Restaurering av knivar & blad

Jag har länge samlat på slöa och rostiga knivar och rustat upp dem; häromdagen läste jag en guide som sammanfattade knepen i det här arbetet väldigt bra. Först måste man titta på knivens skick och avgöra vilken del som ska åtgärdas: är det rost, slöhet eller handtaget?

Vid rostborttagning fungerar vinäger, citronsaft eller bikarbonat bra för lätt rost. För djup rost behövs däremot en stålborste, sandpapper eller ett kemiskt rostborttagningsmedel; men när man använder kemikalier måste man vara noga med att inte skada stålet. Till sist måste man alltid olja in kniven så att rosten inte kommer tillbaka.

För slipning använder jag en bryne eller en keramisk stav, och det viktigaste är att hålla vinkeln konstant. Ett trasigt eller sprucket handtag kan man byta ut mot trä, läder eller micarta; handskar är ett måste för säkerhetens skull.

Jag tycker att det viktigaste är tålamod. Att stressa leder till misstag; med regelbundet underhåll och rätt utrustning kan en gammal kniv verkligen bli som ny igen.

Källa: Taktik Çakı

Jag hittade en text om hur man får tillbaka eggen på en kökskniv utan att lämna huset. Enligt matskaparen Alejandro Gutiérrez, känd på Instagram som Yo soy chef en casa, räcker det med en billig dubbelsidig slipsten, sådana som säljs i vilken järnhandel som helst.

Metoden är enkel. Först lägger man stenen i vatten i cirka 20 minuter så att stålet inte blir för varmt, och under den lägger man en fuktig trasa så att den inte glider. Sedan håller man kniven i ungefär 20 grader. Han förklarar så här: 90 grader, hälften är 45, hälften av det är 22,5. Dra bladet från fäste till spets över den grova sidan med jämnt tryck, och gör lika många drag på båda sidorna. Avsluta med att slipa på den släta, fuktade sidan under halva tiden.

Hur ofta man ska slipa beror på slitage. För ett kraftigt nött blad rekommenderar han tio minuter två gånger i veckan i en månad. När eggen är tillbaka räcker ett tillfälle var tvåa månad. Därefter bör man tvätta bladet med vatten och diskmedel för att ta bort metallpulvret.

Han nämner också vad som förstör eggen: att diska knivar i diskmaskin, att skära på glas- eller marmorskivor och att förvara knivarna lösa i lådor där de slår mot varandra. Det är en bra påminnelse om att slipning handlar om kontinuitet snarare än dyra verktyg.

Källa: adn Noticias

En artikel i Anka Haber fångade min uppmärksamhet: i Sinop för den 80-årige knivmästaren Cengiz Özekes vidare en knivtillverkningstradition på omkring 130 år och överlämnar den till sin son Kazım Özekes.

Hantverket i familjen började på 1890-talet med hans farfar, Hüseyin Usta. Enligt Özekes tillverkade Hüseyin Usta knivar under osmansk tid, men tog också på sig jobb som vapenreparationer. Senare fortsatte hans far, Kazım Usta, och hans farbror, Ali Usta, arbetet. När amerikanerna kom till Sinop 1955 gick hantverket in i ett nytt skede, och Cengiz Usta och hans äldre bror moderniserade produktionen. Idag är Cengiz Usta tredje generationen och hans son Kazım den fjärde.

Mästaren säger att intresset för hantverk har minskat, att lärlingstiden har tagit slut och att försäljningen har sjunkit på grund av produkter från Fjärran Östern. Ändå säger han: “Vi har gett vårt hjärta åt detta yrke”, och de som uppskattar hantverk hittar fortfarande till honom.

Det är en berättelse som påminner om att det bakom varje blad finns arbete som samlats över generationer. Jag hoppas att fler berättelser om sådana mästare kommer.

Källa: Anka Haber

Den 3:e upplagan av Faca Fest hölls på Usina do Queimado i Campos dos Goytacazes (RJ) och har enligt J3News etablerat sig som den främsta knivmässan i delstaten Rio de Janeiro. Utställare, yrkesfolk och samlare från flera delar av landet samlades.

