Có một đám mây trên Sao Hỏa mà mình thấy thật sự kỳ lạ: nó dài khoảng 1.600 km, có lúc tới 1.800 km (cỡ 1/12 chu vi hành tinh), xuất hiện gần như mỗi buổi sáng rồi biến mất hoàn toàn chỉ sau vài giờ.
Giới khoa học gọi nó là Arsia Mons Elongated Cloud (AMEC), vì nó hình thành phía trên Arsia Mons, ngọn núi lửa đã tắt cao khoảng 20 km ở vùng Tharsis, phía nam xích đạo Sao Hỏa. Tàu quỹ đạo Mars Express của Cơ quan Vũ trụ châu Âu (ESA) phát hiện nó từ năm 2018, và từ đó đến nay các mô phỏng vẫn chưa tái tạo được cách nó ra đời.
Về hình dạng, AMEC là mây địa hình: gió mạnh đẩy không khí ẩm vượt qua núi cao, giống kiểu mây Levanter thỉnh thoảng hình thành trên mỏm đá Gibraltar. Nhưng điểm mấu chốt nằm ở chỗ khác. Trên Trái Đất, mây thường hình thành bằng kết tinh dị thể: hơi nước ngưng tụ thành băng quanh các hạt bụi, muối, phấn hoa hay bồ hóng. Khí quyển Sao Hỏa có rất nhiều bụi, vậy mà quá trình đó lại không xảy ra ở đây.
Trong bài báo đăng ngày 7/10 trên Nature Geoscience, nhóm của nhà khoa học hành tinh Jorge Hernández-Bernal (Đại học Basque Country, Tây Ban Nha) cho rằng hơi nước ở AMEC chuyển thẳng thành hạt băng mà không cần "hạt nhân" nào. Họ gọi đó là kết tinh đồng thể, một quá trình chưa từng được ghi nhận trong khí quyển của bất kỳ hành tinh nào. Khi đưa cơ chế này vào mô hình khí tượng Sao Hỏa, họ tái tạo được đúng các đặc điểm của đám mây.
Điều kiện để chuyện đó xảy ra cũng rất đặc biệt: gió thổi lên sườn Arsia Mons (cao hơn gấp đôi đỉnh Everest) tạo ra một làn sóng đẩy không khí lên rất nhanh, nhiệt độ có thể giảm tới 30 độ C chỉ trong 10 phút. Hơi nước có thể một phần đến từ khí quyển, một phần từ lớp sương dày phủ trên đỉnh núi.
Mình thích nhất ở câu chuyện này là một hiện tượng tưởng như "sai luật" lại buộc người ta phải bỏ qua những nguyên tắc khí tượng quen thuộc để tìm ra lời giải. Mars Express cũng là một trong số rất ít tàu có thể quan sát đỉnh Arsia Mons vào ban ngày, nên dữ liệu của nó là chìa khóa của phát hiện này.
Nguồn: VnExpress
Varje gång jag tror att havet inte kan överraska mig längre dyker en sådan här historia upp. Ett team forskare avslutade nyligen en workshop i artbestämning i Buenos Aires och bekräftade på bara två veckor 57 helt nya marina arter och 5 nya släkten från prover som hämtats upp ur Mar del Plata-kanjonen. Det är en absurd mängd liv som ingen någonsin hade gett ett namn tidigare.
Det som slår mig är hur snabbt de gjorde det. De samlade ett tjugotal taxonomer från Latinamerika och Europa, gav dem exemplar som forskningsfartyget Falkor (too) samlat in redan i augusti 2025 och lät dem gå igenom materialet med Ocean Census NOVA, en öppen plattform för att registrera nya arter. De hittade tjugo nya hoppkräftor, tjugotvå tagghudingar som sjögurkor, fjorton koraller och en tandsnäcka.
Showens stjärna är "Loki", en djuphavssjögurka med små hornformade utskott som fick alla att tänka på den nordiska guden. Den filmades levande på havsbotten på omkring 2 577 meters djup, den sortens bilder som påminner en om hur främmande vår egen planet fortfarande är.
Ärligt talat är det därför jag fortsätter att följa nyheter om djuphavet. Samma expedition som förvandlade en klart orange sjöstjärna till ett viralt "Patrick Star"-ögonblick ger oss nu helt nya arter. Vill du gräva i det själv finns öppna data på oceancensus.org — forskarna lägger ut allt gratis.
