Myrhållning

Jag har hållit myror ett tag nu och det slutar aldrig att förvåna mig hur fascinerande en sådan liten koloni är. Det fina är att man ser det naturliga beteendet på nära håll: drottningen, arbetarna och arbetsfördelningen i ett komplett miniekosystem. Och ärligt talat är det inte alls svårt att komma igång om man gör några grundläggande saker rätt.

Det du behöver är enkelt: ett formikarium (boet), föda med både socker och protein, en konstant vattenkälla samt rätt temperatur och luftfuktighet. För nybörjare rekommenderar jag tåliga, lättskötta arter som svart trädgårdsmyra (Lasius niger), den fröätande Messor barbarus eller den större Camponotus nicobarensis.

De största misstagen jag själv (och andra) har gjort: att utfodra för mycket så att det börjar mögla, för lite fukt i uppsättningen och att störa kolonin för ofta. Myror gillar lugn och ro – observera en kort stund varje dag, men låt boet vara i fred så mycket som möjligt och ställ det inte i direkt solljus eller där det förekommer vibrationer.

Mitt tips är att titta till dem kort varje dag, hålla utearenan ren med en pincett och bara använda bra foder för att förebygga kvalster och mögel. Anteckna temperatur och beteende, så lär du verkligen känna din koloni.

Det är mer än en hobby: det är ett fönster mot naturen. En enda drottning kan växa till tusentals arbetare, och att följa den processen är otroligt lärorikt och avkopplande.

Källa: Quality Ants

När vi bygger ett formikarium tänker vi oftast på kamrar, tunnlar och fuktighet. Att djur aktivt använder bovets arkitektur för att skydda sig mot sjukdomar visste jag inte. En studie från universitetet i Bristol visar just det.

Teamet kring Luke Leckie lät två kolonier med vardera 180 arbetare gräva i en behållare fylld med jord. Efter 24 timmar lades ytterligare 20 myror till i varje koloni. I en av grupperna bar de tillagda myrorna smittsamma svampsporer och utgjorde därmed en smittrisk. Därefter grävde myrorna vidare i sex dagar, och regelbundna mikro-CT-skanningar gjorde de underjordiska strukturerna synliga.

Den hotade kolonin grävde snabbare och intensivare än kontrollgruppen. Boet blev mer komplext och mindre direkt sammankopplat, och ingångarna låg längre från varandra. Förråds- och yngelkamrarna var mer isolerade och hade färre förbindelser till andra kamrar. Forskarna misstänker att myrorna på detta sätt minskar kontakterna och skyddar sin känsliga avkomma.

Simuleringar med 3D-modeller av borken bekräftade att den här utformningen verkligen minskar smittrisken. Effekten var ännu starkare om man tar hänsyn till att smittade myror ändå tenderar att skilja sig från resten av kolonin.

Enligt Leckie är det nytt att ett icke-mänskligt djur förändrar sin omgivning för att minska spridningen av en sjukdom. Teamet ser detta som en inspiration för stadsplanering och utformning av sociala utrymmen. För mig visar det framför allt hur mycket beteende som döljer sig i ett bo som vi i ett formikarium bara får skymta. Studien publicerades 2025 i Science.

Källa: scinexx

Om du någon gång har sett en koloni växa från en drottning och en handfull arbetare till hundratals myror, kanske du har undrat vad varje arbetare kostar kolonin. En studie i Science Advances sätter siffror på en del av den kostnaden: kutikulan, det skyddande yttre lagret på kroppen.

Arthur Matte, doktorand vid University of Cambridge som började arbetet vid Okinawa Institute of Science and Technology, och Evan Economo, nu vid University of Maryland, mätte kutikula och kroppsvolym hos mer än 500 myrarter med hjälp av en stor mängd 3D-röntgenskanningar. Kolonistorlekarna i datamaterialet sträcker sig från några tiotal individer till miljoner.

Kutikulan är näringsmässigt dyr, eftersom den behöver kväve och mineraler. Mellan arterna varierade investeringen i kutikula från cirka 6 till 35 procent av kroppsvolymen. Arter som investerade mindre i kutikulan tenderade att ha större kolonier, och låg investering hängde också ihop med högre diversifieringstakt, ett grovt mått på evolutionär framgång.

Författarnas tolkning är att kollektivt försvar, sjukdomskontroll, födosök och arbetsdelning minskade behovet av tung individuell rustning. Det kan ha skapat en återkopplingsslinga där tunnare kutikula gjorde större kolonier möjliga. De föreslår också att det lägre kvävebehovet kan ha hjälpt myror att slå sig ner i näringsfattiga miljöer, även om det fortfarande är okänt varför detta leder till artbildning.

