När jag började med läderhantverk hittade jag en nybörjarguide som besparade mig många misstag. Det första man behöver förstå är själva lädret: beroende på vilken del av djuret det kommer från (hals, kärnstycke, flank) och tjockleken bearbetas det på olika sätt. Till en plånbok räcker ett tunt läder på 1,2 mm; till ett kraftigt bälte går man upp till 3,5 eller 4,5 mm.
Tillskärningen kräver rätt verktyg: specialsaxar för tunna läder, en kniv med brytblad eller en kniv med trapetsformat blad för tjocka läder, och till och med en rullkniv för kurvor. Därefter kommer färgningen (jag använder färger från Fiebing's) och limningen, efter att man ruggat upp ytan så att limmet fäster ordentligt.
Det steg som gör hela skillnaden är kanterna. Man fasar dem med en edge beveler, stryker på tokonole eller dragantgummi och polerar sedan med en kantpolerare i trä tills kanten blir slät och blank. En välbearbetad kant är ett läderföremåls visitkort.
Vid handsömnad slår man först upp hålen med stansjärn (diamant- eller fransk stil) och syr sedan med sadelmakarstygn med trubbiga nålar och vaxad tråd. Det viktigaste är ändå att börja med ett litet, enkelt projekt — och att acceptera att det första inte kommer att bli perfekt.
Källa: CraftPoint
Jag läste en redogörelse från någon som sysslat med läderhantverk i ungefär tre år. Personen bad ChatGPT ta fram ett schema och sydde sedan faktiskt ett pennfodral för en penna. Att lägga mycket tid på scheman är ett bekant bekymmer för den som gör saker själv.
Frågorna var upplagda som villkor: ”ett pennfodral som rymmer en penna”, ”en bokomslag i A5-format”. Man provade också att skicka med länken till en referensvideo och be om en tanke utifrån den. En grov form kom snabbt, men det första schemat gick inte att använda så som det var: läget med locket stängt hade inte tagits med, låsvisaren som håller locket var för kort för att vara bekväm och schemat var inte gjort för att skrivas ut i naturlig storlek hemma.
De bad om flera ändringar för att justera locket och längden på låsvisaren tills schemat gick att skriva ut. Det färdiga resultatet var nästan som tänkt, men locksspetsen fick korrigeras för hand under arbetet och eftersom lädrets tjocklek och överlappningar inte hade räknats på, passade vissa pennor dåligt.
Författarens slutsats är att AI är bra för att snabbt få fram grunden till ett schema, men att det är viktigt att inte tro att ”AI:n gjorde det, så det måste stämma” utan kontrollera själv. Innan man klipper bör man kontrollera de färdiga måtten, om innehållet får plats, lädrets tjocklek, de delar som överlappar, locket och låsvisarens rörelse och om det skrivs ut i naturlig storlek. Han rekommenderar också att först klippa ut schemat i papper och montera det. Det realistiska avståndet till AI som verktyg var en användbar utgångspunkt.
Källa: note
Weaver Leather Supply har lagt upp en kort film i sin läderhantverksserie om hur man monterar en fjäderram (facile) i en läderclutch. Chuck Dorsett visar hur det går till.
Filmen tar upp de delar som brukar krångla med ramar: att mäta upp för ramen, placera gångjärnen, montera själva ramen och välja rätt nit för att sätta ihop den. Projektet använder Illusion Leather och butikens fjäderramar ur deras samling av ramar för plånböcker.
Sidan listar beslaget som användes: en Snapper Rivet Ring, en Snapper Rivet, en styrstift och ett nitverktyg. Det finns inga mått och ingen skriven steglista, så det här är mer en film att titta på än en text att läsa. Men det är ändå användbart att se någon erfaren placera gångjärnen och välja nit, om du har skjutit upp din första clutch med ram.
Jag gillar att ramarbetet visas som ett vanligt steg som man kan lära sig, snarare än något som är förbehållet specialister. Om du samlar referenser för väskmakeri är det värt att bokmärka den tillsammans med butikens övriga beslagsguider.
Källa: Weaver Leather Supply
Precis efter Obon-helgerna läste jag en artikel som samlar kurser och evenemang om läder och läderhantverk för dig som vill börja något nytt i höst. Majoriteten ligger i Japan, så jag antecknar de viktigaste punkterna här.
I Namba i Osaka hålls ett nybörjarseminarium den 23 augusti. Det är praktiskt: skillnader mellan olika läderslag, prova verktyg som romblocket (hishime), hammare och tryckknappar, handsömnad och avslutning av trådändar samt vilket lim som passar till vad. Det som fastnade för mig var artikelns råd att nybörjare bör låta bli läderkniven, eftersom den kräver slipsten, och i stället lära sig att använda en cutter ordentligt.
