Grafik & screentryck

Jag började med screentryck på textil för några månader sedan och slukade en väldigt tydlig artikel som äntligen fick mig att förstå tekniken. Principen är enkel: man för över färg genom en schablon som är spänd över en ram, men bakom den skenbara enkelheten döljer sig ett verkligt hantverkskunnande.

För att börja behöver man en ram med fin väv, ljuskänslig emulsion, en rakel och textilfärger. Man exponerar screenen för UV-ljus genom en film, sköljer och motivet framträder i negativ. Det är just exponeringssteget som kräver mest noggrannhet.

Det jag gillar med tekniken är resultatet: intensiva och täckande färger, även på mörka tyger, och en hållbarhet som digitaltryck inte kan matcha. Däremot passar den sämre för riktigt små upplagor på grund av förberedelsetiden.

Mitt råd för att komma igång utan att bli ruinerad: ett grundkit kostar ungefär 150–400 €, och man kan till och med exponera med solljus för en nästan obefintlig budget. Att lära sig via onlinekurser hjälper också mycket för att undvika dyra misstag.

Källa: Pickles Graphic

Till och med den 6 december 2026 visar Ota Memorial Museum of Art i Harajuku, Tokyo, utställningen „Katsushika Oi: Interiör i Yoshiwara-galleriet“ och nattvyernas släktlinje. Första perioden pågår till och med den 3 november och den andra börjar den 7 november. Utom „Interiör i Yoshiwara-galleriet“ byts alla verk ut mellan de två perioderna.

Huvudnumret är Katsushika Ois handmålade tavla „Interiör i Yoshiwara-galleriet“. Det finns bara ett tiotal kända målningar av Oi i världen, och det här mästerverket visas för första gången på tre år. Det som utmärker verket är kontrasten mellan ljus och skugga.

En annan höjdpunkt är en utställning som följer nattscenerna i ukiyo-e. Här finns stjärnklara nätter, fyrverkeri och regniga kvällar, bland annat Utagawa Hiroshiges „Berömda vyer från Edo: nattvy i Saruwaka-chō“, Kobayashi Kiyochikas „Tokyo under civilisationens tid: Ryōgokubron“ samt verk av Torii Kiyonaga och Utagawa Kunisada. Hiroshiges djupblå nattahimmel och Kiyochikas nattvyer av staden under tidig Meiji-tid är en kombination som jag gärna hade sett bredvid varandra.

Dessutom visas nattvyer som tillverkades i slutet av Meiji-perioden för utländska marknader. Där ingår reproduktioner och hyllningar baserade på verk av Hiroshige och Kiyochika, och utställningen uppmärksammar även förläggarna Hasegawa Takejirō och Watanabe Shōzaburō.

I träsnitten förändras „ncatten“ mycket beroende på hur sumi-tusch och indigo trycks ovanpå varandra. Den som är intresserad av grafiskt tryck tror jag kommer att uppskatta det ännu mer. Entrén för vuxna kostar 1 200 yen och det tas endast emot kontanter.

Källa: Ota Memorial Museum of Art

Om du befinner dig i närheten av Newcastle upon Tyne i höst är Lino North väl värt ett besök. Utställningen visas på The Biscuit Factory (16 Stoddart Street) från 11 september till 29 november 2026, dagligen 10–17, och inträdet är gratis.

Den samlar sexton linogravörer från norra England, Wales och Skottland: Ade Adesina, Bryan Angus, Laura Boswell, Linda Farquarson, Graham Firth, Eric Gaskell, Fiona Humphrey, Karen Menarry, Joshua Miles, Ingrid Nilsson, Babs Pease, Ian Phillips, Rosanna Reade, Masha Tiplady, Jane Walker och Deb Wing.

Utställningen fokuserar på mediets fysiska process: att skära, bläcka in och trycka. Vissa konstnärer arbetar med reduktion, det vill säga de skär och trycker ett enda block i omgångar. Andra lägger flera block ovanpå varandra för att bygga upp färg och struktur. Att se båda tillvägagångssätten bredvid varandra gör det lättare att förstå varför två linogravyrer kan kännas så olika.

Utställningen är en del av galleriets fortsatta intresse för grafik och materialbaserad praktik, och under visningstiden kommer konstnärerna att hålla föredrag och demonstrationer om sina metoder. Jag skulle särskilt vilja hinna med något av dem, eftersom sättet man förklarar sina snittval ofta är den mest användbara delen för den som lär sig.

