den rörs försiktigt. Smeten skedas ut i het olja, ungefär en dryg centimeter djup och runt 160 grader, i bullar på sju till nio centimeter. De steks gyllene, vänds en gång och får rinna av på papper eller galler.
Toppingen är det som gör den särskilt skogsnära: stekt kokt potatis, rallarrosskott och kärleksört, tunt skivat torkat renkött, lingon och riven hårdost. Receptet säger uttryckligen att man kan använda andra godsaker som finns hemma i köket, så det är mer en idé än en strikt mall.
Jag tycker att det här är ett fint exempel på hur ute-matlagning kan vara mer än korv och pinnbröd. Surdegen går att ta med eller mata i förväg, och det som växer runt omkring blir en del av rätten. Själva stekningen i het olja kräver förstås försiktighet över en öppen eld, så håll koll på temperaturen.
Frågar man preppers och bushcrafters om deras favoritutrustning vinner oftast kniven. Därför är den här listan över vanliga knivmisstag från Survival Sullivan värd att läsa, även för den som tror sig kunna allt.
Det första misstaget är att förstöra spetsen. Att använda den som skruvmejsel eller för att bända upp en burk är vanligt, och författaren påpekar att vissa videor till och med rekommenderar det, trots att spetsen är bladets mest känsliga del. Sedan kommer slipning i fel vinkel med för mycket tryck, samt att man försummar rengöring och oljning. Efter tvätt ska bladet torkas och strykas in med olivolja, mineralolja eller vegetabilisk olja, men håll oljan borta från handtaget.
Överanvändning är en annan fälla. En bra kniv tål mycket, men en slö kniv leder till skador. Därför är det klokt att ha en billig reservkniv för grova jobb, som att gräva upp rötter, och en fällkniv för finare arbete, som att skala frukt. Säkerhetspåminnelserna är grundläggande men riktiga: spring aldrig med kniv, skär på en stabil yta i stället för i handen och försök aldrig fånga en fallande egg.
Förvaringen spelar också roll. Förvara kniven i ett passande skida, borta från fukt, och undvik läderskidor för långtidsförvaring eftersom läder suger åt sig vatten. Artikeln avslutas med ett förslag på knivset, från en fällkniv för vardagsbruk till bushcraftknivar för en tillflyktsplats, samt en slipsten eller slipstål för att hålla dem vassa.
Inget här är revolutionerande, men jag tyckte att det var en användbar checklista och kände igen ett par vanor som jag borde bryta.
Kanelbullens dag firas bäst utomhus, tycker Utemagasinet, och jag håller med. Susanne Jonsson visar ett enkelt recept på bullar som bakas på en stekhäll över elden, och som fungerar både i kyla och i vårsol. Receptet ger fem bullar.
Du behöver ett paket färdig bulldeg med äpplefyllning från kyldisken (eller egen deg), en deciliter riven kokos och smör till stekningen. Kavla ut degen, bred ut fyllningen och strö över kokosen. Rulla ihop och skär i tunna bitar. Grädda bitarna på en lätt smord stekhäll tills de är genomgräddade. Tryck till bullarna så att de blir platta, då hinner de bli klara, och vänd dem ett par gånger under gräddningen.
Tipsen om elden är praktiska. Grädda gärna en provbulle först för att se att värmen är lagom. Och vill du spara tid kan du grädda bullarna hemma i ugnen, ta med dem i ryggsäcken, trä upp dem på grillpinnar och värma dem över elden.
För mig handlar friluftsliv och eldens hantverk lika mycket om det goda som om tekniken. Att lära sig känna värmen på hällen är en liten övning i att läsa elden.
I senaste avsnittet av podcasten OUTDOOR möter långvandraren Christine Thürmer Markus Klek, Tysklands enda "paleotekniker". Det är ett yrke han själv har hittat på. Han bedriver experimentell arkeologi och lever den europeiska stenåldern, cirka 40 000 till 5 000 år före Kristus, så verklighetstroget han kan.
Kontrasten kan knappast vara större. På ena sidan står Christine, som optimerar sin utrustning i Excel-tabeller och sågar av skaftet på sin tandborste. På andra sidan står Markus, som vandrar genom Sveriges djupaste vinter med en träryggsäcksram efter Ötzi-modellen, pälsskor och verktyg av ben, utan tält och sover bara på renskinn.
De två byter erfarenheter av missöden och livshack. Markus berättar hur han löser problemet med "ostfötter" i läderkängor, varför djursena inte bara duger som sytråd utan även som tandtråd, och varför han säljer sina starkt luktande mockasiner till engelskspråkiga filmstudior som rekvisita. Christine svarar med berättelser från Amerika.
