Jag älskar att rota bland vintageplagg från 80- och 90-talet, och nyligen hittade jag en guide som gav mig massor av idéer om hur man kombinerar dem utan att se utklädd ut.
Kombinationen jag använder oftast är oversize-jackan med högmidjade jeans: strukturerade axlar och tydliga linjer, men med en enkel t-shirt under för att göra det lättare. För en sportigare look funkar en 90-talsoverall med vita sneakers alltid, särskilt i starka färger som cerise eller turkos.
En annan kombination som aldrig sviker är den rutiga flanellskjortan med utsvängda byxor: ren grunge, perfekt för en avslappnad utekväll. För en mer elegant variant tar jag i stället en färgstark 80-talskavaj med smala byxor och ett par pumps.
Hemligheten är att leka med iögonfallande accessoarer — oversize-glasögon, stora örhängen, en axelremsväska — utan att överdriva. Det fina med vintage är att varje plagg berättar en historia, och att blanda olika epoker gör looken helt till din egen.
Källa: Yup Vintage
Garimpar em brechó sempre teve algo de caça ao tesouro, e uma reportagem recente sobre a geração Z e o second hand colocou isso em palavras. A moda circular deixou de ser alternativa e virou a primeira opção para quem procura peças que contam história.
Os números ajudam a entender: um relatório da BCG encomendado pela Vestiaire Collective, com 7.800 pessoas em 70 países em 2025, mostra o mercado de segunda mão crescendo três vezes mais rápido que a venda de produtos novos, com projeção de US$ 360 bilhões até 2030. Nos Estados Unidos, 66% do guarda-roupa da geração Z já é de segunda mão — e a bolsa é o item mais popular.
O preconceito da "roupa de morto" ficou para trás. A advogada Victória Zattoni, que cresceu entre os brechós de Foz do Iguaçu, transformou as dicas que dava às amigas em conteúdo nas redes. Fiorella Mattheis, da plataforma de revenda de bolsas de luxo A Gringa, conta que muitas clientes jovens começam no luxo diretamente pelo usado, algo que não acontecia antes. E Yasmim Estevam, que começou com uma calça mom de R$ 5 e há 11 anos mantém o brechó no Fundinho, em São Paulo, aposta na curadoria autoral: cada peça passa pelas mãos dela.
O que mais me pegou foi a parte da "psicologia": achar uma raridade no meio das araras dá aquela descarga de prazer, e, num feed que cria e enterra tendências o tempo todo, o brechó corre em outro ritmo. Marina Roale, da Consumoteca, fala do desejo por autenticidade e do "valor de conversa" — a peça vira quebra-gelo quando alguém pergunta de onde ela veio. Há também quem faça upcycling dos próprios achados e quem organize noites de troca de roupas com as amigas.
Mas vale o alerta que aparece na própria reportagem: não é porque tem um baú de blusinhas a R$ 10 que você precisa levar tudo. Garimpar é ótimo; comprar por impulso, nem tanto.
Fonte: Glamour Brasil
Varför finns Converse-skor från tiden före 1970-talet fortfarande i användbart skick i secondhandbutiker? minobe på note sammanfattar orsakerna utifrån material och tillverkningsmetoder.
Utgångspunkten är sulans kemi. Sportskor från 1980-talet och framåt använde mellansulor av polyuretan, men den strukturen bryts ned genom hydrolys av fukten i luften och faller sönder på några år till några decennier. I det fuktiga Japan ska många oanvända lagerpar redan ha nått slutet på sin livslängd. Däremot tillverkades All Stars och liknande modeller från före 1970-talet genom vulkanisering, där svavel tillsätts gummit och det härdas med värme, tillsammans med bomullsduk. De saknar bindningar som är känsliga för hydrolys. Artikeln förklarar att just denna kemiska stabilitet är huvudskälet till att par som är över ett halvt sekel gamla fortfarande går att använda.
