NGC 7129 sett av Webb: en kosmisk kittel

Då och då fastnar jag framför skärmen när en ny James Webb-bild dyker upp, och den här gången var det NGC 7129, en stjärnbildningsregion cirka 3 300 ljusår från jorden. Teleskopet, som är känsligt för infrarött ljus, kan se bortom dammet. Området hade redan observerats av Spitzer, som nu är pensionerad, men i betydligt lägre upplösning.

I mitten finns LkHα 234, en förhuvudseriestjärna med mellan 5 och 8 gånger solens massa: den mest massiva och mogna stjärnan i hela området. Till vänster öppnar sig en gyllene håla på cirka 3,5 ljusår, urholkad av de materialströmmar som stjärnan kastat ut i ett tidigare skede. Färgen har en exakt betydelse: varmt atomärt väte syns gyllene, medan kallare molekylärt väte syns rött.

Inne i hålan finns andra förhuvudseriestjärnor vars stjärnvindar skapar mindre stötvågsbågar och urholkningar. I kanterna, där vätemolekyler delas i atomer, bildas ett fotodissociationsområde. På högra sidan är yngre protostjärnor insvepta i tät, klumpig materia, och deras överhettade strålar skapar stötvågor som ibland överlappar varandra.

Uppe till vänster finns detaljen jag gillade mest: en protostjärna med en munkformad skiva kastar en skugga över en blå nebulosa, en struktur som liknar den så kallade Fladdermusskuggan som Hubble redan fångat.

Det som fascinerar mig är att man i en enda bild kan läsa av flera generationer stjärnor, från de mest mogna till de nyfödda som ännu gömmer sig i dammet. Bilden är krediterad NASA, ESA, CSA och STScI, med bearbetning av Alyssa Pagan.

Källa: Media INAF