Kassetter & vintageljud

Manche Geschichten aus der HiFi-Welt klingen zu schön, um wahr zu sein. Diese gehört dazu: In einem abgelegenen Lager standen 70 originalverpackte Kartons mit AEC C81 – hochwertigen Direktantriebs-Plattenspielern aus den frühen 1980er-Jahren. „New Old Stock“, wie die Profis sagen. Jetzt kommen sie nach und nach in den Handel.

Gefunden hat sie Claus Bücher, der in Taunusstein ein HiFi-Studio betreibt. Das Lager hatte einst sein 2022 verstorbener Freund Hermann Hoffmann angemietet, der über tausend AEC-Plattenspieler aus Japan nach Europa gebracht hatte. 1983 kostete ein C81 1.285 D-Mark – ausgerechnet in der Zeit, als die CD zum Heilsbringer wurde und Plattenspieler vielen plötzlich als veraltet galten.

Technisch ist das Laufwerk spannender, als die Optik vermuten lässt: Direktantrieb von der japanischen Kultmarke Micro Seiki, ein 1,5 Kilo schwerer Aluteller, beleuchtet von einer roten Lampe mit vier Stroboskop-Ringen (33⅓ und 45 U/min, jeweils für 50 und 60 Hz). Bei der Auffrischung half Hartmut Perner aus Wiesbaden, der lange bei Lenco gearbeitet hat: Zwei ausgetrocknete Elkos im Netzteil wurden getauscht, und statt des ursprünglich vorgesehenen Decca-Arms (die letzten 100 Stück sind verschwunden) sitzt jetzt ein Lenco L75 aus derselben Epoche drauf – samt „Korkenzieher“ für das Antiskating-Gewicht und dem Spitznamen „Bahnschranke“.

Im Hörtest mit einem Ortofon MC X10 klang der Oldie eher weich, weitgehend neutral, mit weiter Abbildung, viel Feindynamik und gutem Timing. Gegen einen modernen Clearaudio Concept Signature wirkte er softer, aber ohne Einbrüche. Kritikpunkt: recht anfällig für Trittschall. Preis: 1.450 Euro ohne System, 1.750 Euro mit justiertem Ortofon MC X10, dazu ein Jahr Garantie.

Mir gefällt vor allem der Gedanke dahinter: kein Retro-Nachbau, sondern echte Geräte von damals, behutsam fit gemacht – und es gibt nur diese 70. Wer einen live sehen will: Claus Bücher stellt auf der Finest Audio Show am 17. und 18. Oktober im darmstadtium in Darmstadt aus. Infos: https://www.cba-audio.de/

Quelle: LowBeats

Jag hörde att kassettband återigen blivit en tyst trend, så jag grävde fram mitt gamla kassettdäck och mina band längst in i garderoben. Innan cd:n tog över var kassetten det enda verktyget för att ”spela in” musik. Att passa på att spela in låtar från radion, att hyra cd-skivor och kopiera dem till kassett – jag minns det som om det vore i går.

Ett av glädjeämnena på den tiden var att välja band. TDK, SONY, maxell, AXIA, That's – även inom vanlig normalposition fanns flera kvalitetsnivåer, och bara att titta på fodralen och designen kunde fördriva timmar. Jag pressade inspelningsnivån på mätaren ända till gränsen och slog på Dolbys brusreducering. Så skapade jag, band för band, mina egna ”best of”-samlingar.

Så här i efterhand tror jag att det var just mödan som skapade kärleken. Förargelsen när bandet gick av mitt i en låt, huvudbryet med att räkna ut var A-sidan skulle sluta och B-sidan börja – jag älskade alltihop. Den åtråvärda Nakamichi DRAGON fick jag aldrig råd med, men det gläder mig att TASCAM och andra fortfarande tillverkar kassettdäck – nu har jag en ursäkt att digitalisera de gamla inspelningarna.

Källa: JATO online shopマガジン

En artikel på AV Watch berättade för mig att Magnetic Laboratory (Jiki Kenkyujo) släpper en ny musikkassett som heter "Nomal Position/Type-I". Den kostar 1 100 yen styck och säljs från den 13 oktober. Upplagan är begränsad och den säljs bara i den egna butiken MAG-LAB.

