Cartier Ceinture: vintageklockan med en egenartad geometri

Bland Cartiers formklockor är Ceinture fortfarande en av de mest diskreta. Det åttkantiga fodralet, som utgår från en kvadrat med avskurna hörn, och den stegade bezeln påminner om spännet på ett bälte, och det är därifrån namnet kommer. Modellen designades ursprungligen 1927 och hamnade i rampljuset igen på 1970-talet tack vare Louis Cartier Collection, som lanserades 1973 och tolkade om tolv av husets historiska former.

Det finns inte en enda Ceinture, och det är det som man måste känna till innan man köper. Referens 78100 är den lilla versionen på cirka 25 x 25 mm, 78099 mäter 27 x 27 mm, 78208 har samma storlek i tvåfärgat guld, och 17001, som samlarna kallar "Jumbo", når cirka 31 x 31 mm med ett automatiskt urverk (kaliber 2670). De första versionerna av kollektionen från 1973 är handlindade med kaliber 78-1, medan kvartsvarianter kom på 1980-talet.

En konstruktionsdetalj slog mig: kronan har inte den vanliga blå safirkabochonen, utan en platt, åttkantig form som är integrerad i urtavlans urtag, en konstruktion som då kallades "remontoir imperdable". Resultatet är mycket rent, även om handlindningen kräver lite finess.

För vintage-Cartier-entusiaster är urtavlan ofta avgörande. Vissa exemplar har texten "Paris" under järnvägsspåret i stället för "Swiss", ett kännetecken för de tidiga serierna eller butiken på rue de la Paix, och de är mycket eftertraktade i dag. Artikeln påminner dock om att det ordet ensamt inte motiverar ett påslag: fodralets skick (inte alltför polerat), den emaljerade urtavlans friskhet, den ursprungliga guldspännet och komponenternas enhetlighet väger lika tungt.

Mindre omskriven än Tank eller Santos behåller Ceinture en aura av exklusivitet, och det är just det som gör den tjusig. En bra påminnelse om att man med vintage köper en specifik referens, inte bara ett namn.

Källa: Montres de Luxe