Jag gillar att studien ser billiga och utbytbara arbetare som en styrka för kolonin. Termiter kan ha gått en liknande väg, men författarna noterar att detta ännu inte har testats.

Källa: Phys.org (University of Maryland)

I en trängd koloni är sjukdom en verklig risk, och myror har mer än ett sätt att hantera den. En studie i Nature Communications beskriver ett av de märkligaste fall jag stött på: sjuka puppor som signalerar sin egen död.

Arbetet handlar om Lasius neglectus, en liten svart trädgårdsmyra, och kommer från Österrikes institut för vetenskap och teknik. I rapporteringen nämns Erika Dawson som första författare, och publikationen inkluderar även Sylvia Cremer. Artikeln heter Altruistic disease signalling in ant colonies.

Sjuka arbetarpuppor avger ett kemiskt ämne som får vuxna arbetare att förstöra dem. Arbetarna river bort kokongen, biter hål i puppan och för in gift, som verkar som ett desinfektionsmedel och dödar både patogenen och puppan. I experimenten extraherade teamet doften från sjuka puppor och applicerade den på frisk yngel, och arbetarna förstörde ändå de friska pupporna. Ett ytterligare test visade att sjuka puppor bara avger doften när arbetare finns i närheten.

Infekterade drottningpuppor skickar inte signalen. Forskarna tror att det kan bero på att drottningar har starkare immunförsvar och kan bekämpa infektionen.

Det är en dyster strategi, men den är logisk när det är kolonin, inte individen, som räknas. Jag tycker att det är ett bra exempel på varför yngelvården i en myrstack är mer komplicerad än att bara mata och värma larverna.

Källa: Phys.org (AFP)

Den som håller myror känner till grundmönstret: en drottning, många arbetare och några hanar under svärmningen. Därför blev jag förvånad över en rapport från Japan. Den beskriver en art som helt bryter mot det mönstret.

Det handlar om Temnothorax kinomurai. Hos denna sällsynta myra växer endast drottningar upp. Det finns varken hanar eller arbetare. De unga drottningarna tränger in i boet hos den närbesläktade arten Temnothorax makora, dödar med sin gadd den bofasta drottningen och en del av arbetarna och låter sedan de överlevande arbetarna uppfostra deras avkomma.

Det var redan känt att arten lever som parasit. Oklart var om avkomman verkligen bestod enbart av drottningar. Keiko Hamaguchi vid Kansai-forskningscentret och hennes team samlade in sex samhällen med ägg och larver och odlade dem i laboratoriet. När alla de unga var fullvuxna bestämde de kast och kön, och resultatet var entydigt: det kläcktes bara drottningar.

Det är möjligt tack vare partenogenes, det vill säga att drottningarna utvecklas ur obefruktade ägg. Hanar behövs helt enkelt inte. Enligt forskarna är kombinationen av parasitism utan egna arbetare och jungfruförökning hittills unik bland myror. Andra parasiter saknar antingen arbetare eller hanar, men aldrig båda.

Den huvudansvarige författaren Jürgen Heinze vid universitetet i Regensburg kallar strategin oväntad men evolutionärt förnuftig: arten satsar alla resurser på nya unga drottningar. Jag tycker att ett sådant fynd relativiserar bilden av den „typiska“ kolonin, en bild som även vårt hobbyintresse bygger på. Studien publicerades 2026 i Current Biology.

Källa: scinexx

Sällan har en myrnyhet fått mig att läsa rubriken två gånger, men den här lyckades: drottningar av en art kan producera hanar av en helt annan art. Studien publicerades i Nature och leds av Jonathan Romiguier vid universitetet i Montpellier.

Huvudpersonen är Messor ibericus, en skördemyra från södra Europa. Forskarna grävde ut över 50 bon och identifierade 132 hanar i 26 kolonier. Vissa var håriga, som M. ibericus, andra hårlösa, som Messor structor. Genetiska tester visade att alla hade samma mor: en drottning av M. ibericus.

Mekanismen är förbluffande. Drottningen förvarar spermier från M. structor i sin spermateka och använder dem för att klona hanar av den arten. Hon tar bort ägget egna genetiska material så att bara spermiens DNA uttrycks. Forskarna kallar det xenoparitet. De klonade hanarna ärver dessutom moderns mitokondriella DNA.

