Bentonit i hembryggning: vad det är och när man använder det

Jacques Bertens inleder sin artikel på Hobbybrouwen.nl med en bekännelse: när han skrev på forumet om spannmålskvalster i sitt maltlager blandade han ihop bentonit med kiselgur. Han rättade misstaget, och en användbar text blev av det. Jag gillade att en författare börjar så öppet.

Bentonit är ett lermineral som bildats av förvittrad vulkanisk aska. De negativt laddade lerplattorna binder de positivt laddade proteiner som orsakar kalldimma, och sedan sjunker allt. Kiselgur fungerar annorlunda: det är främst ett filterhjälpmedel. PVPP verkar också på ett annat sätt, eftersom det binder polyfenoler.

Om användningen är han tydlig. Inte i kokningen eller whirlpoolen; där gör karragenan (irländsk mossa, Whirlfloc) ett bättre jobb. Bentonit hör hemma på den kalla sidan, efter huvudjäsningen, när ölet förs över till lagringstanken. Det passar klara öl som pilsner, helles, kölsch och blonde, och mindre bra för kraftigt humlade eller medvetet grumliga öl som NEIPA, weizen eller witbier.

De praktiska tipsen är värdefulla. Välj natriumbentonit av livsmedelskvalitet och låt det svälla först: 10 g i 100 ml varmt vatten, i 4 till 8 timmar eller över natten. Börja med 0,2 till 0,3 g per liter, alltså 4 till 6 g för 20 liter. Testa först på små prov, för för mycket tar också bort skum- och munkänslans proteiner. Räkna med lite extra bottensats och ölförlust, dosera inte precis före buteljeringen och andas inte in det torra pulvret.

Hans slutsats är nykter: du behöver inte nödvändigtvis bentonit, men om du använder det, gör det målinriktat och i låg dos.

Källa: Hobbybrouwen.nl