Som klocksamlare granskar jag varje år de nya neovintagesläppen, och GQ Frances senaste rankning har väckt några nya begär hos mig. Principen är enkel: att återfinna själen från 60- och 70-talet utan krånglet med äkta vintage — ömtålighet, dyrt underhåll, reservdelar som inte går att hitta.
Min favorit i urvalet är Breitling Navitimer B09 ”Miles Davis”, en handuppdragen kronograf begränsad till 500 exemplar som återupplivar referens 806 som musikern bar. Jag älskar också Seiko Prospex Alpinist, bergsklockan som föddes 1959 och nu är tillbaka med sin ursprungliga logotyp och kompassring, för under 1000 euro.
Det jag gillar med neovintage är att den berättar en historia: TAG Heuer Carrera i gult guld, en hyllning till Ferrari-förarna på 70-talet, Tissot Visodate från 1954 eller Zenith Chronomaster Revival El Primero A384, trogen originalet från 1969 in i minsta millimeter.
Och så finns det rationella argumentet: väl vald kan en sådan klocka öka i värde med tiden. Kort sagt har min lista över graler just blivit ännu längre, och min plånbok darrar redan.
De flesta klockor är runda: ett runt fodral, en rund urtavla och massor av runda mekaniska delar under. Men på sistone har kända personer börjat bryta mot den normen. Harry Styles bar en Cartier Tank Louis, Connor Storrie plockade fram en Jaeger-LeCoultre Reverso på en modevisning, och rektangulära klädklockor ifrågasätts inte längre på röda mattan. Enligt en artikel i GQ är nästa steg trianglar.
Sådana klockor är sällsynta på marknaden, men de bra exemplen har starka argument. Anoma A1, med sitt rundade triangulära fodral inspirerat av ett fritt format bord som Charlotte Perriand ritade på 1950-talet, nämns som det bästa senaste exemplet. Angles Triscope och Nectere Eclipse omnämns också.
Det som verkligen fångade min uppmärksamhet var pionjärerna. Richard Arbibs Hamilton Ventura kom 1957 som världens första elektriska armbandsur och ser nästan 70 år senare fortfarande futuristisk ut. Under samma period ritade Gilbert Albert den triangulära Patek Philippe ref. 3412. Den är tillverkad i 18 karat guld och endast ett fåtal exemplar gjordes.
Varför vann då cirkeln? Experterna i artikeln säger helt enkelt att den fungerar: cirkeln är symmetrisk, enkel att tillverka, passar naturligt till ett runt urverk och sitter bekvämt på handleden. Med trianglar är det svårare att fästa armbandet, ordna urtavlan och täta hörnen snyggt.
För vintageklockentusiaster tycker jag att artikeln ger en bra utgångspunkt för att tänka på hur form och mekanik hänger ihop.
HODINKEE Japan har publicerat en artikel om ett nytt besök i verkstaden hos den oberoende urmakaren Philippe Dufour, tretton år efter det förra. Det är en översättning av en text som först publicerades i juni på HODINKEE US. Verkstaden ligger i Le Solliat i Vallée de Joux i Schweiz. Dufour har arbetat som urmakare i över 59 år och lägger fortfarande hela sin passion på att tillverka klockor. Hans dotter Daniela arbetar också med klockor i samma verkstad.
På arbetsbänken ligger klockor under tillverkning, och den mest kända, Simplicity, tillverkas fortfarande. Det finns ingen väntelista: beställningar tas emot när det finns tid och utrymme. Framför allt är det viktigt för honom att Simplicity ska kännas igen direkt på det 37 millimeter stora fodralet. Sex verk är för närvarande under tillverkning, och två av dem är färdiga.
Det mest intressanta i artikeln tycker jag är att större delen ägnas åt fickurs. Här visas en skolklocka från 1967 som tillverkades i urmakarskolan, en Waltham-kronograf och minutrepeterare från 1884 samt en samling fickur som kom fram ur ett kassaskåp. Artikeln berättar också att Duality, med sina två balanser, inspirerades av skolklockor som sex elever gjorde i urmakarskolan i Le Sentier mellan 1932 och 1934. Ett exemplar tillverkat av Albert Pighin såldes för några år sedan för 250 000 schweizerfranc.
Endast tio Duality har tillverkats, och en förbättrad version har också färdigställts, men enligt dagens mått är den för komplicerad för serieproduktion. Även beskrivningarna av verkstadens små verktyg är fascinerande, till exempel användningen av gentianträ för att polera fasetterna.
Hans vardagsklocka är Audemars Piguet Royal Oak 50-årsmodell, och det är charmigt att de flesta av hans klockor är gåvor från hans fru. Det är en artikel man kan bläddra i lugnt, med foton från arbetsplatsen hos en pionjär inom den oberoende urmakeriet, och jag önskar att alla som intresserar sig för traditionellt urmakeri läser den.