Varför händer det? För att arbetarna bara utvecklas ur den genetiska kombinationen av båda arterna. Om drottningen bara parade sig med hanar av sin egen art skulle hennes döttrar bli drottningar utan arbetare som sköter kolonin. Enligt Romiguier kan de två arterna inte längre leva åtskilda; de skildes åt för mer än fem miljoner år sedan.

Strategin gör att kolonierna kan breda ut sig till områden där M. structor inte lever, till exempel Sicilien. Men utan genetisk rekombination samlar de klonade hanarna på sig skadliga mutationer, vilket på sikt kan få hela systemet att kollapsa. Det är en fin påminnelse om att drottningarnas och kolonins biologi är mycket märkligare än nybörjarguiderna låter förstå.

Källa: Muy Interesante

Man tenderar att tro att myror antingen samarbetar inne i boet eller slåss mot sina grannar. En ny studie visar ett tredje alternativ: rengöring mellan arter, som hittills bara beskrivits hos marina städfiskar. Det är första gången något sådant observerats på land.

Entomologen Mark Moffett från det nationella naturhistoriska museet i USA arbetade vid en forskningsstation i Arizonas öken. Han såg hur stora skördemyror, Pogonomyrmex barbatus, närmade sig bon hos små myror av släktet Dorymyrmex, intog en särskild ställning och lät dem rengöra deras öppna käkar. Resultaten publicerades i tidskriften Ecology and Evolution.

Siffrorna är imponerande. Kameran registrerade över 90 rengöringstillfällen på några dagar, vart och ett mellan 15 sekunder och fem minuter, och mellan en och fem små myror klättrade upp på en och samma skördemyra. I ett kontrollförsök erbjöd forskarna en död, frusen skördemyra: den undersöktes men rengjordes inte, så tanken att de åt kadaver kan uteslutas.

Vad vardera sidan vinner är ännu oklart. Kanske slickar de små myrorna i sig näringsrika lipider från skördemyrorna, och skördemyrorna får antibakteriellt skydd, eftersom vissa Dorymyrmex utsöndrar svampdödande ämnen. Det finns också en hypotes om att de små myrorna förmedlar lugnande feromoner till aggressiva grannar, vilket gör att de kan leva säkert bredvid dem.

För den som håller myror är detta en bra påminnelse om hur lite vi vet om dessa insekters vardag. Personligen gillade jag mest att slutsatsen bygger på enkla observationer och noggrann kontroll.

Källa: Naked Science

En myrhistoria fastnade särskilt i mitt minne. 2013 gick ett team från den polska vetenskapsakademien in i ett f.d. sovjetiskt förråd för kärnvapen i Templewo i Polen. De skulle egentligen räkna fladdermöss, men hittade i stället en myrkoloni.

Där levde nästan en miljon arbetarmyror av skogsmyrart (Formica polyctena), bland flera miljoner kadaver. Det fanns ingen drottning, inga hanar, inga ägg och inga larver. Boet ovanpå bunkern satt på en vertikal ventilationsschakt. Rostig och nedsliten hade den blivit en lucka som arbetarna föll genom utan att kunna klättra upp igen.

Temperaturen steg aldrig över 10 °C, och ingen mat kom utifrån. Märken från käkar på bakkropparna visar att arbetarna levde på sina döda systrar, och de nya arbetare som föll ner varje år höll populationen vid liv.

År 2016 satte forskarna upp en träbrygga. Inom några månader hade nästan alla fångade myror klättrat upp igen och anslutit sig till den ursprungliga kolonin, utan någon aggressivitet alls.

För den som håller myror är det en fascinerande påminnelse: en koloni utan drottning kan överleva i åratal om den får stadigt tillskott utifrån. Jag tyckte att fallet var både dystert och mycket lärorikt.

Källa: Sciencepost

Myror överraskar ofta, men den här nyheten handlar om kemi snarare än beteende. Sericomyrmex amabilis, en släkting till bladskärarmyrorna i Central- och Sydamerika, släpper ut en del av koldioxiden ur boet genom ventilationen och omvandlar en annan del till ett mineralskikt på sitt exoskelett.

Något liknande har setts tidigare. 2020 beskrev Cameron Currie vid universitetet i Wisconsin-Madison och kollegor ett biomineraliskt pansar hos Acromyrmex echinatior och kopplade det till bakterier av släktet Pseudonocardia. Det nya arbetet visar att inga symbiotiska bakterier har hittats hos Sericomyrmex amabilis ännu. Om detta bekräftas skulle arten vara det första kända djuret som omvandlar en gas till ett mineral utan hjälp av bakterier.