I början av 1970-talet blev basketen snabbare, sidorna av duken gick lätt sönder, och Converse övergick till läder. Modeller som All Star Leather (från 1969), One Star (1974–75) och Pro Leather (från 1976) kom till. Lädret krympte dock ojämnt av värmen vid vulkaniseringen, och fogytan mot sulan lossnade lätt, så de tidiga lädermodellerna levde enligt artikeln bara en kort tid.
Från 1971 till 1979 tillhörde varumärket Eltra. Flaggskeppet All Star och den enklare modellen Coach skapade en prisindelning. Mot bakgrund av stigande lönekostnader i USA ska den enklare linjen ha flyttats till fabriker utomlands, bland annat i Korea, står det också. (I texten påpekas själv att denna del är overifierad.)
Varför behåller dessa skor sitt värde trots att de saknar dämpning och inte passar för långa promenader på hård asfalt? Artikeln pekar på den fysiska hållbarheten under mer än ett halvt sekel, den arbetskrävande tillverkningen och skönheten som tiden ger. Min syn på begagnade skor har förändrats lite.
Källa: note (minobe)
Varumärket MALION VINTAGE, som omarbetar deadstock-tyger och vintageplagg, firar 10 år sedan starten 2016. För att fira det hålls ett popup-event under två dagar, fredag 9 och lördag 10 oktober, på “TRUNK(HOTEL) CAT STREET” i Jingumae i Tokyo. Öppettiderna är 14–20 den 9:e och 12–18 den 10:e.
Varumärket drivs av Eriko Ishida och Aki Shimizu. Deras populäraste plagg är spetsprodukter, till exempel virkade stycken, samt denim. Till den nya kollektionen valde de vit spets ur varumärkets arkiv och kombinerade vintagespets med ull genom nålfiltning. På popup-eventet går det att förbeställa nya plagg, och dessutom finns arkivplagg och övriga produkter, till priser från 17 000 till 220 000 yen.
Konceptet är “ett nytt liv för något som någon en gång älskade”. Artikeln nämner att många använder den betalda reparationstjänsten, och jag känner igen mig i tanken att laga gamla saker och bära dem länge. Butiken “ORT” öppnade förra året, och varumärket vill utöka sin unisexlinje och bygga upp en internationell kundkrets, främst i Asien.
Jag tycker att sättet de hanterar vintage på är intressant: inte genom att sälja använda kläder som de är, utan genom att använda gamla material för att skapa nya kläder.
Källa: FASHIONSNAP
Enligt Vogue Germany gör ankle jeans från 90-talet comeback under hösten 2026. Det jag tycker är mest intressant är tillbakablicken, eftersom en vintageskärning som många känner igen från gamla fotografier nu kommer tillbaka.
Författaren minns en tid då allt kretsade kring vida silhuetter och jeansen slukade skorna helt. Stämningen har nu vänt. Vid sidan av de raka jeansen, som etablerats som den dominerande denimtrenden, står också de kortare varianterna långt fram. Som stilikoner från 90-talet nämns Carolyn Bessette-Kennedy, Jennifer Aniston och Julia Roberts. Särskilt CBK bar ofta Levi's 517 med lätt utsvängt ben och fåll strax ovanför anklarna. Efter hypen kring serien "Love Story" verkar många låta sin inre CBK komma fram, står det i texten.
Det praktiska rådet är att längden är avgörande. Om fållen är för kort ser det ut som om man har växt ur byxorna; är den inte tillräckligt kort går ankeleffekten förlorad. Författaren gillar Levi's modeller och råder att man känner till sina egna mått innan man köper. Märkena i urvalet är COS, Nudie Jeans och Levi's.
För den som gillar att leta i second hand-butiker eller på loppisar är det en användbar vägledning. En gammal Levi's 517 eller en liknande skärning från 90-talet kan just nu vara precis rätt. Artikeln publicerades först på Vogue.it och syndikerades av Vogue.co.uk.
Källa: Vogue Germany
Vogue Tyskland uppmärksammar just jeans från 70-talet, och det som intresserade mig mest var modehistorien bakom snitten. Vida modeller dominerade decenniet, och till hösten 2026 är de tillbaka i olika retrosilhuetter: med paisleymönster, patchworkdetaljer eller extra vida benslut.