Meistersinger firar 25 år med enviserklockor, och i år kommer en premiär: märkets första klocka från Münster med hoppande timme. Nu följer edition Panthero Jumping Hour Guilloché, en hantverksinriktad variant som är begränsad till endast 25 exemplar.
På Panthero Jumping Hour snurrar fortfarande bara en visare, minutvisaren. Den utgår inte från mitten utan rör sig på en decentraliserad, påsatt ring. Timmen syns i ett runt fönster och hoppar exakt var 60:e minut. Ett element som roterar ett varv per sekund bildar en stiliserad sol och ger lite rörelse åt urtavlan.
Det som gör denna edition speciell är den ljusblå urtavlan med fin guillochering. Det känsliga mönstret skapas på historiska guillochermaskiner, vilket kräver erfarenhet, koncentration och en säker hand hos guillocheuren. Ljuset bryts därför vackert i facetterna. Minutringen, visarna och solhjulet är i mörkgrått, vilket ger tydlig kontrast.
Stålhuset mäter 40,5 millimeter, och i det arbetar det automatiska kalibret MS-JH-01, baserat på Sellita SW300 med en modul för hoppande timme, med 47 timmars gångreserv. Genom glasbotten kan det dekorerade verket beskådas. Till klockan hör ett konjakfärgat nötläderband med krokodilmönstrad prägling. Priset är 7 990 euro och leveransen planeras från slutet av tredje kvartalet.
Jag gillar att ett lugnt, klarhetsfokuserat koncept medvetet kombineras med en mycket traditionell hantverksteknik. Modern mekanik och historiska maskiner passar förvånansvärt bra ihop.
En överraskning från klockvärlden den här veckan: ett konsortium ledd av Montres Journe, med Chanel och f.d. verkställande direktören för De Bethune Pierre Jacques, har köpt 95 procent av Ebel från Movado Group för 66,5 miljoner amerikanska dollar. Movado behåller resten av aktierna, och Jacques kommer att driva varumärket på egen hand.
För vintagefantaster är Ebel ett namn värt att komma ihåg. På 1980- och 1990-talet var det ett av Schweiz största varumärken, känt för Sport Classique, som fick smeknamnet "vågen" för sitt integrerade armband. Modellen lanserades 1977 och gjorde att antalet anställda växte femtonfalt och intäkterna nådde nio siffror. Cartier vände sig till och med till Ebel för att tillverka Cartier-klockor, och Ebel var den största köparen av Zeniths El Primero-urverk.
Nedgången började när Pierre-Alain Blum, barnbarn till grundarna, sålde företaget 1994 efter misslyckade diversifieringar. Investcorp köpte det, sedan LVMH och därefter Movado, som under två decennier misslyckades med att väcka varumärket till liv. Movado säljer nu för ungefär vad det betalade för cirka 23 år sedan.
Vad som händer härnäst blir intressant. Gamla Ebel-klockor från Sport Classique-eran är värda en titt på vintagemarknaden, och en seriös ny ägare kan förändra hur folk ser på dem.
Det finns ett enkelt svar på varför Vacheron Constantin 222 heter som den gör, och det är ett regnestycke. Klockan lanserades 1977, och Vacheron Constantin räknar sitt grundande till 1755. Skillnaden är 222 år, så klockan gjordes till märkets 222-årsdag och fick siffran som namn.
Märket räknar 1755 som sitt födelseår, när Jean-Marc Vacheron skrev under sitt lärlingskontrakt som urmakare i Genève. Därför brukar det kallas världens äldsta urmakeri i oavbruten drift. Många har trott att 222 ritades av Gérald Genta, men det stämmer inte. Designern hette Jörg Hysek och var 24 år när klockan kom. Han hade arbetat en tid på Rolex designavdelning innan han startade eget.
Den första versionen, ref. 44018, var 37 mm i diameter och kallas ”Jumbo” av samlare. Boetten var gjord i ett stycke, så verket monterades uppifrån, och en kraftig räfflad ram skruvades fast, vilket gav 120 meters vattentäthet. Hela boetten var bara 7 mm hög.
Tunnheten kommer från verket. Vacheron Constantin använde kaliber 1120, en vidareutveckling av Jaeger-LeCoultres ultratunna automatverk 920, som mäter 3,05 mm med datum och enligt märket var världens tunnaste automatverk med helrotor. Armbandet med stora sexkantiga mittlänkar och malteserkorset vid klockan fem gör den lätt att känna igen.