Formatet påminde om de stora nationella mässorna: tekniska bedömningar och knivtävlingar där specialister var domare, samt live-demonstrationer av smide. Arrangörerna Olympio Guimarães och Ricardo Lobo sa att platsen överträffade deras förväntningar genom att välkomna familjer, äldre och alla som beundrar konsten att forma stål.

Inträdet var gratis. På lördagen pågick evenemanget till midnatt och på söndagen från 9 till 20. Utöver de exklusiva föremålen fanns grillat på kol, musikframträdanden och fritidsaktiviteter på uteområdet.

Jag gillar att se knivar lämna nischen. Att titta på smidesverkstaden i drift och prata med den som gör bladet är ett utmärkt sätt att förstå värdet av hantverk.

Källa: J3News

Tidningen Báo Cao Bằng har publicerat en artikel om Lương Văn Khiêm (född 1989), som föddes och växte upp i smedbyn Phúc Sen, som i dag ingår i byn Pác Rằng i kommunen Quảng Uyên. Han har arbetat med traditionellt smide i mer än 25 år.

Phúc Sen är känt för sina smedjor som glöder rött året runt och för de handgjorda knivarna och saxarna, som är en del av kulturlivet i gemenskapen Nùng An. Han växte upp i en smedsfamilj och kände redan som barn till ljudet av hammaren, städet och elden. De första lärdomarna gällde hur man håller hammaren, tänder en eld och härdar stål, men framför allt lärde han sig tålamod och noggrannhet.

Han har också arbetat för att föra vidare hantverket till unga människor, både från orten och utifrån, och många av dem har sedan öppnat egna smedjor.

2019 bildades knivkooperativet Phúc Sen Hà Khiêm med sju medlemmar, och det ger arbete åt omkring 20 lokala arbetare. 2024 fick produkterna OCOP-certifiering med tre stjärnor. 2025 valde industri- och handelsministeriet kooperativet som ett föredöme i bergsområden och bland etniska minoriteter. 2026 tilldelades Khiêm ett hedersdiplom av ordföranden i den provinsiella folkkommittén.

Det jag gillar mest är hans syn: att bevara smidet handlar inte bara om att försörja sig, utan om att bevara en del av hemtraktens själ. Så länge smedjan glöder, säger han, kommer han att fortsätta undervisa så att hammarens klang från Phúc Sen aldrig tystnar.

Källa: Báo Cao Bằng

Historien om Daniele Novelli, 33, slipare från Camucia, som Corriere di Arezzo berättade, fick mig både att le och att tänka efter. Han utövar ett yrke som håller på att försvinna: i tio år har han slipat knivar i sin verkstad och hemma hos kunder, efter att han av en slump börjat vid 23 års ålder.

Förutom knivar slipar han gamla grepar, bandsågsblad och skivor till skärmaskiner, för, säger han, hemma slänger man inte något som går att rädda. Han köpte en utrustad skåpbil och använder moderna maskiner som gör att han kan slipa alla typer av blad, med en egendesignad slipning. Han lärde sig själv genom att hjälpa sin far, som reparerar industrimaskiner, genom att göra misstag och genom att ”stjäla med ögonen”.

Bland kunderna finns både unga och äldre, några över nittio, som kommer med en grepe för att de inte längre orkar klippa gräset. Hans råd är enkelt: fyra eller fem riktigt bra knivar är bättre än tio dåliga, och det lönar sig nästan alltid mer att slipa om än att köpa nytt.

Numera är det en nyhet när man hör slipmannen komma, eftersom det nästan inte finns några kvar. Daniele gillar kontakten med människor och att få tillbaka i bruk saker som någon annan skulle ha slängt. Det är en fin påminnelse om att ett väl slipat blad kan hålla ett helt liv.