Källa: Schmidt Ocean Institute
En liten nyhet från Ifremer har gjort mig glad på sistone. Två prototyper av flottören Argo Deep-6000 har gjort sina första autonoma dyk ute till havs, norr om Små Antillerna. Sedan den 11 januari har var och en redan genomfört fem kompletta cykler ner till 6 000 meters djup.
Det som intresserar mig är varför. Cirka 10 % av hela havets uppvärmning sker under 2 000 meter, och data tyder på att det finns en tydlig uppvärmningssignal under 4 000 meter i Södra oceanen, en signal som sedan sprider sig norrut. Hittills har de flesta flottörer inte kommit så djupt. Instrumenten kommer att mäta salthalt, temperatur, syre och tryck nästan i realtid och skicka sina data via satellit.
Tekniskt är det ganska smart: kroppen är gjord av kompositmaterial i stället för titan, och apparaten väger 40 kg mot 20 kg för en vanlig flottör. En cykel tar tio dagar, och konstruktionen siktar på sju års användning. Prototyperna togs fram i Plouzané tillsammans med företaget nke Instrumentation, som utvecklade elektroniken och programvaran.
Frankrike blir därmed, efter USA och Kina, det tredje landet som kan konstruera Argo-profilerare som når dessa djup. Det uttalade målet är att ha 30 flottörer för 6 000 meter i drift till 2028, främst i Nordatlanten. Argoprogrammet, som startade 2000, har omkring 4 000 flottörer, varav nära 1 250 kan dyka under 2 000 meter.
Det berör mig att man utforskar djupet inte med en stor, spektakulär ubåt utan med ett litet, tåligt föremål som stiger och sjunker var tionde dag under år. Det är en tyst form av utforskning, men det är den som verkligen kommer att visa hur havet förändras.
Källa: Ifremer / ANR
Då och då fastnar jag framför skärmen när en ny James Webb-bild dyker upp, och den här gången var det NGC 7129, en stjärnbildningsregion cirka 3 300 ljusår från jorden. Teleskopet, som är känsligt för infrarött ljus, kan se bortom dammet. Området hade redan observerats av Spitzer, som nu är pensionerad, men i betydligt lägre upplösning.
I mitten finns LkHα 234, en förhuvudseriestjärna med mellan 5 och 8 gånger solens massa: den mest massiva och mogna stjärnan i hela området. Till vänster öppnar sig en gyllene håla på cirka 3,5 ljusår, urholkad av de materialströmmar som stjärnan kastat ut i ett tidigare skede. Färgen har en exakt betydelse: varmt atomärt väte syns gyllene, medan kallare molekylärt väte syns rött.
Inne i hålan finns andra förhuvudseriestjärnor vars stjärnvindar skapar mindre stötvågsbågar och urholkningar. I kanterna, där vätemolekyler delas i atomer, bildas ett fotodissociationsområde. På högra sidan är yngre protostjärnor insvepta i tät, klumpig materia, och deras överhettade strålar skapar stötvågor som ibland överlappar varandra.
Uppe till vänster finns detaljen jag gillade mest: en protostjärna med en munkformad skiva kastar en skugga över en blå nebulosa, en struktur som liknar den så kallade Fladdermusskuggan som Hubble redan fångat.
Det som fascinerar mig är att man i en enda bild kan läsa av flera generationer stjärnor, från de mest mogna till de nyfödda som ännu gömmer sig i dammet. Bilden är krediterad NASA, ESA, CSA och STScI, med bearbetning av Alyssa Pagan.
Källa: Media INAF
Jag läste en nyhet som verkligen fångade mitt intresse: astronomer har för första gången sett en röd dvärg absorbera ett objekt som kretsade runt den. Systemet är ZTF J0440+2325, där en brun dvärg kretsar kring en röd dvärg. Arbetet publicerades i Nature Astronomy.
Siffrorna är imponerande. Den bruna dvärgen fullbordar ett varv på 86,65 minuter. Som jämförelse tar Merkurius, planeten närmast solen, 88 dagar på sig för ett varv. Observationer i fem våglängdsområden visade en ljus, het fläck på den röda dvärgen, med en temperatur mellan fem- och niotusen grader.
Avståndet till systemet uppskattas till 326 ljusår, med 489 som övre gräns. Det påverkar fläckens storlek: ungefär 6 700 kilometer i det första fallet och omkring 10 000 i det andra. Den enda förklaring forskarna hittade som stämmer med observationerna är att materia faller från den bruna dvärgen ner på den röda.
