Arbetare i stora myrkolonier har tunnare pansar

Om du någon gång har sett en koloni växa från en drottning och en handfull arbetare till hundratals myror, kanske du har undrat vad varje arbetare kostar kolonin. En studie i Science Advances sätter siffror på en del av den kostnaden: kutikulan, det skyddande yttre lagret på kroppen.

Arthur Matte, doktorand vid University of Cambridge som började arbetet vid Okinawa Institute of Science and Technology, och Evan Economo, nu vid University of Maryland, mätte kutikula och kroppsvolym hos mer än 500 myrarter med hjälp av en stor mängd 3D-röntgenskanningar. Kolonistorlekarna i datamaterialet sträcker sig från några tiotal individer till miljoner.

Kutikulan är näringsmässigt dyr, eftersom den behöver kväve och mineraler. Mellan arterna varierade investeringen i kutikula från cirka 6 till 35 procent av kroppsvolymen. Arter som investerade mindre i kutikulan tenderade att ha större kolonier, och låg investering hängde också ihop med högre diversifieringstakt, ett grovt mått på evolutionär framgång.

Författarnas tolkning är att kollektivt försvar, sjukdomskontroll, födosök och arbetsdelning minskade behovet av tung individuell rustning. Det kan ha skapat en återkopplingsslinga där tunnare kutikula gjorde större kolonier möjliga. De föreslår också att det lägre kvävebehovet kan ha hjälpt myror att slå sig ner i näringsfattiga miljöer, även om det fortfarande är okänt varför detta leder till artbildning.

Jag gillar att studien ser billiga och utbytbara arbetare som en styrka för kolonin. Termiter kan ha gått en liknande väg, men författarna noterar att detta ännu inte har testats.

Källa: Phys.org (University of Maryland)