Sedan 2022 finns klockan som nyutgåvan Historiques 222, först i gulguld och från 2025 i stål. Jag gillar att ett namn som låter som ett modellnummer egentligen är en födelsedagshälsning, och det är en bra påminnelse om att historierna bakom vintageklockor ofta är roligare än man tror.
År 2026 är det 225 år sedan Abraham-Louis Breguet beviljades patent på tourbillonen, den 26 juni 1801. För att fira detta har manufakturen presenterat en varierad kollektion med fem tolkningar av mekanismen.
Breguets princip var att placera ankaret, balanshjulet och balansfjädern i en roterande bur. Genom att låta regleringsorganet hamna i olika vertikala lägen kompenserade mekanismen för avvikelser orsakade av gravitationen och gav en mer exakt medelgång. Mellan 1796 och 1829 tillverkade Breguet och hans medarbetare bara 40 färdiga tourbillon, en siffra som ger en uppfattning om hur komplicerade de var.
Det stycke som intresserar mig mest är Classique Tourbillon 7357, den direktaste länken till husets senaste historia. Den är inspirerad av referens 3350 från 1990, som anses vara den första tourbillonarmbandsuren från det samtida Breguet. Fodralet är 35 mm i diameter och 9,2 mm högt, med en urtavla i guillochéerat guld. Det nya kalibret 187B är handlindat, går med 2,5 Hz, har 60 timmars gångreserv och en ankargång i kisel, och bygger vidare på det historiska kalibret 558. Den finns i 950 platina och i Breguet-guld.
Classique Tourbillon Sidéral 7255 är i stället den första Breguet med flygande tourbillon, som bara bärs upp underifrån, och den återupplivar den "mystiska" konstruktionen med växlar i safir. Dess urtavla i svart aventurin och grand feu-emalj påminner om en nattlig himmel.
Det är ett bra exempel på hur en komplikation från början av 1800-talet fortfarande inspirerar dagens urmakeri, från trogna tolkningar till experimentella stycken med en tourbillon på 10 Hz.
Klubben för klocka- och urfantaster och den schweiziska manufakturen Favre-Leuba har släppt en limiterad utgåva av Harpoon Revival, tillägnad Tytus, Romek och A'Tomek. Idén kom från klubbens medlemmar och förenar schweizisk urmakarkonst med polsk serietidningskultur, som en hyllning till Henryk Chmielewski, mer känd som Papcio Chmiel.
De två berättelserna har ett gemensamt årtal: 1966. Det året lanserade Favre-Leuba modellen Harpoon, och i Polen kom den första boken om Tytus, Romek och A'Tomek ut. Sex decennier senare möts de två jubileerna i en och samma klocka. Den behåller den karaktäristiska silhuetten från originalet 1966, och serien är begränsad till bara 66 exemplar.
Detaljerna på urtavlan är det mest intressanta. Texten "1of66" är utformad så att "of" ser ut som en nia, vilket ger 1966. Själva urtavlan imiterar en gammal serietidningssida, både i färg och struktur. Till vänster hänger Tytus i en stång, i den version författaren rättade i utgåvan från 1989, och indexet är lutat 15 grader, eftersom Tytus gungade för hårt och bröt av det. På bottenlocket finns en gravyr med Papcio Chmiel och hans signatur, samt ordet "Uczłowieczyciel" (den som gör människan mänsklig).
Favre-Leuba grundades 1737 och är den näst äldsta schweiziska urmanufakturen. Dess slogan "Conquering Frontiers" (erövra gränser) passar väl till hjältarnas expeditioner. Försäljningen sker som förköp: först samlas beställningarna på klubbens forum, och sedan startar serieproduktionen.
Jag gillar projekt som det här, eftersom de visar att en vintagedesign från 60-talet kan få nytt liv tack vare vanliga samlares passion.
Den som har en mekanisk klocka vet att det förr eller senare kommer en tid för översyn, och att veta vem man ska lämna den till är nästan lika viktigt som klockan i sig. Därför fångade nyheten mitt intresse: Pisa 1940 har öppnat en ny verkstad i Milano på över 170 kvadratmeter, dedicerad till service, översyn och restaurering.
Verkstaden har sex fullt utrustade arbetsplatser, avsedda både för snabba kontroller och för mycket noggrant arbete, samt ett team av åtta urmakare med certifierad utbildning från några av de mest kända maisonerna. Det finns rum för rengöring och sandblästring, utrymmen för att tvätta verk, fodral och armband, och avancerade diagnosverktyg, bland annat vattentäthetstester.
Utgångspunkten är en princip som ligger företaget nära om hjärtat. Vd:n Chiara Pisa minns att hennes farfar Ugo betraktade klockor som levande varelser, med en tickning som liknar ett hjärtslag. Att ta hand om en klocka, genom underhåll, översyn eller reparation, innebär därför att vårda bandet mellan klockan och den som bär den.