I Kuramae i Tokyo blir det försäljning med möjlighet att prova verktyg den 28 och 29 augusti. Det finns även läderkurser av en «Leather Sommelier» (i Aichi och Sapporo), ett gratis seminarium den 4 september på Taito-avdelningen av Tokyos storstadsinstitut för läderteknik (bland annat tillverkning av herrskor och skoblock) och en «läderrådgivning» i Urawa (Saitama) den 4 och 5 september, där du kan prata direkt med tillverkare och återförsäljare.
Dessutom ska den nationella föreningen för främjande av läderhantverk öppna anmälan till grundkursen i oktober i slutet av augusti. Kursen har funnits sedan 1966. När man studerar på egen hand är det lätt att fastna i valet av verktyg och grundsömmarna, så det är bra att det finns så många tillfällen att prova dem med händerna. Datum och avgifter kan ändras, så kontrollera arrangörens information innan du anmäler dig.
Källa: note (belllens tokyo)
En nyhet som verkligen piggade upp mig: Li Wan-ling, läderpräglare från "Hantverkshuset" i Changhua county, skickade in två verk till den brittiska tävlingen Future Art & Design Award och fick ett platinapris och ett guldpris.
Det intressanta är att de två verken inte gick bra i de inhemska tävlingarna förra året. Ett blev refuserat och det andra fick bara ett hedersomnämnande. Hon fick bara reda på den brittiska tävlingen i slutet av februari i år, när det återstod sju dagar till sista inlämningsdag. Eftersom arrangörerna inte begränsade antalet bidrag fotograferade hon sina två tidigare verk, bad en vän att översätta hennes skapandebeskrivningar och de präglingstekniker hon själv utvecklat, och skickade allt via e-post. Svaret kom den 30 mars, och först efter att en annan vän översatt det förstod hon att hon hade vunnit.
Verket som fick platinapriset, "En plats i mitt hjärta", skildrar det sönderfallande lerhuset där hon växte upp, bananträdet som hjälpte till att försörja familjen, hennes far som arbetade outtröttligt som en vattenbuffel, och månen som ville föra henne hem men aldrig kunde. Verket som fick guldpriset, "Blåbukig fasan med unge", visar den formosanska blåbukiga fasanen, en fågel som bara finns på Taiwan, tillsammans med Yushan-klockblomma och månblomma. Ungarna i kompositionen är alltid tre, eftersom hon har tre barn.
Det som slog mig mest var hennes envishet när det gäller realistisk läderpräglning. Hon menar att den realistiska tekniken måste bevara läderets egen struktur: porerna ska vara tydligt synliga, och även vattenbuffelns fina hår och ögonfransar måste efter många färglager fortfarande visa lädrets grain. Hon påpekar också att färgat läder tenderar att blekna med tiden, så färgen måste vara stabil i många år. Enligt henne förlorar präglingen sitt värde som konst om den tappar läderets egenskaper.
Efter över 30 år med läderarbete säger hon att det svåraste inte är själva snidningen, utan att samla många verkliga fotografier och blanda dem med sina egna idéer för att skapa en ny bild. För den som älskar läderhantverk är detta en bra påminnelse: materialets eget språk är ofta det som ger ett verk dess starkaste kraft.
Källa: 聯合新聞網
Jag läste en artikel där en hantverkare som driver en läderverkstad i Nakameguro skriver om vad läderhantverk är, utifrån 26 års erfarenhet. Temat för första delen är glädjen i själva skapandet.
Grunderna är att skära läder, göra hål och sy för att få plånböcker eller väskor. Men författaren ser det som “tiden då något föds ur ens egna händer”. Den första glädjen, skriver han, är att se det platta lädret gradvis bli till ens egna verk.
De som kommer till verkstäderna oroar sig ofta: ”Jag är klumpig, kan jag verkligen klara det?” Men om man går steg för steg, står det i artikeln, kommer alltid ett ögonblick då man tänker: ”Det går faktiskt bättre än väntat.” Tanken att små förskjutningar och misstag senare blir ett bevis på att man gjort det själv, något man år senare kan säga ”här gjorde jag fel första gången”, tyckte jag var fin.
Artikeln tar också upp handsömnad. Det går inte fort, men eftersom man lägger undan telefonen och sociala medier och koncentrerar sig på nålspetsen blir det en stund som lugnar tankarna, en slags digital detox. Och eftersom varje läderbit skiljer sig åt i mjukhet, veck och repor, och särskilt växtgarvat läder ändrar färg och uttryck ju mer det används, säger författaren att dagen man blir klar är den verkliga starten. Den punkten fastnade hos mig.