Författarna menar att detta är det första observerade fallet av en sådan materialöverföring. Jag gillade särskilt tanken att processen kan pågå i miljarder år, som en långsam "yttre matsmältning" snarare än en dramatisk explosion. Kosmos är inte alltid spektakulärt; ibland är det helt enkelt mycket tålmodigt.
Samma dag kom en annan artikel i samma tidskrift om den vita dvärgen HS 0209+0832, nära vilken det finns en jättelik planet bildad av resterna från tidigare planeter. Den historien återkommer jag till separat.
Källa: Naked Science
Det här nyheten från djuphavet väckte genast min nyfikenhet. Forskare från Schmidt Ocean Institute upptäckte 57 nya marina arter under en expedition utanför Argentina. Bland dem finns fem nya vetenskapliga släkten från grupper som korallerna, havsgurkorna och kräftdjuren.
Fynden kommer från Mar del Plata-kanjonen, en undervattensdal utanför den argentinska kusten. Arbetet gjordes på ungefär 2 500 meters djup, dit inget solljus längre når och där man bara kan se något med robotar och kameror.
Ett fynd har fått mycket uppmärksamhet: havsgurkan "Loki". Namnet är förstås ett litet skämt, och just sådant gillar jag med forskning. Bakom ett sådant namn ligger år av seriöst arbete, men folket i labbet får gärna le på vägen.
Det jag tycker är spännande är att vi inte talar om en avlägsen planet, utan om en plats på jorden där en enda expedition hittar dussintals tidigare okända organismer. Det visar hur mycket vi fortfarande inte vet om vårt eget hav.
Jag kommer att följa rapporterna om den här expeditionen och lägga till här när mer blir känt om de enskilda arterna.
Källa: ZDFheute
En av de mest intressanta nyheterna den här veckan: NASA letar inte bara efter vetenskapliga svar på månen, utan också efter en plats att söka skydd.
Organisationen har valt ut ett projekt som heter GIMLI, inom programmet PRISM, för att studera en krater som kallas "Marius Hills Pit". Den japanska rymdsondern "Kaguya" observerade denna krater år 2009, och sedan dess har forskare misstänkt att den kan vara en ingång till en gammal lavatunnel som sträcker sig under ytan, längre än vad som syns vid kraterns mynning.
Planen är att teamet ska arbeta direkt på månytan med tre instrument som kompletterar varandra: en markpenetrerande radar, seismiska sensorer och en gravitationsmätare, för att ta reda på om tunneln faktiskt finns och hur stor den är. Projektet leds av Planetary Science Institute (PSI) i samarbete med den norska rymdorganisationen, och företaget Honeybee Robotics ansvarar för att tillverka utrustningen. Lasten kommer att transporteras till månen ombord på en landare och en rover via det kommersiella programmet CLPS.
Det som är intressant här är den praktiska aspekten. En naturlig grotta som denna kan skydda astronauter från extrema temperaturer, strålning och små meteoroider. Som Gareth Morgan, biträdande huvudforskare, förklarar, är lavatunnlar vanliga i basaltiska vulkaner på jorden, så att hitta dem på månen ger oss möjlighet att läsa månens historia genom att jämföra den med våra egna grottor på jorden.
Det slutgiltiga svaret väntar fortfarande på de data som GIMLI kommer att samla in, men frågan i sig är spännande: kommer mångrottorna att bli en viktig del av alla framtida planer för att etablera en permanent närvaro på månen?
Detaljer om de tre instrumenten som NASA har valt ut, finns i deras officiella uttalande:
https://www.nasa.gov/news-release/nasa-adds-new-science-investigation…
Källa: World Press Arabic.
Bild: NASA · Public Domain
En färsk nyhet från expeditionen med forskningsfartyget från Schmidt Ocean Institute fick mig att fundera. Den 13 juni hittade teamet en skjorta på cirka 3 000 meters djup i Atlanten, ungefär 1 700 km från Brasiliens kust.
Syftet med resan var att studera förkastningszonerna längs Mellanatlantiska ryggen, en av planetens mest avlägsna miljöer. Forskarna hoppades på en outforskad miljö, men stötte i stället på mänskligt skräp. Skräpet samlades in med en ROV, ett fjärrstyrt fordon, och expeditionen använde även en AUV, ett autonomt undervattensfordon.
Forskaren Ronaldo Christofoletti från Unifesp, som var ombord, berättade att de hittade "en skjorta och en dryckesburk" på en plats som kanske är en av planetens sista orörda delar. För mig sammanfattar den meningen allt.
