Jag har hållit på med snickeri i några år och hittade nyligen en text som fick allt att falla på plats. Det viktigaste jag tog med mig: ett bra snickeriarbete vilar på tre pelare — rätt virke med kontrollerad fuktighet, genomtänkta fogar och lugn precision i varje steg.
Fuktigheten var en ögonöppnare för mig. Tidigare tog jag bräderna ”som de var” och undrade sedan varför bordsskivan slog sig. Det visar sig att man behöver virke med 8–12 % fuktkvot, ämnena ska få vila på ströläkt i 5–10 dagar och i verkstaden ska luftfuktigheten hållas på 45–55 %. Ändträ, årsringar och vridväxt säger mer om en bräda än snygga foton.
När det gäller fogar föll allt på plats: limmet limmar inte tomrum utan exakta passningar — tapp och hål, laxstjärt, lös tapp. Skruven är bara en extra fixering. Särskilt har jag lagt på minnet: dra inte åt tvingarna för hårt, annars pressas limmet ut och fogen ”börjar röra sig” efter ett år.
Och precision handlar om en referensyta, ett enda mätverktyg för hela delen och märkning med kniv, inte med blyerts. I ytbehandlingen — slipning i steg 80→220 och olja om man vill bevara det levande träet. Tråkiga regler, men de fungerar i åratal.
Den 75:e träbearbetningsfestivalen i Okawa hålls i staden Okawa i Fukuoka-prefekturen under tre dagar, 10 till 12 oktober, klockan 9–17. Den arrangeras av festivalens verkställande kommitté och hålls varje år ungefär vid den här tiden.
Platserna inkluderar bland annat Okawa Sangyo Kaikan, där cirka 10 000 möbler tillverkade av hantverkare i staden och omgivningen visas och säljs. Cirka 130 möbeltillverkare och andra ställer ut i Okawa Sangyo Kaikan och erbjuder bord, soffor, sängar och mer till specialpriser.
Det som fångade min uppmärksamhet är verkstadsdelen. På det barnomsorgsstödjande centret ”Mokkaland” och på andra platser kan man, med råd från möbel- och snickeriantverkare, göra kumiko-underlägg eller en stol. Att lära sig hur trä fogas samman i en hantverkares händer låter roligt även för den som inte tänker köpa möbler.
Cirka 1 800 gratis parkeringsplatser finns vid stadshuset, på Okawa Chuo-parkens plan och på andra ställen, och shuttlebussar går mellan platserna och bland annat Nishitetsu Yanagawa station. För frågor kan man ringa festivalens sekretariat på 0944-87-2101. Kommittén bjuder in besökare och säger att det är ett evenemang som både möbelköpare och andra kan njuta av.
Jag läste om Enrique Mehring, snickare från Esperanza i provinsen Santa Fe, som arbetar under tidspress med en fåtölj till påven Leo XIV. Den ska användas vid mässan i basilikan i Luján under påvens besök i Argentina den 8 november.
Uppdraget kom via vänner i Luján, och han började bygga den för ungefär två veckor sedan. Som underlag hade han bara ett fotografi och några mått; fotot var bara en illustration för att se om han kunde göra något liknande. ”Jag gjorde det allteftersom, jag byggde medan jag gjorde saker”, sa han. Det beskriver enligt mig väl hur en hantverkare arbetar: att lösa på plats det som ritningen inte säger.
Möbeln är 1,25 meter hög och tillverkad av guatambú- och paraísoträ i en hantverksmässig nordisk stil. Den ska klädas med vit kordsammet och få gyllene detaljer. Stommen är redan klar; lackeringen, klädseln och de sista detaljerna återstår, och Enrique är övertygad om att han hinner i tid.
Enrique brukar designa och bygga stolar, fåtöljer och bord, så uppdraget var inte särskilt komplicerat för honom. Det som rör honom mest är tanken att ett stycke som gjorts i Esperanza ska stanna kvar i Argentina som ett minne av besöket. Företaget där han arbetar har dessutom 74 års historia.
I år är det hundra år sedan Pierluigi Ghianda föddes. Han var snickare, född 1926 i Bovisio Masciago och död 2015, och alla minns honom som «Träets poet». Il Giorno berättar hur hans hemstad hyllar honom.
