“Mi viejo” och barndomens musik: ett farväl till Piero
Jag läste en personlig kolumn på Infobae av Guillermo E. Pintos, skriven efter att han fått veta att den ítalo-argentinske singer-songwritern Piero har dött. Jag tyckte att det var ett vackert sätt att ta farväl av en artist: genom att berätta vad hans musik betydde i ett vanligt hem.
Pintos minns sin barndom i utkanten av Olavarría i mitten av 1970-talet och början av 1980-talet, när radion och skivspelaren gick hela dagen och var hans dörr till ny musik. Han nämner Ricardo Soulé och Vox Dei, samt skivan «Cuero caliente» som familjen tog med sig från La Plata åt sin bror. Hans far, Víctor Pintos, var värd för ett sportprogram på söndagar i den lokala radiostationen LU 32, och varje fars dag inledde han programmet med «Mi viejo» och läste en text han skrivit till sin egen far.
För författaren uttrycker sången tillgivenheten mellan två män med få ord, som aldrig lärde sig att komma varandra nära eller säga vad de kände. Han minns också duon Piero bildade med journalisten och författaren José Tcherkaski, som skrev texterna med ett samhällsperspektiv och vardagliga gestalter, medan Piero stod för musiken och tolkningen. Ur det samarbetet växte «Mi viejo», «Pedro Nadie», «Juan Boliche», «Para el pueblo lo que es del pueblo» och «Un hombre común».
Kolumnen berättar också att Rubén Blades, när han studerade juridik i Panama, sa att Piero var den första artist han såg föra balladen till ett urbant format med en social berättelse, och att Blades flera år senare skrev «Pablo Pueblo». Om «Juan Boliche» noterar Pintos att baren är den enda plats där gestalten existerar socialt, och att ett egennamn som smälter samman med platsens namn gör honom till en del av landskapet. Han minns även Mercedes Sosa som sjöng «Soy pan, soy paz, soy más» på Teatro Ópera i februari 1982, fortfarande under diktaturen, som en handling av kollektiv läkning.
Kolumnen avslutas med «Buen viaje, tano». För mig stannar tanken kvar att en kort sång kan rymma decennier av tillgivenhet.
Källa: Infobae
Pintos minns sin barndom i utkanten av Olavarría i mitten av 1970-talet och början av 1980-talet, när radion och skivspelaren gick hela dagen och var hans dörr till ny musik. Han nämner Ricardo Soulé och Vox Dei, samt skivan «Cuero caliente» som familjen tog med sig från La Plata åt sin bror. Hans far, Víctor Pintos, var värd för ett sportprogram på söndagar i den lokala radiostationen LU 32, och varje fars dag inledde han programmet med «Mi viejo» och läste en text han skrivit till sin egen far.
För författaren uttrycker sången tillgivenheten mellan två män med få ord, som aldrig lärde sig att komma varandra nära eller säga vad de kände. Han minns också duon Piero bildade med journalisten och författaren José Tcherkaski, som skrev texterna med ett samhällsperspektiv och vardagliga gestalter, medan Piero stod för musiken och tolkningen. Ur det samarbetet växte «Mi viejo», «Pedro Nadie», «Juan Boliche», «Para el pueblo lo que es del pueblo» och «Un hombre común».
Kolumnen berättar också att Rubén Blades, när han studerade juridik i Panama, sa att Piero var den första artist han såg föra balladen till ett urbant format med en social berättelse, och att Blades flera år senare skrev «Pablo Pueblo». Om «Juan Boliche» noterar Pintos att baren är den enda plats där gestalten existerar socialt, och att ett egennamn som smälter samman med platsens namn gör honom till en del av landskapet. Han minns även Mercedes Sosa som sjöng «Soy pan, soy paz, soy más» på Teatro Ópera i februari 1982, fortfarande under diktaturen, som en handling av kollektiv läkning.
Kolumnen avslutas med «Buen viaje, tano». För mig stannar tanken kvar att en kort sång kan rymma decennier av tillgivenhet.
Källa: Infobae
Kommentarer 0
Skriv den första kommentaren, på vilket språk du vill.
Logga in för att kommentera