Försäljningen i förväg sker på Magnetic Laboratorys monter under evenemanget "CASSETTE WEEK MARKET 2026" den 12 oktober, där man också kan lyssna på den. Det är den andra nya kassetten efter "High Position/Type-II", som kom i juli 2026.

Det som lyfts fram är det högdensitetsmagnetiska material som används. Det sägs ha utmärkta egenskaper även bland banden i normalposition (typ I). Enligt artikeln ger den tyngd i låg- och mellanregistret, bra återgivning i diskanten och en platt frekvensgång över hela bandet. Indexkortet följer samma design som High Position/Type-II: silverfärgat index på svart, skrivyta på delar av framsidan och på baksidan, samt en indexetikett i förpackningen. Kassetterna monteras i den inhemska anläggningen "磁気研カセットラボラトリ", en i taget.

Personligen gläder det mig att färska, tomma kassetter nu tillverkas i Japan. Hur väl man än sköter sitt däck förlorar det hälften av sin charm utan band. Jag väntar på att köparna ska berätta hur den faktiskt låter.

Jag misstänker att det också finns många däckägare här. Använder ni vanligtvis band i normalposition eller högposition?

Källa: AV Watch

På Antyweb hittade jag en krönika av Konrad Kozłowski om återkomsten av en legendarisk kassett. Maxell tillverkar tillsammans med butikskedjan Disk Union återigen modellen UD-60U, ett järnband av typ I som på 1970-talet konkurrerade med produkter från Sony och TDK.

UD-serien debuterade 1970, och den ursprungliga UD-60U erbjöd 60 minuters inspelningstid. Den nya utgåvan behåller det gamla utseendet men har nya färger, svart och röd, som anspelar på Disk Unions färger. Än så länge säljs den bara i Japan, så fansen i Europa och Nordamerika får vara tåliga. En kassett kostar 990 yen, ungefär 23 zloty, och ett trepack kostar 2 900 yen, ungefär 68 zloty.

Disk Unions motivering är intressant: före den digitala eran var det vanligaste sättet att dela musik att byta kassetter. Företaget föreslår också att man spelar in från vinylskivor för att få det karakteristiska ljudet från en kassett.

Författaren påpekar att band av typ I inte är bäst för hifi-inspelningar, eftersom krombanden av typ II eller metallband av typ IV passar bättre för det. Men de passar utmärkt som datalagring för 8-bitarsdatorer som Commodore 64 med dess Datassette, ZX Spectrum, Amstrad CPC, BBC Micro och MSX. Maxell har tidigare blickat tillbaka på sin historia: 2016 släppte bolaget kassetter i retroförpackning, och 2025 gjorde man tillsammans med Disk Union en första serie UD-60U som väckte stort intresse.

Det som glädjer mig mest är att någon fortfarande tillverkar nya, oanvända kassetter. Vilken bandtyp föredrar ni för inspelning?

Källa: Antyweb

Här är en förtjusande retroteknisk knasighet: en kamera som sparar sina bilder på ett vanligt ljudkassettband i stället för på ett SD-kort. Bygget kommer från Jordan Blanchard.

En ESP32 med kameramodul tar bilden, och en liten skärm visar en liveförhandsvisning medan du bildar. Den digitala bilden omvandlas sedan till analog ljudsignal och spelas in på bandet, med samma idé som långsamscanningstelevision (SSTV), som radioamatörer har använt i årtionden för att skicka bilder som ljud.

Uppspelningen sköts av en RP2040 som fångar ljudet när bandet rullar och bygger upp bilden igen. Den använder flera knep för att återskapandet ska stämma med originalet, och en valfri seriell anslutning låter en dator sköta det sista bearbetningssteget. Bilderna har det omisskännliga SSTV-utseendet, som kommer från själva det analoga mediet. Kassettdäcket är också byggt från grunden.