Utsvängda jeans är ett av 70-talets mest kultförklarade plagg. Farrah Fawcett gjorde dem kända som ett avslappnat alternativ till bootcut-jeans, och de passar fortfarande bra till skjortor, stickat och stövlar med klack.
Patchworktekniken kom framför allt på 60-talet, i kjolar och jeans, och fanns kvar under nästa decennium. Jane Birkin fotograferades i en sådan modell 1975, vilket lyfte fram hennes självklart eleganta stil.
Visst fanns det också raka jeans på 70-talet, även om de vida snitten dominerade. Det klassiska raka snittet passar lika bra till en bohemisk look med lång blus och boots som till en modern stil med läderjacka. För en snabb 70-talslook rekommenderar artikeln bohemiska mönster, till exempel paisley på raka eller utsvängda jeans, med en vit blus, läderjacka och plattformsskor.
Till sist finns palazzojeansen. De påminner om Studio 54, där Bianca Jagger och Cher ofta dök upp i palazzobyxor av denim. Hög midja och vidare ben gör dem glamourösa, och enligt catwalks och streetstyle gör de comeback i höst, buren med höga klackar.
Jag erkänner att det är en trendartikel med köplänkar. Ändå är hänvisningarna till verkliga modeller från 70-talet användbara när man letar på loppisar eller i secondhandbutiker och vill bedöma vilka snitt som faktiskt kan vara från den tiden.
Källa: Vogue Tyskland
På Vogue Italia läste jag historien om Gherardini, ett av Italiens äldsta varumärken för läderprodukter, berättad av Riccardo Braccialini, VD för Pelletteria Fiorentina Montecristo. Det är en bra lektion i vintagemode, eftersom den väver ihop årtal, modeller och material.
Allt börjar våren 1885, när Garibaldo Gherardini öppnar sin första verkstad i Florens hjärta för att tillverka små läderartiklar. Trettio år senare öppnar han butiken på Via della Vigna Nuova. Efter andra världskriget, under andra generationen, kommer de första ikoniska modellerna: Dodici Dodici från 1959 med fjäderlås och dubbel öppning, Vittoria från 1968 med låset «Chiodo» och 1970 Plattina, med sin smala silhuett, fortfarande en av de mest långlivade bästsäljarna.
Åren 1960 och 70 var de gyllene åren. Enligt Braccialini fanns väskorna överallt, buren av Twiggy, varumärkets ikon, men också av Sophia Loren, Claudia Cardinale, Marcello Mastroianni och Alberto Sordi. 1969 visades den första kollektionen med läderkläder för kvinnor i Sala Bianca i Palazzo Pitti, och några år senare vidgades utbudet till total look med kläder, glasögon och scarfar.
Mitt på 70-talet, under tredje generationen, kom monogrammet och den första Softy, ett tyg som skulle övervinna lädrets begränsningar: vikt, gulning och bristande hållbarhet. 1990 sålde grundarfamiljen varumärket.
Återlanseringen kom 2024, genom samarbetet mellan Itochu Corporation och Pelfim. Metoden är att utgå från arkiven: en historisk väska återutges, och mer aktuella varianter tas fram utifrån den. I dag finns bara en egen butik, i Tokyo, men drömmen är att återvända till Florens. För den som letar efter gamla väskor hjälper det att känna till modellernas namn och när de tillkom.
Källa: Vogue Italia
Vogue France har en artikel om klackskor från 1990-talet, som nu gör ett starkt comeback efter en lång frånvaro. Det jag gillade var att varje modell kopplas till ett specifikt ögonblick i modehistorien, vilket också hjälper till att känna igen äkta plagg från epoken när man letar i secondhandbutiker.
Första exemplet är de tvåfärgade pumparna som Chanel gjorde populära. 1992 odödliggjorde modehuset dem i vår-sommarvisningen, som öppnades av Linda Evangelista i en svartvit duo. Versionerna med trekantig tå sägs fungera särskilt bra till kostym eller till jeans och en tweedjacka, och de dök upp igen på Matthieu Blazys första visning för Chanel.