Källa: Corriere di Arezzo

Den 59:e knivfestivalen hålls i staden Seki i prefekturen Gifu under två dagar, den 10 och 11. Den arrangeras av Seki-knivfestivalens exekutivkommitté. För den som är intresserad av skötsel och renovering av knivar tyckte jag att det var en festival med mycket att se.

Huvudnumret är ”knivrea” på Honmachi-gatan, öppen 10–17 båda dagarna. Det finns 34 utställare, bland dem Inoguchi Cutlery Works, Kai, Magoroku Cutlery och Minoseki Cutlery, alla knivtillverkare från Seki.

När det gäller skötsel är ”slipningshörnan för köksknivar” värd att titta på. Vid Seki Terrace knivverkstad / Gifu Seki knivhus (4-12-1 Heiwadori, Seki) erbjuds slipning båda dagarna mellan 9 och 14.30. Det är bra att komma ihåg som ett tillfälle att ta med köksknivar som tappat sin egg.

Det finns också svärdsrelaterade evenemang. I Seki-smedernas traditionshall visas traditionellt smide av japanska svärd samt tekniker för polering och montering. Smidet startar 10.30, 13.00 och 15.00, och polering och montering 11.00, 13.30 och 15.30. Dessutom finns en utställning av nya samtida svärd och en ”svärdsrådgivning”.

På Honmachi 2-chōme planeras också ett scenprogram. Den officiella webbplatsen har rundturer och information för besökare, så det lönar sig att kolla de senaste meddelandena innan man åker.

Källa: Seki-knivfestivalens exekutivkommitté

I Kedungkandang i staden Malang finns fortfarande en traditionell smedja med en brinnande ugn i drift. Enligt TIMES Indonesia smider Sunar och hans brorson Yono fortfarande järn för hand i en verkstad bredvid polisstationen Polsek Kedungkandang. Tidigare arbetade cirka tio personer där; nu är det bara två kvar.

Det finns ingen skriftlig uppgift om när smedjan grundades; dess historia har förts vidare från generation till generation genom berättelser. Idag hjälper en elektrisk fläkt till att hålla glöden vid liv, men det mesta av verktygens formning görs fortfarande för hand. Järnet kommer från skrothandlare, och stålet delvis från bladfjädrar i begagnade fordon, till exempel bussar.

Materialet värms upp och hamras om och om igen tills det blir skäror (arit) och machetes (parang). Handtagen görs av lamtoroträ och svarvas för hand så att de sitter bra i handen. Priserna ligger på cirka 150 000 till 250 000 rupiah, och tillverkningen sker efter beställning, inte efter ett dagligt mål.

Sunars inställning gjorde starkt intryck på mig. Han stannar i yrket inte för rikedom eller status, utan för att anpassa sig efter vad köparna behöver. Jag hoppas att kunskapen att smida och fästa handtag som dessa inte går förlorad när efterföljarna blir färre.

Källa: TIMES Indonesia

På MDR stötte jag på en knivsmed från Vogtland: Alexander Zegula, 61, från Hammerbrücke. Hans smedja ligger bakom bostadshuset. Där brinner smedjeelden, och om och om igen lägger han emnet i glöden.

Emnet hettas upp till 1 200 grader och bearbetas sedan slag för slag. Smidet sker vid cirka 800 till 900 grader, och det gäller enligt honom alla knivar. Mellan slagen ställer han emnet på högkant för att kontrollera att eggen är rak. Hur exakt det måste vara sammanfattar han så här: två felaktiga slag, och emnet är förstört.

Om stål har han en tydlig åsikt. Rostfritt stål är lätt att sköta, men stål som rostar blir betydligt vassare och är det yttersta för entusiasterna. En kniv som rostar måste dock torkas av med en trasa och oljas efter varje användning.

Reportaget tar också upp den gamla frågan om man ska plocka svamp för hand eller med kniv. Zegula säger att det är en trosfråga. Den som använder kniv skär under jord och täcker snittet med jord igen, så att det inte börjar mögla. Jag gillar hur sakligt han talar om temperatur, stål och skötsel: en bra kniv är trots allt hantverk och regelbundet underhåll.