Det som slog mig är hans syn på snickeriet: han arbetade med sammanfogningar i stället för spikar, eftersom trä, sade han, inte får «skadas». Han samarbetade med stora namn inom design, som Gae Aulenti, Cini Boeri, Gianfranco Frattini, Ettore Sottsass och Vico Magistretti, samt med flera modehus.
Programmet ingår i Ville Aperte in Brianza. På kvällen klockan 21 presenteras jubileumsboken «Il Ghianda 100» i medborgarcentret på via Leonardo da Vinci 6, med stöd från APA Confartigianato Imprese Milano, Monza e Brianza. Dagen efter, klockan 9.30 och 11, finns guidade besök i Fonden Pierluigi Ghianda, som donerats av hans döttrar och förvaras på stadsbiblioteket Alda Merini, anordnade av Baule Verde APS. På eftermiddagen, klockan 16, hålls en konstverkstad för barn i åldern 6–10 år med namnet «Att göra ett träd».
För den som älskar handarbete är det en fin påminnelse: bakom ett väl gjort möbelstycke finns respekt för materialet och år av tålamod.
Jag läste historien om träarbetaren Semjon Kljutjantsev från Krasnojarsk och ville återberätta den här. Han föddes i Tajmyr, i byn Nosok, flyttade till Krasnojarsk vid 18 års ålder och utbildade sig till ingenjör inom bearbetning av konstnärliga material. Efter militärtjänsten hade han länge svårt att hitta arbete; därefter hjälpte han till att slipa skulpturer till Universiaden, och ett år senare började han på egen hand och hyrde ett hörn i en verkstad. Hans första investerare var fadern, som gav honom 50 000 rubel till maskinerna.
Till en början gjorde Semjon lådor för plantor och kärl för restauranger, sedan möbler; när pandemin kom försvann beställningarna. För ungefär sju år sedan gjorde han den första prototypen av en fågel i trä, något som enligt honom tog fyra dagar i verkstaden. En andra fågel med rörliga vingar vann en hantverkstävling som ett verktygsföretag anordnade, och priset var en maskin. År 2020 skapade han ett konstverk på Judintorget vid Kachafloden: 60 fåglar hängande i träden.
Nu går hans varumärke Zastrug från möbler till leksaker. För nio månader sedan fick Semjon en dotter, och för bebisar finns nu en fågel som kallas «Vesnjanka» och hänger ovanför spjälsängen. Hustrun Viktorija sköter affärerna och kunderna; enligt honom ökade inkomsterna efter bröllopet.
Jag delar hantverkarens tanke: trädet växte i 90 år, så det som görs av det bör hålla minst lika länge. Det är fint att se en man som gjorde dyra bord och levde knappt hitta ett arbete där hantverk och familj går hand i hand.
Jag har läst om WorldSkills i Shanghai och fastnade för finsnickaren Alexander Häggman från Österbotten. Tävlingen, den 48:e i ordningen, pågick 23–27 september och samlade omkring 1 400 unga från över 70 länder i 64 yrkesområden. Finland skickade 23 deltagare och tog hem ett guld och åtta Medal of Excellence.
Häggman gick sin utbildning vid Optima i Jakobstad och arbetar nu på DetailWorks i Nykarleby. I disciplinen Cabinetmaking bedöms fogar, tolkning av ritningar, materialval samt möbelns finish, funktion och stil. Han hade tidigare vunnit finskt mästerskapsguld och blev femma i EM i Danmark 2025. Förberedelserna började över två år före tävlingen, med träning på egen hand, lagträning, läger och en generalrepetition i Villmanstrand.
Uppgiften var ett traditionellt kinesiskt tekabinett med en avtagbar serveringsbricka, dekorerad med en laserskuren häst i tunt faner för att fira Hästens år. Ungefär en timme in i tävlingen kom ett extra önskemål från den fiktiva kunden: en förvaringslåda till brickan, så planerna fick ändras i farten.
Han slutade på femte plats av 25, fem poäng från brons, och fick Medal of Excellence. Guldet gick till Tobias Kelz från Tyskland med 731 poäng, silvret till Qi Sheng Chen från Taipei med 730 och bronset till Jonas Wenter från Sydtyrolen med 727. Frankrikes expert erbjöd honom dessutom jobb i Frankrike. Personligen tycker jag att det säger något om yrkets nivå när några få poäng skiljer pallplatserna åt.