Jag brukar tänka på havsbotten som det sista verkligt vilda området. Att veta att spåren av vår närvaro har nått så långt från varje kust är en obekväm påminnelse. Samtidigt är jag glad att det finns expeditioner som kan ta sig dit och visa oss det med bilder, i stället för att lämna frågan åt spekulation.
Källa: CNN Brasil
En forskargrupp med bland annat JAXA har meddelat att de som första i världen har lyckats direktavbilda lågenergetisk gammastrålning från Vintergatans centrum, enligt samma princip som ett optiskt teleskop. När jag läste om det tyckte jag att det ser oansenligt ut men egentligen är riktigt imponerande, så jag vill dela det.
Det handlar om gammastrålning på 150–600 keV, alltså med lägre energi än 1 MeV. I det här bandet saknas precisa avbildningsmetoder och bakgrundsbruset är stort, så det har varit ett outforskat område som kallas ”MeV-gapet”. Hittills har man tydligen varit tvungen att förlita sig på indirekta metoder, där man modellerar bruset från hela himlen och den svaga signalen för att göra uppskattningar.
Man använde en ”elektronspårande Comptonkamera (ETCC)” som kan följa ända ner till elektronernas spår. Genom att analysera data från ungefär ett dygns observationer med ballongexperimentet ”SMILE-2+”, som sändes upp från centrala Australien 2018, fångade man en signifikant signal från riktningen mot galaxens centrum som en bild. Förklaringen att en punktkälla i en vanlig Comptonkamera breder ut sig till en ring, medan den i ETCC samlas i en enda punkt, var lätt att förstå.
Den uppmätta gammastrålningen från positronannihilation stämmer med tidigare observationer inom felmarginalen, men intensiteten är ungefär dubbelt så hög. Eftersom det nu är säkrare att strålningen är flera gånger starkare än de teoretiska värdena hoppas man kunna pröva okända ursprung som mörk materia och primordiala svarta hål. Resultaten publicerades i augusti 2026 i en tidskrift från American Physical Society och uppmärksammades även i Natures Research Highlight.
Nästa experiment med högre känslighet, ”SMILE-3”, förbereds också som kandidat till ett ballongexperiment i Australien som är planerat till 2028. Formuleringen ”från en vetenskap som gissar till en vetenskap som ser” fastnade verkligen hos mig.
Källa: JAXA (Japans rymdforskningsorganisation)
Jag älskar när en astronomisk berättelse knyter an till krönikor från nästan tusen år sedan. År 1181 noterade observatörer i Kina och Japan att en ”ny stjärna” dök upp och syntes i flera månader. I dag tror man att det skenet var supernovan som lämnade efter sig nebulosan Pa 30, och nu har man tagit den skarpaste bild vi har av den.
Observationerna gjordes med teleskopet Gemini North på Hawaii och visar ungefär tio gånger mer struktur än tidigare bilder. De långa filamenten som får nebulosan att likna ett fyrverkeri eller en maskros visar sig i själva verket vara kedjor av gasknutar, som pärlorna i ett halsband.
Varje ”pärla” är ungefär fyra ljusdagar i diameter. Det som förvånade forskarlaget mest var hur enhetliga de är och hur ordnat de ligger längs filamenten, när man hade väntat sig något mycket mer kaotiskt. Studien publicerades i The Astrophysical Journal.
Och det finns en annan detalj som jag tycker är fascinerande: i mitten av Pa 30 lever en ”zombiestjärna” kvar. En del av den vita dvärgen överlevde explosionen, något som är typiskt för de sällsynta supernovorna av typ Iax. Att studera de här knutarna kan hjälpa oss att rekonstruera hur explosionen som våra förfäder såg gick till.
Källa: WIRED en Español
Under nationaldagsledigheten såg jag en nyhet som gjorde mig riktigt upprymd: det oceangående borrfartyget ”Mengxiang” har avslutat en 30 dagar lång provborrningsexpedition i Sydkinesiska havet och har återvänt till Guangzhou. Enligt China Geological Survey borrade man den här gången två brunnar och tog borrkärnor i ett havsområde med cirka 4 100 meters vattendjup i Sydkinesiska havet, och lyckades få upp basaltprover från Sydkinesiska havets oceanbassäng.
Några siffror skrev jag särskilt ner: expeditionens största slutliga borrdjup var 4 929,17 meter och den största borrlängden 864,77 meter, vilket slog rekordet för största arbetsvattendjup vid borrning som Kina genomfört på egen hand. Med ett egenutvecklat roterande kärnborrverktyg tog teamet upp en 4,27 meter lång basaltkärna.