Källa: ArtRabbit

Gravyrutställningen Print Parade #4 äger rum på Kiniko Art i Tirtonirmolo, Kasihan, Bantul, DIY, från 12 till 27 september 2026. I år visas verk av den avlidne konstnären Danang Hadi, av medlemmar och före detta medlemmar i Studio Grafis Minggiran samt av några inbjudna grafiker. Utställningen öppnas den 12 september av konstnären Ong Harry Wahyu.

Kuratorn Bambang ‘Toko’ Witjaksono förklarar att Print Parade inte bara är en plats att visa verk på, utan också ett rum för att minnas, reflektera över vägen som gåtts, dela erfarenheter och öppna en dialog mellan generationer av grafiker. Årets tema är «Att förena vägen och förnyelsen av indonesisk grafisk konst». Print Parade hölls första gången 2013.

Verk av praktikanter vid Studio Grafis Minggiran under perioden 2023–2026 visas också. Studion, grundad 2001, sägs hålla den grafiska konsten levande som en praktik som fortsätter att utvecklas.

För mig är det mest rörande hur utställningen för samman den avlidne konstnärens verk och den yngre generationen. Grafiken behöver nya händer för att processen inte ska stanna i arkivet.

Källa: DISTORI

Efter två års stängning för renoveringsarbeten öppnar Goyamuseet i Zaragoza, som drivs av Ibercaja-stiftelsen, igen i samband med Pilar-firandet. Det som intresserar mig mest är det som berättas om grafiken, eftersom Goya för många är den stora mästaren inom etsning i Spanien.

Enligt uppgifterna ökar renoveringen utställningsytan från 3 700 till 4 660 kvadratmeter och lägger till sju tekniska upplevelser, till exempel ett immersivt rum och VR-glasögon. Chefen Mai Forcén betonar att det inte är ett teknikmuseum: tekniken är bara ett komplement som ger sammanhang. Till och med fasaden är graverad med detaljer från målarens verk.

För den som följer grafiken har museet ett grafikrum och ett renoverat stampgalleri. Tack vare utvidgningen visas nu Velázquez-kopiorna, som Goya gjorde mellan 1778 och 1785, och dessutom en annan serie som aldrig tidigare ställts ut. Med sin kompletta serie grafiska blad och 33 Goyor är museet, efter Prado, det som visar flest verk av den aragonske målaren.

För att fira återöppningen har stiftelsen samlat nästan femtio verk av Goya från museer och samlingar över hela världen i utställningen "Solo Goya. El Arte de ver", kurerad av Luis Fernández-Galiano. Den går att se till den 10 januari. Museet har också fått tavlor av Sorolla och en stor silkesduk av Roberto Fabelo i sina samlingar.

Personligen lockar det mig mest att se graverna i ett rum som är gjort för just dem, utan brådska, inför Goyas tvåhundraårsjubileum 2028.

Källa: EL PAÍS

På Galerie Henze & Ketterer i Wichtrach nära Bern pågår till och med den 30 oktober 2026 en utställning som genast väckte min nyfikenhet som träsnittsentusiast. På galleriets övervåning ställs träsnitt av Georg Baselitz och Ernst Ludwig Kirchner mot varandra.

I centrum står sex storformatiga remix-träsnitt av Baselitz, som tolkar om hjältebilder från hans tidiga period. Mitt emot dem finns centrala träsnitt av Kirchner från alla faser i hans produktion. Man ser då hur båda konstnärerna arbetar med upprepning och omformulering, och hur två generationer av tysk konsthistoria på sitt eget sätt utvecklade en tidlös bildkraft.

Särskilt intressant tycker jag det är att en medföljande onlinekatalog parar varje utställt träsnitt med dess målade motsvarighet. Just i träsnittet, där ett motiv kan finnas i flera versioner, är jämförelsen mellan tryck och målning väl värd besöket.

Galleriet ligger på Kirchstrasse 26 i Wichtrach och är öppet tisdag till fredag kl. 14.30–17.30, eller efter överenskommelse. Utställningen har pågått sedan 1 maj 2025, så det återstår bara några veckor.

Källa: Interlaken Tourismus (Källa: guidle.com)

Tvers lokalhistoriska museum har fått en donation på 34 tryck om fosterlandskriget 1812 och Napoleonkrigen. Det meddelades av presstjänsten vid Tvers regionala regering, och jag tycker att det är goda nyheter för alla som intresserar sig för gamla grafiska tryck.