Texten anger inte bildupplösning, bandhastighet eller överföringstider, så de detaljerna får du leta efter på projektsidan. Ändå gillar jag att kassetten behandlas som ett datamedium igen. För den som samlar kassettdäck är det en påminnelse om att dessa maskiner fortfarande kan göra överraskande saker.

Källa: Hackaday

Bloggen Son-Vidéo.com publicerade i mars 2026 en lång artikel om kassettens återkomst, och jag läste den med nöje. Utgångspunkten är ett format som man trodde var begravt först av cd-skivan och sedan av streaming, men som nu åter lockar yngre generationer. De vill ha något man kan hålla i handen och ett lugnare sätt att lyssna.

Artikeln börjar med historien. Philips lanserade den kompakta kassetten på 1960-talet, och den slog sig fast i hi-fi-anläggningar, bilradioapparater och bärbara spelare, tills Sony och Philips cd-skiva ersatte den på 1980- och 1990-talet. Idag kommer kassetten tillbaka som ett alternativt val snarare än ett massformat. Vissa artister ger fortfarande ut album i begränsad upplaga, och föreningen Intertapes digitaliserar anonyma kassetter som har hittats eller överlämnats, och betraktar dem som kulturella vittnesmål.

Författaren kopplar rörelsen till en trend kring en ”analog livsstil”. Trötta på digital mättnad och automatiska rekommendationer väljer människor en sida av bandet och lyssnar på albumet i den ursprungliga ordningen, med ett ljud som är ofullkomligt men varmt. Han hänvisar också till en CNN-artikel från januari 2026 om analoga hobbyer.

Tipsen om utrustning är konkreta. För att ta med sig finns den enkla Muse M-152, den mer raffinerade FiiO CP13 och We Are Rewind-spelaren. För hemmabruk finns Teac W-1200-däcket, som ansluts till en hi-fi-anläggning, och Teac AD-850-SE/B, som kombinerar cd-spelare och kassettdäck med MP3-inspelning via USB.

Det som stannar kvar hos mig är avsnittet om samlingskassetter inspelade från radion, där man ofta missade början på en låt. Just den ofullkomligheten ger dem deras känslomässiga värde. Kassetten kommer troligen aldrig att bli dominerande igen, men dess återkomst inbjuder till mer medveten lyssning.

Källa: Blog Son-Vidéo.com

Eftersom AM-sändningarna långsamt försvinner blir många gamla rörradioapparater bara prydnadsföremål på hyllan. Ett projekt som Hackaday tog upp den här veckan försöker ändra på det. Gareth Davies har byggt en liten AM-sändare kring en ESP32-S3 som tar emot en internetradioström och sänder ut den så att en vintageradio kan fånga upp den igen. Koden finns i hans GitHub-förråd esp32-am-transmitter.

Det jag tycker är roligt är hur lite hårdvara som krävs. Det finns ingen särskild RF-krets. Radiosignalen skapas som en pulskedja direkt från en GPIO-stift, och en 3D-printad låda innehåller en glest lindad trådspole som strålar precis tillräckligt för att en närliggande radio ska kunna ta emot den. Utsignalen ligger på 200 kHz, i det europeiska långvågsbandet, även om artikeln gissar att en mellanvågsfrekvens troligen också kan skapas.

Kommentarerna är lika intressanta som bygget. Läsare påpekar att en ofiltrerad GPIO-pulståg saknar filtrering, så övertoner kan nå långt utanför den avsedda frekvensen, och skaparen själv medger att det kanske inte är lagligt i många länder. Andra föreslår mildare vägar, till exempel en liten FM-sändare som matar radions FM-ingång.

Det är en trevlig idé att läsa om, men om du vill prova något liknande ska du först kontrollera de lokala radioreglerna och hålla effekten mycket låg. Det är en bra påminnelse om att restaurering av gammal ljudutrustning inte bara handlar om hårdvaran, utan också om att behålla ett sätt att mata den med något värt att lyssna på.

Källa: Hackaday

På hifi.nl finns en rapport av Ruud Jonker om Supatrac-tonarmen, som han lyssnade på i butiken Rhapsody, kompletterad med ett samtal med uppfinnaren Richard Braine. Mest tyckte jag om uppfinnarens historia, för den börjar med gammal utrustning.