Ett intressant val är att göra verkstaden oberoende av butikerna, i motsats till trenden att integrera tekniska centra i showrooms. Den tidigare slutna verkstaden ger plats åt transparens och dialog med kunder, samlare och entusiaster, och det finns till och med ett bibliotekshörn med över 250 volymer.
För samlare av vintageklockor är detta goda nyheter: en verkstad som placerar restaureringen i centrum, synligt, visar hur levande urmakarhantverket fortfarande är.
Angelus har just lanserat Chronographe Tachymètre, en trio kompakta monopusher-klockor som följer efter förra årets Chronographe Télémètre. Samma fodral, samma handlindade kaliber, men telemeterskalan har bytts ut mot en taxometer som mäter hastighet. På papperet är det en liten förändring, men den passar så naturligt till en kronograf att man förstår varför de gjorde det.
Varumärket går tillbaka till Le Locle 1891 och var känt för repetersur, alarm och kronografer. Dagens kollektion La Fabrique tar klockor från 1930- till 1950-talet som utgångspunkt och bygger om dem med moderna material. Fodralet är 37 mm i diameter och 9,25 mm tjockt, med en böjd fodralkant och lyft som sjunker ner och vrider sig i sidorna, vilket ger den omisskännliga vintageprofilen. Den enda tryckknappen sitter i den räfflade kronan klockan 3 och sköter start, stopp och nollställning.
Inuti sitter den handlindade A5000, tillverkad av systerbolaget La Joux-Perret. Dess rötter går tillbaka till THA-urverket från sent 1980-tal, senare känt som Cartier 045MC som användes i Tortue Monopoussoir 1999. Det har ett kolumnhjul och horisontell koppling, slår 21 600 halvsvängningar per timme och har 42 timmars gångreserv. Ytbehandlingen består av genevestrimmor, cirkulär kornning och polerade skruvar.
Det finns tre urtavlor: en guldfärgad med detaljer som varumärket kallar brittisk racinggrön, samt två stålversioner, en i korallrosa med stålgrått och en i pärlgrått med petroleumblå underskiva. Taxometerskalan börjar på 500 km/h med basen 1 000. Guldutgåvan är begränsad till 15 exemplar och stålmodellerna till 30 respektive 50, till priserna 34 600 respektive 18 500 CHF.
Det jag gillar här är att varumärket inte kopierar en gammal klockserie rad för rad utan behandlar sitt arkiv som en kreativ grund. Om en monopusher i den här prisklassen passar dig är en annan fråga, men som studie i hur man återupplivar vintagedesign med ett riktigt urverk är den intressant.
Bland Cartiers formklockor är Ceinture fortfarande en av de mest diskreta. Det åttkantiga fodralet, som utgår från en kvadrat med avskurna hörn, och den stegade bezeln påminner om spännet på ett bälte, och det är därifrån namnet kommer. Modellen designades ursprungligen 1927 och hamnade i rampljuset igen på 1970-talet tack vare Louis Cartier Collection, som lanserades 1973 och tolkade om tolv av husets historiska former.
Det finns inte en enda Ceinture, och det är det som man måste känna till innan man köper. Referens 78100 är den lilla versionen på cirka 25 x 25 mm, 78099 mäter 27 x 27 mm, 78208 har samma storlek i tvåfärgat guld, och 17001, som samlarna kallar "Jumbo", når cirka 31 x 31 mm med ett automatiskt urverk (kaliber 2670). De första versionerna av kollektionen från 1973 är handlindade med kaliber 78-1, medan kvartsvarianter kom på 1980-talet.
En konstruktionsdetalj slog mig: kronan har inte den vanliga blå safirkabochonen, utan en platt, åttkantig form som är integrerad i urtavlans urtag, en konstruktion som då kallades "remontoir imperdable". Resultatet är mycket rent, även om handlindningen kräver lite finess.
För vintage-Cartier-entusiaster är urtavlan ofta avgörande. Vissa exemplar har texten "Paris" under järnvägsspåret i stället för "Swiss", ett kännetecken för de tidiga serierna eller butiken på rue de la Paix, och de är mycket eftertraktade i dag. Artikeln påminner dock om att det ordet ensamt inte motiverar ett påslag: fodralets skick (inte alltför polerat), den emaljerade urtavlans friskhet, den ursprungliga guldspännet och komponenternas enhetlighet väger lika tungt.
Mindre omskriven än Tank eller Santos behåller Ceinture en aura av exklusivitet, och det är just det som gör den tjusig. En bra påminnelse om att man med vintage köper en specifik referens, inte bara ett namn.