Källa: MDR Sachsen

I mitten av september 2026 publicerade Knife Informer en guide för skötsel och underhåll av knivar, och det jag uppskattade mest är hur tydligt den lägger upp hela ämnet: rutinen bör anpassas efter kniven, och det mesta av arbetet är enkelt. Rengör innan smutsen hårdnar, torka bladet helt, skydda de ytor som behöver det och slipa bara när kniven verkligen kräver det.

Ordningen på momenten är det som är värt att komma ihåg. På en fickkniv borstar eller torkar du först bort skräp från pivån, låsområdet, liners och clipen med borste eller bomullspinne. Bara om det fortfarande känns torrt tillsätter du en liten droppe pivåolja, öppnar och stänger kniven några gånger och torkar bort överskottet. Att olja före rengöring fångar bara sand i mekanismen. För köksknivar är rådet lika grundläggande: handdiska i varmt vatten med mild tvål, torka ordentligt och håll goda knivar borta från diskhon och diskmaskinen.

När det gäller slipning skiljer guiden på tre moment som folk ofta blandar ihop. Honing är för en trött köksknivsegg som fortfarande har en spets. Slipning behövs när kniven glider, krossar mat eller inte längre svarar på honing. Stropping kommer först för fick- och friluftsknivar med hel egg. Guiden påpekar också att pulverstål med hög vanadinhalt svarar bättre på diamant- eller CBN-slipmedel, och varnar för att slentrianmässigt använda billiga dragslipare med hårdmetall.

För rost ligger fokus på förebyggande snarare än på ett borttagningsrecept: torka bladen efter svett, regn, salt eller livsmedelssyror och låt dold fukt avdunsta innan förvaring. Patina på kolstål är normalt, medan aktiv röd rost inte är det. Enligt guiden hör hårda slipmedel inte hemma på belagda, etsade eller damaskerade ytor, eller på en patina man vill bevara. Vid djup gropfrätning rekommenderar den att man slutar använda kniven. För livsmedelsnära kolstål föreslås ett tunt lager livsmedelsgodkänd mineralolja, och knivar med fast blad bör inte ligga länge i fuktiga läderslidor.

Personligen tyckte jag att säkerhetsnotisen överst var mest användbar för restauratörer: en kniv med opålitlig låsning, vertikalt glapp i bladet, en spricka i skaftet eller ett brutet blad ska tas ur bruk, och rengöring löser inte det. Det är en bra påminnelse om att kontrollera mekaniken innan man poleras den gamla knivens yttre.

Källa: Knife Informer

Tidningen Midi Libre aviserade den första knivmässan i Monteils nära Alès, som planeras till söndagen den 27 september, från 9 till 18, i Temple vid Place du Puits. Där samlas tolv knivmakare från Gard, Hérault och Vaucluse, alla yrkesverksamma för vilka detta är det officiella arbetet.

Idén kommer från Cédric Cousin, yrkesbrandman, som organiserat mässan tillsammans med jaktföreningen i Monteils. För honom är kniven ett användbart verktyg i jobbet och, eftersom han älskar att laga mat, också det grundläggande köksredskapet. Enligt artikeln hade det i Alès-regionen inte förekommit någon sådan träff tidigare, bortsett från mässan som varje år hålls i Marguerittes nära Nîmes.

Det som tilltalade mig var hur Vincent Salel, knivmakare bosatt i Monteils, beskriver sitt hantverk. Han talar om riktigt hantverk: till handtagen används trä, horn eller kolfiber, och för stålet finns ytbehandlingar som damast, mikropärlblästring och polering. Han jämför precisionen i arbetet med guldsmidets och beklagar att hantverket tenderar att försvinna.

Mässan ägnades åt utställning och försäljning av helt handgjorda, ofta unika föremål. För den som är intresserad av handgjorda blad och handtag är det ett tillfälle att prata direkt med dem som tillverkar dem.

Källa: Midi Libre