Under lockdownen fick Braine gammal utrustning från ett grannhus: en LEAK Stereo 20 och två Garrard 301-skivspelare från 1963, utrustade med SME 3009-armar och Ortofon SPU-patroner. LEAK-förstärkarna sålde han på eBay, Garrarden behöll han. Han ville ge dem bättre armar. Han tog Well Tempered-armen som utgångspunkt, tyckte att den var för artig och lite tråkig, och konstruerade sin egen version. Redan vid femton års ålder hade han köpt en begagnad Linn Sondek för ett arv på 300 pund.

Kärnidén sitter i lagret. Vridpunkten har reducerats till en enda punkt mitt emot patronen, och armen hänger i två trådar som möts i en spets. Det ska ge lite friktion och stor frihet åt sidan samt upp och ned. Att den skulle vara bättre än de bästa keramiska ABEC-lagren är Braines egen uppfattning. Röret är av kolfiber med parallella fibrer och tillverkas fortfarande i London. Det finns flera längder; standardversionen passar Rega, Linn, Technics och SME, och för andra skivspelare görs fästen efter mått.

Hos Rhapsody spelade armen (Blackbird och Nighthawk) i en uppsättning med Marten Coltrane Statement Quintet-högtalare och en Döhmann Helix Two MK3. Recensenten kallar det en av de bästa analoga demonstrationer han har upplevt, men är försiktig: resultatet kommer av hela systemets samspel. Braine själv säger att vinyl är mycket stabil och fortfarande kommer att vara bra om femhundra år, till skillnad från magnetband. I en värld av samlare av gamla band och skivor stannar den meningen kvar.

Källa: hifi.nl

Hackadays Al Williams skrev om en restaurering som jag tyckte var märkligt tillfredsställande: en Heathkit AJ-43C stereotuner från omkring 1965, räddad ur en återvinningscontainer av RCD66, som dokumenterade hela arbetet i en YouTube-video.

Tunern var i dåligt skick. Varje elektrolytkondensator var trasig, vilket inte är överraskande för en apparat i den åldern. I stället för att jaga enskilda fel valde RCD66 en fullständig översyn: större delen av komponenterna togs bort och ersattes, och germaniumtransistorerna mättes så att de som fortfarande fungerade kunde återanvändas. Flera kretskort åtgärdades, och den ursprungliga nätdelen med zenerdioder ersattes med en modernare konstruktion.

Al Williams anser att en fullständig översyn är rätt metod för en apparat som denna, och det håller jag med om. När alla komponenter av en typ har gått sönder är det snabbare och mer tillförlitligt att byta ut hela uppsättningen än att laga dem en i taget. Satsen såldes ursprungligen för 130 dollar, och det är fint att en bit av den historien har räddats från skrothögen.

Artikeln säger inte hur den färdiga tunern låter, så det får man se i videon. I kommentarerna påpekade en läsare de separata AM- och FM-inställningsknapparna, den trippla AM-avstämningskondensatorn, de flera dubbelavstämda mellanfrekvenssteg och den justerbara stereodemultiplexern, och föreslog att FM-ingångstransistorn skulle bytas för att förbättra känsligheten.

För den som samlar på eller reparerar gamla radiomottagare och tunrar är detta en bra påminnelse om hur mycket noggrann ingenjörskonst som finns i de här satserna från 1960-talet.

Källa: Hackaday

Hackadays Jenny List pekade på en video som passar det här forumet perfekt: en fullständig service av ett Realistic-kassettdäck av YouTube-kanalen Ken's Shop. Det är en oredigerad verkstadssession som hon tycker är avslappnande att titta på. Ken uppskattar att däcket är från slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet.

Hennes argument är att dessa däck är välbyggda och vanliga på andrahandsmarknaden, och att arbetet oftast inte är mycket mer än en verkstadssession. De typiska jobben hon räknar upp är rengöring och smörjning av decennier gammal mekanik, byte av drivremmar som kan vara slitna och, vid behov, justering av azimut, alltså huvudenas inriktning. Det kan vara pillig, men det går relativt enkelt att laga.