Den andra referensen är loafers med klack. Artikeln påminner om Guccis röda Ancora-loafers, som Helena Christensen bar på höst-vintervisningen 1995–1996, med fyrkantig tå, guldfärgad detalj och tjock klack. Miu Miu erbjuder också en vit version för ett preppy-utseende.
Sedan kommer mulesandalerna, som förkroppsligar decenniets anda: öppna eller slutna fram, minimalistiska och burna av Kate Moss och Cindy Crawford. Texten nämner även Miu Mius geometriska linjer och Pradas Mary Janes.
Artikeln påpekar att man inte längre behöver leta i vintage- eller secondhandbutiker, eftersom modellerna nu finns både hos lyxhus och hos mer prisvärda märken. Jag läser det tvärtom: det är en bra lista över silhuetter att känna igen när man söker originalen från nittiotalet. Den här återkomsten av minimalism och självsäker elegans är också ett bra tillfälle att titta på vad som ligger och sover i garderoben.
Källa: Vogue France
Jag snubblade över en genomgång decennium för decennium av vad som kommer tillbaka i år, och den fungerar som ett användbart fuskblad om man handlar vintage. Kort sagt: folk går inte längre för hela utstyrseln från topp till tå. Ett enda plagg från en tidigare epok räcker för att förankra en modern outfit.
Vå 1940-tal bidrar med konstruktionen: midjor som sitter åt, prinsessömmar, tydliga men inte stoppade axlar och kjolkostymen i ullblandningar, bomullssatin eller rayonliknande tyger. 1950-talet beskrivs som 2026 års ankardecennium. Fit-and-flare-silhuetter har funnits kvar sedan Diors New Look 1947, och den nuvarande vändningen är ett kraftfullt mönster, körsbär, tropiska motiv eller katter, på en vid kjol med en enkel stickad topp.
1960-talet syns som mod: A-linjeklänningar, color blocking, kontrasterande kragar och stora dekorativa knappar, kjollängder över knäet med ogenomskinliga strumpbyxor. 1970-talet lutar åt boho: vida byxor, mocka, prärieblusar och midiklänningar i senapsgult, olivgrönt, rostrött och krämvitt. Artikeln säger att stämningen ligger närmare Laurel Canyon än Studio 54, med en mindre medeltida-romantisk ådra av snörkorsetter och klockärmar.
På catwalken är 1980-talet den stora berättelsen för våren 2026: power shoulders, oversized blazers och juvelfärger, med Chloé, Schiaparelli och Elie Saab nämnda från Paris. 1990-talet svarar med minimalism, slipklänningar och rena neutrala linjer. Ett stylingtips jag gillade var att kombinera en silkeskamisol i 90-talsstil med en kofta i 1950-talssnitt.
Personligen tycker jag att skiftet från kostym till enskilda statementplagg är det mest intressanta. Det är också det enklaste sättet in i vintage: man behöver bara hitta ett bra plagg, inte en hel epok. Texten kommer dock från bloggen hos ett londonskt märke för reproduktioner och retro, så den pekar naturligt mot det egna märket och liknande varumärken, något att ha i åtanke. Som karta över silhuetter per decennium är den ändå användbar.
Källa: Collectif London Blog
För att uppmärksamma Oxfams kampanj Second Hand September, som uppmanar folk att inte köpa nya kläder på trettio dagar, bad The Guardian sina läsare om sina favoritfynd i second hand och berättelserna bakom dem. Det var intressant hur olika svaren var, från en hatt för 2 pund till en designerkostym.
Nisha Daniel i Kolkata köpte 2022 på eBay en rosa och röd plisserad kjol i Prada-sidenjacquard för 28 pund. Den kom skrynklig som en pappersservett, och det tog ungefär tre timmar och många omgångar med strykjärnet att få tillbaka veckene. Deb Grant, programledare på BBC Radio 6, hittade i Melbourne i en butik som heter Shag en blå klänning från 1960-talet för 50 dollar och bar den på Brit Awards.