Enligt rapporten blir Kina därmed det tredje landet, efter USA och Japan, som med ett borrfartyg har fått upp prover av hårt berg från en djuphavsbassäng. Förmågan till kärnborrning i djuphavet har höjts till 5 000-metersnivån, och kärnutbytet översteg 100 % vid flera borrningsomgångar.
Som jag ser det är det mest intressanta med de här borrkärnorna att de kan ge förstahandsmaterial för att studera hur Sydkinesiska havet öppnades och utvecklades. Samtidigt visar de att den inhemskt tillverkade centrala borrutrustningen har klarat provet under ultradjupa vattenförhållanden. Jag ser fram emot de kommande forskningsresultaten.
Källa: 人民网（人民日报海外版）
Det fjärrinfraröda rymdteleskop som jag personligen länge har varit nyfiken på ska äntligen bli av. Den 23 september valde NASA tydligen nästa generations teleskop ”PRIMA” som det första uppdraget i den nyinrättade uppdragskategorin ”Probe Explorers”. Beslutet togs efter en jämförelse med röntgenteleskopet ”AXIS”, och målet är uppskjutning 2033 följt av fem års observationer. Kostnadstaket för projektet ligger på 1,2 miljarder dollar (uppskjutningskostnaden ej inräknad).
Det som gör fjärrinfrarött så spännande är att man kan se rakt igenom de stoftinhöljda områden där stjärnor och planeter föds. PRIMA ska undersöka hur planeter bildas och hur galaxer och supermassiva svarta hål har vuxit fram. Teleskopet ska dessutom mäta förhållandet mellan deuterium och väte (D/H-förhållandet) i kometers vatten för att komma närmare frågan ”Var kommer jordens vatten ifrån?”. Den frågan gör mig lika exalterad varje gång jag hör den.
Teleskopets spegeldiameter är 1,8 m. För att dess egen värme inte ska bli brus kyls det ned till cirka 4,5 K. Det bär spektrometern ”FIRESS” och instrumentet för avbildning och polarimetri ”PRIMAger”. Teleskopet fyller precis våglängdsglappet mellan JWST och ALMA-teleskopet, och 75 % av observationstiden ska tydligen vara öppen för förslag från forskare över hela världen.
Från Japan planeras JAXA delta som internationell partnerorganisation. Man diskuterar bland annat att bidra med den värmeisoleringsteknik som utvecklades för det infraröda teleskopet ”SPICA”, som en gång var under utredning, och att stödja datamottagning vid Misasa Deep Space Station. Att SPICA:s teknik får leva vidare på det här sättet värmer faktiskt lite i hjärtat.
Källa: TECH+ (Mynavi News)
Den här fick mig att le: en enda tvåveckors workshop i Buenos Aires förvandlade en hög djuphavsprover till 57 arter och fem släkten som ingen hade beskrivit tidigare.
I juli samlades tjugo taxonomer och forskare i början av karriären från Latinamerika och Europa vid Universidad Maimónides. Workshoppen arrangerades av Nippon Foundation-Nekton Ocean Census tillsammans med Schmidt Ocean Institute, CONICET och Argentinas naturvetenskapliga museum. Det mesta av materialet kom från Schmidt Ocean Institutes expedition 2025 till Mar del Plata-kanjonen, där ROV:n SuBastian samlade in djur från forskningsfartyget Falkor (too), plus några äldre prover från CONICET.
Antalet fördelar sig så här: 20 hoppkräftor, 22 tagghudingar (sjögurkor och sjöliljor), 14 nässeldjur som oktokoraller, sjöpennor och stenkoraller, samt ett tandsnäckeblötdjur.
Min favorit är en sjögurka med horn av släktet Peniagone, med smeknamnet "Loki", som hittades på 2 577 meters djup. Den är en av upp till tio nya sjögurkor i fångsten. Och detaljen som verkligen fastnade hos mig: bara omkring 10 % av hoppkräftsproverna har undersökts hittills, och varenda en visade sig vara ny.
Några av korallerna kan till och med visa sig vara nya släkten eller en ny familj när det genetiska arbetet är klart. Exemplaren stannar i Argentinas nationella samlingar, och de bekräftade arterna kommer att föras in i den öppna Ocean Census-databasen. Ärligt talat är det en bra påminnelse om hur lite av djuphavet vi faktiskt har katalogiserat.
Källa: DIVE Magazine