På Merkurs webbplats hittade jag ett fint gesällprov: den 21-årige Finn Hoppmann från München har lämnat in sitt skrivbord i ek. I flera år har lärlingssnickarnas arbeten visats under en månad på Brucker Sparkasse på Hauptstraße, och Hoppmann har just lämnat in sitt där.
Hans väg till yrket har inte varit rak: efter Realschule gjorde han ett år i Federal Volunteer Service hos THW, gick på FOS, arbetade ett år inom IT och började sedan utbilda sig till takbyggare (Zimmerer). Till slut bytte han till snickeriyrket (Schreiner), och han säger att han inte ångrar det.
Han utbildade sig hos Lindinger Holztechnik GmbH i Germering. Där arbetade han med mässbyggen och med massiva badrumsmöbler i ek. Även till gesällprovet valde han ek: skrivbordet skulle vara tidlöst men hantverksmässigt krävande. Det ska inte säljas; det ska påminna honom om lärlingstiden.
Hans företag har anställt honom. Han tänker ta det lugnt med mästarskolan och vill först samla ungefär fem års yrkeserfarenhet. Han vill vara trogen hantverket eftersom det lovar en trygg anställning. Det jag gillar är att han behåller sitt gesällprov, en möbel som inte gjordes för marknaden utan för det egna minnet.
Jag läste nyligen om finsnickeritävlingen vid den 48:e WorldSkills-tävlingen, och den gjorde starkt intryck på mig. Ou Zu’an från tekniska skolan för lätt industri i Guangzhou tog guld och hjälpte det kinesiska laget att vinna ”tre raka” i den här grenen.
Finsnickeri är en blindtävling: deltagarna får de officiella ritningarna först 45 minuter före start. I år infördes för första gången en helt tredimensionell moduluppgift: man skulle bygga en trappa till ett trähus med raka tappar, svalstjärtförband och inre tappar. Första dagen upptäcktes ett måttfel i den officiella ritningen, och alla deltagares tid nollställdes så att de fick börja om. Ou trodde först att han själv hade ritat fel och blev osäker, men när han visste att felet inte var hans fick han tillbaka lugnet.
Han slutförde alla moduler på 4 dagar och 22 timmar. Hans verk är en trappa i massivt trä med räcke, utan spikar eller skruvar, och hålls samman enbart av fogarna. Enligt poängreglerna fick springorna i fogarna vara högst 0,2 millimeter för full poäng, ungefär tjockleken på två A4-ark. Vid bedömningen låg flera yttre skarvar inom 0,2 millimeter, och på vissa ställen gick inte ens ett bladmått in.
Han kom in i snickarlaget 2021 och började med såg, hyvel och huggjärn, och övade grunderna i ungefär ett år. Trappan var hans svaga punkt, eftersom den kräver starkt rumsligt tänkande och många vinkel- och trigonometriberäkningar. Hans tränare, Huang Bolin, vann guld i finsnickeri vid den 47:e WorldSkills och sa att årets uppgift hölls helt hemlig och blev tydligt svårare.
Det jag gillar mest är den här detaljen: hur exakt ett arbete än är, byggs det upp steg för steg av det allra enklaste, sågning, hyvling och urtag. Ou sa att han fortsätter att studera snickeriet och vill dela sina erfarenheter med yngre elever.
Den femte upplagan av träslöjdsmässan Handworks gick av stapeln i Amana Colonies i Iowa på lördagen den 5 september, och enligt KCRG höll inte hettan folk borta. Besökare och utställare hittade sätt att hålla sig svala.
Nate Homolka, en träslöjdsförsäljare från Cleveland i Ohio, sa att han fick vänja sig vid Iowas värme. Därför gjorde han dricksvatten till en prioritet och tog med sig det han kallade världens största vattenflaska. Han tillade att han utan utställarnas skuggiga tält hade gett sig ut för att leta efter luftkonditionering.