Alicia från Adelaide betalade 5 dollar 1996 för en klänning från 1970-talet i en second hand-butik i Orange, New South Wales. Några månader senare hade hon den i sin väska när hon gifte sig. Den är fortfarande i bra skick, och de rosa prickarna som virvlar ser från avstånd ut som en optisk illusion. Rachels mamma hittade ett halsband i en second hand-butik i Västaustralien för 5 dollar, tog det till en juvelerare för rengöring och fick veta att det var sterlingsilver från den italienske designern OP Orlandini. Juveleraren blev så imponerad att han inte tog betalt.
Jane från Lewes tvekade inför en prislapp på 50 pund på en slående orange kostym, tills hon upptäckte att den var från Altuzarra och att den nya skulle ha varit värd minst 2 000 pund. Sedan finns den stickade mössan för 2 pund från en butik för British Heart Foundation, som Graham Berridge köpte till sin festivalälskande son.
Det jag tar med mig från samlingen är att vintagejakt belönar tålamod och en noggrann blick på etiketter, tyger och skick. Berättelserna påminner också om att plagg från tidigare decennier kan bäras i många år.
Källa: The Guardian
Jag läste en kort text från Tuniscope, publicerad i juni 2026, som ställer en fråga som alla som gillar gamla kläder känner igen: varför kommer gårdagens mode tillbaka i förgrunden? Grundtanken är att mode aldrig riktigt försvinner. Det återvänder år senare i en ny eller ändrad form, och det är vad artikeln kallar modecykeln.
Texten börjar med nostalgi. Yngre generationer hämtar ofta inspiration från kläder från nittiotalet och tvåtusentalet genom bilder, filmer och kändisar som har burit dessa plagg igen. Sedan kommer sociala medier: när influencers och kändisar återupptar klassiska modeller kan en gammal stil snabbt bli en global trend.
Designers spelar också en roll. Många återupplivar äldre plagg och uppdaterar färger, snitt eller tyger så att de passar dagens smak. Artikeln tar även upp en ekonomisk vinkel: köpare söker kläder som de kan återanvända och kombinera på olika sätt, så gamla trender blir ett praktiskt val som kostar mindre än nya designer.
Slutsatsen är att modets återkomst är resultatet av kultur, medier, ekonomi och kollektivt minne som samverkar, och att något som verkar gammalt i dag kan vara senaste stilen i morgon. Artikeln är allmän och nämner varken designers eller siffror, men jag gillade hur den kopplar nostalgi till ekonomi. Precis det ser man på secondhandmarknaderna här.
Källa: Tuniscope
Vogue Frankrike blickar tillbaka på Party Girl (1995), filmen som gjorde Parker Posey till 90-talets “indiefilmens drottning” och som fortfarande inspirerar mer än trettio år efter premiären. För en vintageälskare är det en mycket trevlig läsning.
Filmen följer Mary, en festprisse från den underjordiska klubbscenen i New York, som efter en fest hemma hos sig måste jobba på ett offentligt bibliotek för att betala tillbaka sin deposition. Och just där upptäcker hon att fester och böcker inte är oförenliga.
När det gäller stilen fokuserar artikeln på hur Mary klär sig: hon dyker upp på biblioteket i en kort pälsjacka med leopardmönster, röda strumpbyxor och solglasögon, blandar vintage med fynd från secondhandbutiker och har tre T-shirtar på varandra. Inför filmens 25-årsjubileum talade Parker Posey själv om de unga New York-kvinnorna som skapar sig själva genom kläderna, till exempel med sjömanshosor från 1970-talet, klackskor och en fin skjorta.
Vogue påpekar också att filmen var före sin tid även estetiskt: det var den första långfilmen som visades i förhandsvisning på internet. Mary blev en ikon för alla som klär sig för biblioteket som om de skulle gå ut på kvällen.
Personligen tar jag med mig att filmens look bygger mindre på dyra plagg än på modet att kombinera dem. Det är en fin lärdom för den som gillar att rota i secondhandbutiker.
Källa: Vogue Frankrike