Forskarna använde spårning av stabila kolisotoper, nanoskalig sekundärjonmasspektrometri och fast-tillstånds-NMR på kol-13. De fann att skiktet innehåller dolomit, ett mineral som är svårt att framställa i laboratoriet. För att syntetisera välordnad dolomit krävs vanligtvis tryck och temperaturer på hundratals grader, och i naturen bildas den under tusentals till miljoner år.

Myrorna däremot skapar delvis ordnad dolomit snabbt och vid låga temperaturer. Mekanismen är fortfarande okänd. Denna biomineralisering löser två problem på en gång: den förstärker pansaret och tar bort överflödig koldioxid från boet.

En viktig reservation: arbetet har publicerats på förtryckservern bioRxiv och har ännu inte granskats av andra forskare, så resultaten är preliminära. Det gör det desto mer intressant att följa vad som händer härnäst.

Källa: Naked Science

När man börjar med myrkultur är det första man lär sig hur viktig drottningen är: utan henne har kolonin ingen framtid. Därför fastnade jag så för en japansk studie som beskriver hur en parasitisk drottning får arbetarna att döda sin egen mor.

Forskningen, från Institutet för biologiska vetenskaper vid Kyushuuniversitetet, dokumenterar för första gången hur två parasitiska arter, Lasius orientalis och Lasius umbratus, tar över kontrollen över en annan koloni. Arbetet, av Takasuka och medarbetare, publicerades i Current Biology 2025.

Processen har flera steg. Först tar sig den parasitiska drottningen in i kolonin hos en närbesläktad art, till exempel Lasius flavus eller Lasius japonicus, och kamouflerar sig bland arbetarna. Sedan närmar hon sig den residerande drottningen och sprutar henne med en vätska från bakkroppen, troligen myrsyra, även om det ännu inte har bekräftats kemiskt. Vätskan dödar henne inte direkt, men den förändrar hennes doft.

Och där ligger nyckeln: i dessa samhällen identifieras varje medlem av doft. Arbetarna slutar känna igen sin drottning, behandlar henne som en inkräktare och dödar henne. Sedan accepterar de parasiten utan motstånd och uppfostrar hennes avkomma som om den vore deras egen.

Historien började med amatörnaturforskaren Taku Shimada, som filmade infiltrationen och modermordet hos Lasius orientalis. Entomologen Keizo Takasuka såg en möjlighet i filmen och utformade tillsammans med honom ett kontrollerat experiment som bekräftade fenomenet. Enligt artikeln skulle taktiken ha utvecklats oberoende i minst två arter, så den här manipulationen av kemiska signaler är kanske vanligare än vi trodde.

Källa: Muy Interesante

Myrkolonier fungerar på doft. Kamrater känner igen varandra på en kemisk signatur, och allt som luktar fel behandlas som inkräktare. En ny studie från Max Planck-institutet för kemisk ekologi undersöker vad som händer när luftföroreningar förändrar den doften.

Forskarna, ledda av Nan-Ji Jiang och Bill Hansson tillsammans med Markus Knaden, exponerade sex myrarter för 100 miljarddelar ozon i 20 minuter, en nivå som ofta mäts under sommaren i drabbade områden, och förde sedan tillbaka myrorna till sina kolonier. Fem av de sex arterna attackerade eller hotade de ozonexponerade kamraterna. Undantaget var den klonala rovmyran Ooceraea biroi, som inte visade någon aggression, kanske för att den förökar sig genom kloning och saknar drottning.

Mekanismen är elegant. Myror bär små mängder alkener i kolonins doft, och ozon bryter kol-kol-dubbelbindningarna i dessa molekyler. Alkaner, som utgör större delen av signaturen, påverkas inte. Gaskromatografi på enskilda myror bekräftade förändringen i alkenerna.

Det fanns också långsiktiga effekter. I ozonförorenade kolonier av O. biroi höll de vuxna sig längre bort från sina larver, och många larver dog. Eftersom ozon i stort sett uteslöts som direkt orsak misstänker författarna att den kemiska kommunikationen mellan vuxna och larver hade störts.

Vad jag tar med mig är hur ömtålig den osynliga sidan av kolonilivet är. Artikeln, publicerad i PNAS 2026, antyder att andra sociala insekter, som bin, också kan påverkas. Den är också en tyst påminnelse till alla som håller en koloni inomhus om att tänka på luftkvaliteten runt boet.

Källa: Phys.org (Max Planck Society)