Sonja Parsons, som bor i Iowa, kom tidigt på morgonen tillsammans med sin familj för att undvika dagens hetaste timmar. I Fest Hall använde de evenemangsprogrammet som fläkt, och hon sa att hon uppskattade det praktiska träslöjdsmomentet för sina barn.
Det jag gillar med den här lilla berättelsen är hur vardaglig den är: en hantverksmässa, en het lördag och folk som ändå kom för att se verktyg och träarbeten på nära håll. Det visar att det finns ett verkligt intresse för handgjord träslöjd, även när vädret inte är på den sidan.
Popular Woodworking har startat en serie om att återuppliva en gammal Stanley blockhyvel nr 220, och den första delen är en praktisk artikel om steget många hoppar över: att planera sulan.
Författaren, Yoav Liberman, fick hyveln i present några veckor innan han skrev. Ett framrundat handtag i trä och ett lock till spaken i gjuten aluminium tyder på 1960- eller 70-tal. Den har djupjustering framåt och bakåt men ingen sidojustering, och sulan var kraftigt urholkad efter år av användning utan omvårdnad. Han ger också lite bakgrund: nr 220 har en lagervinkel på 20 grader och ingen justerbar mynningsplatta, nr 9 1/2 har samma vinkel med justerbar mynning och sidojustering, och nr 60 1/2 har 12 graders lager med samma avancerade funktioner.
Metoden är enkel. Kontrollera sulan med en stållinjal mot ett fönster eller annat indirekt ljus. Montera sedan bladet, dra in eggen helt och dra åt spakens lock till normal arbetsspänning, eftersom läppning av en tom kropp gör att gjutjärnet kan böjas och ändra form när locket dras åt senare. Läpp på en diamantsten med korn 120 och vatten, vänd hyveln ofta och torka av sulan för att se repmönstret. Gå sedan över till 220-sidan och avsluta på 360-sidan av en dubbelsidig sten.
Det jag uppskattade var det realistiska målet. Tån, hälen och ytorna precis framför och bakom mynningen behöver ligga i samma plan, och mindre låga partier på andra ställen spelar ingen roll. Därför slutade han när ungefär 95 procent av sulan var jämnt läppad. Utan diamantstenar, noterar han, kan vattenslipapper fastlimmat på en granitplatta eller på sidan av en bordssåg göra jobbet.
Del 2, om bladet och mynningen, är ännu inte publicerad, och jag kommer att bevaka den.
Jag läste ett långt granskande reportage om möbeltillverkningen i Damietta, och det som slog mig var hur ett hantverk som hantverkarna ärvt av sina farfäder håller på att bli ett helt industriellt system. Möbelstaden Damietta ligger i området Shata i Nildeltat, där den internationella kustvägen korsar vägen Port Said–Damietta. Den omfattar cirka 331 feddan och beskrivs som den första och största industrizonen i Mellanöstern som specialiserar sig på möbler och närliggande industrier.
Staden har 54 hangarer som rymmer cirka 1 348 fabriker och verkstäder, samt ett centrum för möbelteknik, gemensamma verkstäder för små hantverkare, butiker, förvaltningskontor, en bank, en polisstation, en brandstation och en vårdcentral. Tanken är att hantverkaren ska hitta det mesta av det han behöver på ett och samma ställe, från verkstaden till marknadsföringen.
Ytorna anpassas efter storleken på verksamheten. Det finns 75 specialiserade fabriker på mellan 1 000 och 10 000 kvadratmeter, medan en liten verkstad är mellan 100 och 150 kvadratmeter. Små och medelstora verkstäder upptar cirka 72,1 feddan, stora fabriker cirka 50, utställningskomplexet cirka 20,9 och komplexet för kompletterande industrier cirka 9,76, som omfattar lim, färg, svampar och tillbehör.
Enligt reportaget vilar visionen på dokumentet om den ekonomiska och sociala utvecklingsplanen, som lades fram av planeringsminister Ahmed Rostom och godkändes av båda kamrarna i parlamentet. Målet är expansion och export, och att förvandla ”Damiettamöbler” från ett känt namn till ett egyptiskt varumärke som kan konkurrera på regionala och globala marknader. Jag är glad över att det traditionella snickeriet får så mycket uppmärksamhet, och jag hoppas att handens kunnande förblir i centrum för denna utveckling.