Även om man inte börjar med en plånbok rekommenderar artikeln att börja med något litet, som en nyckelring eller ett korthållare: skär ut lädret och sy en första sticka. Det är en text som peppar innan man ens samlat ihop verktygen, och jag rekommenderar den till alla som vill börja. Den andra delen ska handla om varför det vi gör blir särskilt, och jag ser fram emot att läsa vidare.
Källa: note
Garut är sedan länge känt som ett centrum för läderhantverk, och därifrån kommer en nyhet som läderhantverkare borde läsa. Kooperativminister Ferry Juliantono har lovat att stödja moderniseringen av Garuts läderindustri, från teknik för avfallsrening till finansiering via LPDB (förvaltningsorganet för revolverande fonder), så att kvaliteten på Garut-läder ska kunna matcha den italienska.
Löftet kom efter hans besök på MSME-centret Piazza Firenze i Garut torsdagen den 15 januari 2026. Enligt rapporterna anses centret ha fört upp kvaliteten på det lokala läderet till internationella standarder. När det gäller garveriavfallet, branschens gamla problem, planerar regeringen att hjälpa till att finansiera reningsmaskiner och uppmuntra kooperativ att modernisera sina garvningsmaskiner med LPDB:s revolverande fonder.
Piazza Firenze drivs av Koperasi Kulit Artisan Indonesia (en indonesisk kooperativ för läderhantverkare). Här kombineras Garut-läderprodukter med arkitektur i italiensk stil, och det finns restauranger, verkstäder och utbildning. Designern Poppy Dharsono, en av grundarna, välkomnade stödet och betonade att den stora inhemska marknaden borde prioriteras, trots att export är svår. Kooperativet fortsätter att utbilda hantverkarna i Garut.
Garutts vice regent, Luthfianisa Putri Karlina, sa att centret förändrar det lokala turismens ansikte och lockar besökare, särskilt från Jakarta, som söker kvalitetsprodukter. Hon uppmanade också till att Garut-läderprodukterna paketeras mer exklusivt. Piazza Firenze fyllde själv ett år först den 15 januari.
Det jag gillar med den här nyheten är att den handlar om mer än försäljningen av produkterna, nämligen också kedjan bakom dem: garvning, avfall, utbildning av hantverkare och förpackning. Artikeln nämner varken beloppet för medlen eller antalet maskiner, så jag vill se hur det blir i praktiken.
Källa: ANTARA News
Den 26:e upplagan av Fenearte, Latinamerikas största hantverksmässa, pågick från 8 till 19 juli 2026 i Pernambuco Convention Center i Olinda, och årets tema tillägnades läder: "Sadelmakarna i Pernambuco: ett hantverk som förvandlar". För den som gillar lädersömnad är det glädjande att se traditionen få så mycket uppmärksamhet.
Enligt tidningen Folha de Pernambuco väntades över 5 000 hantverkare, folkkonstnärer och utställare samlas på cirka 700 försäljningsytor, med en investering på 16 miljoner real, den största i mässans historia. Den föregående upplagan genererade 163 miljoner real i ekonomisk aktivitet och drog runt 340 000 besökare. För första gången välkomnades även en grupp med tio internationella köpare, i samarbete med ApexBrasil.
Hyllningen till läder påminner om viktiga namn i hantverket: Zé Venceslau, kopplad till Exus läderkultur; Irineu do Mestre från Salgueiro, känd för "bonéus" som sångaren João Gomes bär; och Fafá Belém från Petrolândia, en pionjär i det handgjorda användandet av tilapiaskinn. Reportaget lyfter också fram Cachoeirinha, en nationell referens för tillverkning av sadlar och seldon, och lädrets närvaro i Pernambucos oberoende mode.
Det som intresserade mig mest var att se sadlar och seldon behandlas som kulturarv, inte bara som produkter. Läder har i århundraden använts till kläder, verktyg och tillbehör i nordöstra Brasilien, och mässan placerar den kunskapen i centrum av programmet, tillsammans med workshops, modevisningar och debatter. För den som följer läderhantverket är det ett bra exempel på hur en regional tradition kan kopplas till modern design och nya marknader.
Källa: Folha de Pernambuco
En liten nyhet, men en som gladde mig: under Expoacre 2026 i Acre tog systemet FAEAC/SENAR/fackföreningarna med en lädersliderkurs i programmet, i Producentens hus. Utbildningen ägde rum onsdagen den 5 augusti och handlade om att tillverka ett muladeiro-bälte, det traditionella läderbältet från landsbygden.