Det jag gillar med sådana samtal är att de visar var bushcraft egentligen kommer ifrån: många tekniker vi idag övar som hobby var en gång helt enkelt vardag. Den som vill läsa mer hittar i artikeln en kort förklaring till vad paleoteknik är, samt en länk till Markus Kleks projekt på palaeotechnik.eu.
Jag trodde alltid att trädbark bara tuggades i desperata överlevnadsberättelser. Den här guiden från Survival Sullivan ändrade min uppfattning: de inre skikten av vissa träd, särskilt björk, har i generationer omvandlats till mjöl, och processen är enklare än jag väntat mig.
Det man vill ha är inte den papperstunna yttre barken, som är så bra som tändved. Det är kambiet och det tunna, mjuka floemet under. Man skalar bort det yttre lagret och använder sedan en dragkniv eller skrapa för att separera innerbarken från veden, och tar tillvara på att inte gräva in i själva veden. Artikeln nämner att skandinaver och nordamerikanska urinvånare bakade bröd, kakor och kex av det.
Bearbetningen är vanligt köksarbete. Torka remsorna noggrant i ugnen eller en torkapparat, krossa dem i en matberedare och jämna sedan till med en kavel i en lyspåse, eller i en mortel för ett finare resultat. Författaren säger att mjölet ger bakverken en jordig, tät textur och en svag sötma.
Det jag uppskattade mest var varningen om skörden. Barken växer inte tillbaka så fort som folk tror, och ett sår bjuder in sjukdomar och skadedjur. Rådet är att ta bark från träd som ska fällas, redan ligger ner eller har blåst omkull, och från ett stående träd bara några lodräta remsor, aldrig en ring runt stammen, eftersom det dödar trädet.
För den som gillar bushcraft-tanken att använda det skogen erbjuder är det en bra påminnelse om att skicklighet och etik hör ihop. Experimentet lämnar jag gärna åt en omkullfallen björk.
Jag letade efter ett litet tält för utflykter i skogen och valde MFH Schwarzenberg. Recensionerna var blandade, men det verkade uppfylla mina förväntningar, så jag tog en chans. Efter några kortare och längre turer kan jag nu ge en ärlig bedömning.
Den största fördelen är storleken: när det är hopvikt är det 60 x 9 x 9 cm och väger 1300 gram, så det får enkelt plats i utrustningen. När det är uppfällt är det "bara" 210 cm långt, men fram- och bakväggen lutar, så alla som är längre än ca 185 cm kommer att nudda dem. Å andra sidan är det svårt att se ett sådant tält i skogen och det får plats nästan överallt.
Golvet är ganska löst vävt och styvare grenar kan tränga igenom det. Därför rekommenderar jag en liten presenning som extra golv och att sätta upp tältet under dagen. Själva uppsättningen är enkel: två bågar och tre spännlinor. Vid ingången är bågen dock ganska kraftig och att få in ställningen med stela fingrar kräver tålamod. Det enda större kvalitetsproblemet är ett elastiskt rep i ställningen som är knutet så att en av fästena inte riktigt passar.
Inuti får en person upp till ca 180 cm plats, tillsammans med kläder, men en ryggsäck får nog inte plats, och det finns ingen förhall. Man måste alltså tänka igenom hur man ska förvara ryggsäcken och skorna under natten. Med stängd ingång hjälper det nätfönstret vid fotändan lite, och man kan vakna med huvudvärk. På morgonen finns det kondens på väggarna, vilket är vanligt för tält med ett lager. En stor fördel är att det följer med en väska som tältet får plats i med gott marginal, utan att behöva fästas.
Är det värt det? Om du är medveten om storleken och egenskaperna hos tält med ett lager, så varför inte. Det har nackdelar, men också otvivelaktiga fördelar – det är ett val för den medvetna användaren. Det klarar några dagar i de polska skogarna, och nästa gång kanske jag provar en bivy. Vi ses i skogen!
Om jag bara skulle lära ut ett naturligt tändmaterial först skulle jag förmodligen välja fatwood, och Paul Kirtley argumenterar övertygande för det. Fatwood är hartsmättat kärnvirke från vissa barrträd, främst tallar. Det bildas där hartset samlas, till exempel i gamla stubbar, rötter och grenklyftor, ofta efter att trädet dött eller skadats. Det är tätt, gyllene orange till rödbrunt, klibbigt när det är färskt och luktar starkt av tall.