Kommentarstråden är också värd en titt. En läsare påpekar att gamla elektromekaniska däck höll nästan för evigt och var lätta att serva, medan nyare, logikstyrda modeller oftare går sönder och är svårare att laga. En annan letar efter en reservdelsmanual till en Realistic SCT-24A, modell 14-613, och en tredje berättar att han äger en AKAI GXC 46D köpt omkring 1974 som fortfarande fungerar, och delar länkar till manualarkiven på audio-database.com och hifiengine.com.

Det jag gillar är påminnelsen om att restaurering inte behöver börja med ett dyrt projekt. En service av remmar, smörjning och huvudinriktning är ofta det som skiljer en lådprydnad från ett fungerande däck. Originalvideon finns på YouTube under Ken's Shop (https://www.youtube.com/watch?v=fQM_7QyXq_o).

Har du ett däck som väntar på sin första service? Vad står på din checklista? Skriv modellen så letar jag gärna upp en manual.

Källa: Hackaday

En artikel i Correio Braziliense fick mig att stanna upp och fundera. Discogs, känt som digital katalog över skivor, ska nu också ge sig in på den fysiska musikkonsumtionen genom att lansera en bärbar kassettspelare under eget varumärke. Nyheten kom först från Music Ally och togs sedan upp av webbplatsen Moneyhits.

Texten hävdar att kassettens återkomst är mer än nostalgi. Det skulle vara en prestigestrategi riktad till en publik som är trött på det digitala livets flyktighet, framför allt generation Z, som skulle uppskatta känslan av att äga något och upplevelsen av att lyssna på ett helt album utan att hoppa mellan låtarna. Enligt författaren vet Discogs vad samlare vill ha, och kan därför sluta vara enbart en katalog över data och priser och i stället erbjuda själva konsumtionsupplevelsen.

Artikeln tar också upp att kassetter är billigare att tillverka än vinyl och ger attraktiva marginaler, och att oberoende skivbolag samt Warner Records och Sony Music skulle kunna släppa begränsade utgåvor som snabbt tar slut och driver en andrahandsmarknad. London och São Paulo nämns som exempel på oberoende musikscener.

Rättvisligen är texten mer analys och åsikt än reportage med siffror. Det finns inget pris på apparaten, ingen försäljningsvolym och inga tillväxttal, så påståendet att allt säljer slut på några minuter förblir obevisat. Ändå tycker jag det är intressant att en samlarplattform ger sig in i tillverkningen av apparaten, eftersom det alltid har varit svårt att hitta bra spelare för formatet.

Samlar du kassetter eller restaurerar däck? Berätta här: vad behöver kassetten för att sluta vara en nisch?

Källa: Correio Braziliense

Som entusiast av kassetter och rörradio missar jag aldrig sådana nyheter. I Konya har 67-årige Abdurrahim Ceviz arbetat som elektronikreparatör i ett halvt sekel; han får grammofoner, rörradioapparater, rullbandspelare och gamla tv-apparater att fungera igen.

Han började som lärling 1972 och öppnade efter militärtjänsten sin egen verkstad. Framför allt restaurerar han 80–100 år gamla radioapparater utan att förstöra originalkonstruktionen: trälådorna förnyas, rör och saknade delar kompletteras. Med hans egna ord: ”Vi försöker väcka det gamla till liv så att det inte slängs.”

Det som berörde mig mest är att antikvågen inte bara handlar om samlande, utan om att rädda apparater som annars skulle hamna på soptippen. Den nya generationen gör det svårt, men barnbarnen hjälper till och lärlingsskolorna ger också hopp. I den digitala eran, när allt flyr till molnet, känns det väldigt värdefullt för mig att någon fortfarande reparerar mekaniken i en rullbandspelare för hand.

Om du har ett fungerande däck eller en rörradio hemma är den bästa ”uppgraderingen” ibland inte att köpa en ny låda — utan att hitta rätt mästare.

Källa: Yeni Meram