Givaren är Michail Karisalov, industriman, samlare och mecenat. Han har länge samlat på gravyrer och litografier om Rysslands krig mot Napoleon, och har nu bestämt sig för att lämna samlingen till museet eftersom regionen har en historisk koppling till händelserna 1812. Vid urvalet av material hjälpte honom Aleksandr Avdejev, Rysslands f.d. kulturminister och ambassadör i Frankrike och Vatikanen, som enligt uppgift har en av de bästa privata samlingarna av tryck om relationerna mellan Ryssland och Frankrike.

Bladen är från första halvan och mitten av 1800-talet. Upphovsmännen är franska, polska och ryska gravörer; bland de nämnda mästarna finns François och Jules Couché, Jean Réville, Adolphe-Jean-Baptiste Bayot, Pierre Girardet, Jean-Louis Langlois, Adrien Ladurner och Auguste Ober. Motiven spänner från övergången över Niemen och slaget vid Borodino till striderna vid Smolensk, Polotsk, Maloyaroslavets och Pultusk, övergången över Berezina, branden i Moskva, den franska arméns reträtt, mötena mellan Alexander I och Napoleon i Tilsit och Erfurt samt de allierade monarkernas intåg i Paris den 31 mars 1814. Det framgår inte i nyheten vilken teknik som använts för varje blad.

I Tver-provinsen utkämpades inga stora slag, men regionen bidrog till segern: där bildades Tvermilisen, som försvarade Moskva. Det som jag tycker är särskilt intressant är att sådana tryck en gång fungerade som "nyheter i bilder", och nu blir de en del av regionens permanenta historia.

Källa: МК в Твери

Machidas internationella grafikmuseum visar just nu en utställning om 'skrattet' som framställs i ukiyo-e. Den pågår från den 12 september till den 23 november 2026; den första perioden slutar den 12 oktober och den andra börjar den 15 oktober. Med museets ukiyo-e-samling som utgångspunkt visas sammanlagt cirka 250 verk under de två perioderna.

Temat är att ukiyo-e även under sena Edo-tiden och Meiji-eran, när naturkatastrofer och krig väckte oro, fortsatte att skildra skrattet i form av karikatyrer och satir. Utställningen har sex avdelningar som inleds med Utagawa Hiroshiges vyer över kända platser och karikatyrer samt Utagawa Kuniyoshis skämtbilder och satiriska bilder.

De följande avdelningarna visar namazu-e som skapades efter Ansei-jordbävningen i Edo, tryck om mässlingsepidemin 1862 och 'awate-e', som visar människor i panik inför de främmande flottornas ankomst efter Namamugi-incidenten. Där finns också Shōsai Ikkeis upplysningsbilder, som lägger förvirrade människor inför moderniseringen över kända platser, nishiki-e-tidningar och Kobayashi Kiyochikas 'ponchi-e'. Upplägget gör det möjligt att följa hur tryckverken speglade tidens atmosfär.

Eftersom träsnitt kunde tryckas i stora upplagor spreds aktuella skämt och ironi snabbt. Tanken att själva uttrycket av skratt var tidens medium är mycket intressant för en grafikentusiast som jag.

Under utställningen finns minnesföreläsningar och galerisamtal, och man kan också se den lilla samtidiga utställningen 'Miró och Tàpies: virvlarna i efterkrigstidens Spanien' (fritt inträde). Entrébiljetten för vuxna kostar 1 000 yen och museet har stängt på måndagar, så kolla gärna tiderna på den officiella webbplatsen innan du åker.

Källa: Machidas internationella grafikmuseum

Hyperallergics Bridget Quinn har recenserat Holly EJ Blacks bok från 2026, The Story of Printmaking: A Global History of Art, och hennes argument har fastnat hos mig: grafikens historia är i grunden en historia om att demokratisera konsten.

Quinns utgångspunkt är hur sällsynta bilder en gång var. Innan tryckkonsten spreds var bilder främst kopplade till religiösa ritualer, heliga platser, specialiserad utbildning eller rikedom. Tryck var bland de första och mest bestående utmaningarna mot denna exklusivitet, eftersom de var de första konstföremålen som kunde mångfaldigas i stora upplagor och spridas från hand till hand.