Kursen leddes av instruktören Pedro Pereira, som delade med sig av sin praktiska erfarenhet till deltagarna. Enligt honom var målet att bredda elevernas kunskaper och lägga till något i var och ens CV. En av hans kommentarer sammanfattar andan i aktiviteten väl: för vissa fungerar hantverket som terapi, och för andra kan det bli en viktig inkomstkälla.
Bland deltagarna fanns Thayane Raulino, elev på SENAR-AC:s utbildning till agrotekniker, som hade hört talas om workshopen i klassens gruppchatt och sa att hon vill lära sig mer och kanske tjäna lite extra på läder. Jarlany Raulino, examinerad från utbildningen till djurskötseltekniker, var också där och sökte nya färdigheter, framför allt att tillverka bälten.
Jag gillar att se lädersömnad bli en ingång för den som vill lära sig ett hantverk med händerna. Ett bälte är enkelt att beskriva men samlar flera grundläggande moment i hantverket, som tillskärning, ytbehandling och montering, och det gör det till ett bra första arbete. Budskapet är att korta, lättillgängliga kurser på lantbruksmässor kan väcka intresse för lädersömnad hos många människor.
Källa: Portal CNA Brasil
Guldpressning är en av de lädertekner som jag har svårt att slita blicken från: man värmer metallytan på ett litet mässingsverktyg, lägger bladguld över läderet och trycker in ett mönster i ytan. Ett nytt inlägg i bloggen för V&A:s National Art Library handlar just om detta hantverk, genom verktygen snarare än de färdiga böckerna.
Katalogiseraren skriver att hon hittills har registrerat 171 bokbindarverktyg, de flesta tillhörande tre bokbindare: Sarah Prideaux, Charles Ricketts och Sybil Pye. Trettiofem av dem var Prideaux egna; hon signerade dem och skänkte dem till biblioteket mellan 1911 och 1917. Alla användes för guldpressning, vilket ger en sällsynt chans att se stämplarna som gjorde avtrycken vi vanligtvis bara ser på pärmarna.
Det är Prideaux historia som har fastnat för mig. Född i London 1853 undervisade hon i engelska fram till 1888 och blev sedan yrkesbokbindare. Hennes första bindningar möttes 1891 av en kritisk recension: "pittoreska men inte vackra". Ändå gjorde hon långt över 300 senare. Hon var noggrann med materialen och valde bara det finaste läderet och marmorerat omslagspapper. I slutet av 1800-talet designade hon stora verktyg inspirerade av turkiska och syriska kakelplattor i V&A:s samlingar. Ett av dem syns på hennes bindning från 1902 av Vale Press upplaga av Omar Khayyams Rubaiyat.
Inlägget nämner också att hon anställde en skicklig finisher, Lucien Broca, från mitten av 1890-talet till 1900, och inte krediterade honom, vilket var vanligt på den tiden. Hon kallade sig själv den första kvinnan som gjorde karriär inom bokbindning och undervisade i det.
För den som arbetar med läder är det en fin påminnelse om att en stämpel, lite värme och en stadig hand kan bära en hel design. Jag skulle gärna se fler av dessa verktyg fotograferade bredvid de avtryck de lämnat.
Källa: V&A Blog
Under Europeiska kulturarvsdagarna erbjöd Cité du cuir i Saint-Junien, i departementet Haute-Vienne, demonstrationer av skärning och sömnad av handskar den 19 och 20 september 2026. Det som gladde mig var att museet inte bara visade handskar i monter: yrkesfolk arbetade live.
Demonstrationerna pågick båda dagarna från kl. 15 till 18, i en återskapad verkstad mitt i den permanenta utställningen. Besökarna kunde se hur skärare och sömmerska arbetar och följa stegen från att läder skärs ut till att handsken sätts ihop.
Inträdet till Cité du cuir var ovanligt nog gratis dessa två dagar, kl. 10 till 18, som en del av Europeiska kulturarvsdagarna. Ett bra tillfälle att komma nära ett hantverk som gett regionen dess anseende.
För den som sysslar med läder som hobby är det en verklig ödmjukhetslektion att se en handskmakare hantera skärningen, lädrets riktning och sömmen: en handske kräver en helt annan precision än en plånbok eller en väska. Evenemanget är över, men museet är öppet och kontaktuppgifterna finns på webbplatsen citeducuir.fr. Jag hoppas att det blir fler sådana tillfällen.
Källa: OpenAgenda / Ministère de la culture (JEP 2026 Nouvelle-Aquitaine)
