Kyachta – huvudstaden för Tevägen, en plats man bör minnas när man sitter och dricker te.
Alla pratar om Sidenvägen, men Sibirien hade sin egen stora handelsrutt – Tevägen. Och hjärtat i den var Kjakta, en liten stad vid gränsen till Mongoliet. Jag hittade nyligen en omfattande artikel om den, och jag delar med mig av det viktigaste.
Kjakta grundades år 1727 som en gränsfästning, men blev mycket snart de viktigaste handelsportarna för imperiet: nästan all handel mellan Ryssland och Kina gick genom den, framför allt te. Redan under mitten av 1700-talet gick 67 % av Rysslands handel med asiatiska länder genom Kjakta, och under de bästa åren genererade staden 8–9 % av statens totala inkomster. Enligt beräkningar av Karl Marx såldes 1 750 000 lådor te per år i Kjakta under mitten av 1800-talet.
Varför värderades Kjakta-te högre än engelskt te? Det berodde på transporten. Brittiska fartyg transporterade te över oceanen, och det blev ofta blött och fick obehagliga lukter i lastrummen. Kjakta-te transporterades nästan helt på land – i Europa hyllades det för sin rena smak och vackra bryggning, och det var dessutom billigare än te från det brittiska Ostindiska kompaniet. Det fanns till och med en särskild märkning för att skydda det från att blandas med billigare engelskt te.
Köpmännen i Kjakta – Trapeznikov, Medvednikov, Basnin, Molchanov, Lushnikov, Sabashnikov, Starcev och andra – skapade enorma förmögenheter, men lämnade efter sig mer än bara herrgårdar och kläder från Worth. Med deras pengar öppnades skolor, en flickskola, en teknisk skola, det första offentliga biblioteket och den första tidningen i Transbaikal, "Kjakta-bladet". Köpmannen Alexei Starcev donerade sin herrgård till den ryska geografiska föreningen – så föddes Kjakta-museet för lokal historia, det äldsta museet i Sibirien.
Nedgången kom i slutet av 1800-talet: öppningen av Suezkanalen år 1869, och sedan Transsibiriska järnvägen, som passerade förbi Kjakta, ledde till att te började transporteras via andra rutter. Idag är det en anspråkslös gränsstad, men jag gillar tanken som avslutar artikeln: nästa gång du brygger te, tänk på Kjakta.
Källa: Sibirskiy. Nyhetsportal.
Kjakta grundades år 1727 som en gränsfästning, men blev mycket snart de viktigaste handelsportarna för imperiet: nästan all handel mellan Ryssland och Kina gick genom den, framför allt te. Redan under mitten av 1700-talet gick 67 % av Rysslands handel med asiatiska länder genom Kjakta, och under de bästa åren genererade staden 8–9 % av statens totala inkomster. Enligt beräkningar av Karl Marx såldes 1 750 000 lådor te per år i Kjakta under mitten av 1800-talet.
Varför värderades Kjakta-te högre än engelskt te? Det berodde på transporten. Brittiska fartyg transporterade te över oceanen, och det blev ofta blött och fick obehagliga lukter i lastrummen. Kjakta-te transporterades nästan helt på land – i Europa hyllades det för sin rena smak och vackra bryggning, och det var dessutom billigare än te från det brittiska Ostindiska kompaniet. Det fanns till och med en särskild märkning för att skydda det från att blandas med billigare engelskt te.
Köpmännen i Kjakta – Trapeznikov, Medvednikov, Basnin, Molchanov, Lushnikov, Sabashnikov, Starcev och andra – skapade enorma förmögenheter, men lämnade efter sig mer än bara herrgårdar och kläder från Worth. Med deras pengar öppnades skolor, en flickskola, en teknisk skola, det första offentliga biblioteket och den första tidningen i Transbaikal, "Kjakta-bladet". Köpmannen Alexei Starcev donerade sin herrgård till den ryska geografiska föreningen – så föddes Kjakta-museet för lokal historia, det äldsta museet i Sibirien.
Nedgången kom i slutet av 1800-talet: öppningen av Suezkanalen år 1869, och sedan Transsibiriska järnvägen, som passerade förbi Kjakta, ledde till att te började transporteras via andra rutter. Idag är det en anspråkslös gränsstad, men jag gillar tanken som avslutar artikeln: nästa gång du brygger te, tänk på Kjakta.
Källa: Sibirskiy. Nyhetsportal.
Kommentarer 0
Skriv den första kommentaren, på vilket språk du vill.
Logga in för att kommentera