Recensionen påpekar också att grafiken ofta behandlas som underordnad måleriet och skulpturen, trots att tryck över hela världen burit religiös tro och intellektuell historia och fungerat som verktyg för propaganda och protest. Enligt Quinn tar Blacks bok in perspektiv från många regioner och placerar i centrum personer som kanske inte ens var konstnärer.

Recensionen illustreras med Hokusais ”Fuji sett från Kanaya på Tōkaidō” ur serien Trettiosex vyer av berget Fuji (ca 1830–32), en god påminnelse om hur ett enda träsnitt kunde nå en enorm publik.

Som någon som gillar trä- och linoleumsnitt tyckte jag om den här synvinkeln. Varje gång man drar ett tryck gör man en liten version av samma sak: man gör en idé tillgänglig för många händer. Quinn avslutar med att antyda att budskapet är särskilt relevant just nu, och jag tror att hon har rätt.

Källa: Hyperallergic

Machidas stadsägda internationella grafikmuseum visar en liten specialutställning med titeln "Miró och Tàpies: Spaniens virvel efter kriget 1945–1980". Den pågår från den 4 september till den 23 november 2026, inträdet är gratis och utställningen finns i de permanenta salarna.

Utställningen presenterar konstnärer som i Spanien efter kriget, under Francos diktatur och med begränsad yttrandefrihet, fortsatte att söka andlig frihet. Joan Miró och Antoni Tàpies står i centrum, och här finns också verk av Antoni Clavé, Eduardo Chillida och Rafael Canogar. Cirka 25 verk visas.

Som grafikälskare lade jag märke till att verkens beskrivningar anger tekniken. Mirós "Den fångna kvinnan" (1969) är gjord med etsning, akvatint och karborundum och är ett deponerat verk från museets sida. Ett annat verk, "Nocturne" (1953), är ett litografi som publicerades i nummer 57, 58 och 59 av grafiktidskriften Derrière le Miroir, och det tillhör museets samling. Det är slående hur annorlunda linjer och ytor ser ut när samma konstnär byter teknik.

Miró tog tidigt ställning mot Franco och stannade i Spanien som "inre exil". Utgående från sin hemtrakt Katalonien skapade han en poetisk värld där stjärnor och fåglar blir tecken. Tàpies uttryckte liv, död och motståndets anda genom att lägga grova bokstäver och tecken över tunga ytor som påminner om vägg eller jord.

Öppettiderna är 10–17 på vardagar och till 17.30 på helger och helgdagar. Museet har stängt på måndagar, men öppnar den 12 oktober och stänger den 13. Verkförteckningen finns som PDF, och den vill jag kolla innan jag åker dit.

Källa: Machidas stads internationella grafikmuseum

Płazów-träsnittet är en av de traditioner som lätt förbises och som är väl värda att känna till. Det är en samling tryckblock från 1800-talet med anknytning till Płazów i Lubaczów län: 13 träplattor, varav några är graverade på båda sidor, vilket ger 22 block. Motiven är framför allt religiösa: scener ur Gamla och Nya testamentet, bilder av Maria och Jesus samt helgon från den romersk-katolska och den grekisk-katolska kyrkan.

Återskapandet av blocken efter Maciej Kostrzycki från Płazów togs på sig av Józef Lewkowicz, folkkonstnär från Nowe Sioło. Enligt Rzeszów Info är det ett mödosamt arbete: de bevarade mönstren måste tydas och överföras till trä, samtidigt som den gamla konstens språk bevaras. År 2022 togs «Återupplivandet och utvecklingen av Płazów-träsnittet» upp i det nationella registret över god praxis för skydd av immateriellt kulturarv, och Lewkowicz blev en av de första officiella förvaltarna av traditionen. År 2025 fick han utmärkelsen «Förtjänstfull för polsk kultur».

Utställningen «Józef Lewkowicz – i Płazów-träsnittets krets» på F. Kotulas etnografiska museum i Rzeszów (Rynek 6) visar avtryck av de återskapade bilderna samt konstnärens egna verk. Vernissagen var planerad till den 24 september 2026 klockan 17, och inträdet var fritt. Höjdpunkten skulle vara avtäckandet av hans senaste verk, ett träsnitt av Sankt Onofrius, det 16:e återskapade blocket.

Det gläder mig att någon behandlar en träbit och linjen som skurits i den som levande historia, och inte bara som ett föremål bakom glas.

Källa: Rzeszów Info