Varför fungerar det? Hartset brinner varmt och länge och stöter bort vatten, så fatwood tänder även när annat tändmaterial är fuktigt. Det är dessutom rötbeständigt och håller sig bra i förvaring. Alla tallar kan producera det; han nämner långbladstallen i sydöstra USA, Montezumatallen i Mexiko och skotsk tall i hela Eurasien.
För att hitta det kan du titta vid stubbarnas bas, i grenklyftor på grova grenar och på döda nedre grenar. Mörkare, rikare ved nära kvistar är ett bra tecken, och en nyskavd flisa ska lukta starkt av tall och kännas oljig. För att komma åt kärnan kan du hugga med yxa i en gammal stubbe eller klyva döda grenar.
För att tända kan du skrapa en pinne i rät vinkel så att det bildas damm som fångar gnistan från en ferrocerium-stav, skava tunna spån eller göra en fatwood-tändpinne (feather stick). Enligt honom brinner den varmare och längre än en tändpinne av mjukt trä i samma storlek.
Samla bara från döda träd eller nedfallna grenar, aldrig från levande ved. Han betonar också att fatwood är en reserv och inte en ersättning för att lära sig rätt tekniker för att tända eld.
Paul Kirtleys senaste trädprofil handlar om tallen, en vild, underbar art som är utbredd över hela Eurasien. Den är ett bra träd att lära sig först.
För att identifiera den, leta efter en hög, rak stam utan grenar nere vid marken och en öppen krona. Barren sitter två i knippe, är blågröna och vridna, cirka 5 till 7 cm långa och luktar sött av harts när de krossas. Den unga barken är orangerosa och papperstunn; på äldre träd är den nedre stammen gråbrun och sprucken, medan den övre stammen och grenarna förblir orangebruna och flagnar, vilket är den bästa ledtråden på långt håll. Kottarna är 5 till 8 cm och trubbigt koniska. Förväxlingsarter är svartfura (mörkare bark, längre barr), contortatall (kottefjäll med tagg) och rödtall (barr på 12 till 18 cm).
För bushcraft är veden hartsrik, brinner snabbt och med ljus låga. Raka, kvistfria kluvna bitar är bra till fjäderspån och tändved, och hartsrika bitar är utmärkt tändmaterial. Torra barrknippen som sitter kvar på kvistarna kan koka upp ett snabbt te. Rötterna kan användas som bindmaterial, barr som dras i vatten ger ett C-vitaminrikt te, och innerbarken åts historiskt av samerna, torkades och stötes till mjöl. Bågborrning fungerar bara om veden är helt torr och inte för hartsrik.
Författaren ger inga doser eller säkerhetsråd för de ätbara användningarna, så undersök dem själv innan du provar. Jag uppskattar påminnelsen att korskontrollera flera kännetecken, eftersom lav kan dölja barkens färg.
En bra kniv hör till grundutrustningen för nästan alla bushcrafters, men i Tyskland är det juridiska området krångligare än många tror. OUTDOOR Magazin har sammanfattat de viktigaste reglerna i §42a i vapenlagen (WaffG) för vandring och camping.
Det är förbjudet att bära ensamhandskniv i offentlig miljö, det vill säga kniv vars blad kan öppnas och låsas med en hand, och fast kniv med blad som är längre än 12 centimeter. En fast outdoorkniv på upp till 12 cm är alltså i princip tillåten. Stora machetes, bowieknivar eller "Rambokniv" är oftast längre. Om en kniv uttryckligen är konstruerad för strid kan den räknas som stick- och hugg vapen oavsett längd.
"Bära" betyder att ha kniven inom räckhåll utanför den egna bostaden eller ett inhägnat privat område, oavsett om den sitter på bältet eller ligger i ryggsäcken. Ren transport är något annat: om kniven ligger i en stängd behållare och inte är omedelbart åtkomlig räknas det i regel inte som att bära den. En ytterficka räcker inte; det måste vara ett stängt bagage med säkert lås.
Lagen tillåter också att man bär kniv vid ett "berättigat intresse", till exempel för arbete, tradition, idrott eller annat allmänt erkänt ändamål. Eftersom begreppet inte är närmare definierat förblir mycket en gråzon. Tidningens råd: skilj resan till användningsplatsen från själva användningen och planera transporten noggrant.
Jag tycker att sådana påminnelser är viktiga eftersom de förhindrar onödiga problem. Den som ger sig ut i skogen med kniv bör känna till reglerna innan den ger sig av.
