Uma tendência que achei linda: cada vez mais gente leva câmera analógica para o estádio de futebol. Numa época em que todo torcedor tem um celular no bolso, por que escolher filme?
Tudo começou com a vontade de reproduzir a estética das fotos antigas, mas virou coisa séria. Alguns fotógrafos passaram a publicar esse trabalho nas redes e ganharam reputação dentro das próprias torcidas.
Gabriel Wisniewski, de 25 anos, registra a torcida do Coritiba no perfil Coxa Analógico. Com 24 ou 36 poses por rolo e sem ver o resultado na hora, ele diz que precisa realmente pensar no que está fazendo. O filme também o obriga a chegar perto, conversar e ficar no meio da torcida, entre bandeiras e bateria. No estádio, virou "o analógico". Para ele, faltava quem mostrasse o dia a dia da arquibancada, e não só os jogadores e os lances.
Júnior César, de 35 anos, do Grêmio Analógico, vê no filme um jeito de desacelerar: "O filme é uma contracultura nesse mundo digital". Como cada clique tem custo, é preciso refletir antes de disparar.
E o custo pesa mesmo: um filme de 36 poses sai por cerca de R$ 50, e revelação e digitalização somam mais uns R$ 50. César calcula entre R$ 4 e R$ 5 por imagem; Wisniewski já usou de cinco a oito rolos numa única partida. Há riscos também: rolo inteiro perdido, erro de exposição, falta de luz à noite e até ficar sem filme justo quando começava o "Green Hell", a festa de sinalizadores verdes da torcida do Coritiba.
A espera faz parte da graça. Wisniewski aguarda uma semana ou uma semana e meia pelo laboratório e mexe pouco nas imagens para manter a estética do filme. César guarda rolos sem revelar e, ao receber as fotos, reencontra momentos que talvez tivesse esquecido.
O movimento vai além do Brasil: projetos como o AnalogFootball reúnem fotógrafos de países como Brasil, México, Estados Unidos e França que registram o futebol em filme.
Fonte: Portal Jornalismo ESPM
De senaste ett, två åren har det så smått blivit livligare kring filmkameror igen. Förr var det självklart att leta efter en begagnad, men nu blir det gradvis fler "filmkameror som går att köpa nya". För någon som jag, som älskar film, är det här en förändring som verkligen gör mig glad.
Redan i artikeln jag skrev 2024 kände jag att filmens popularitet var på väg tillbaka, men jag tror att 2025 var året då det tydligt tog form. Det som särskilt fångar mitt intresse är att många av de uppmärksammade nya modellerna kommer från utländska tillverkare. Man känner en annan tillverkningsteknik och ett annat engagemang än i den japanska filmkulturen, och bara att titta på dem gör mig förväntansfull. Fler alternativ att köpa nytt borde också bli en stor knuff framåt för dem som vill börja nu.
Själv började jag fotografera med den spegelreflexkamera som min pappa använde förr i tiden. Spänningen i att bara ha 36 bilder, och färgåtergivningen när bilderna kommer tillbaka från framkallningen. Den känslan kan man aldrig få med digitalt. Jag är verkligen glad att kulturen att ta varje bild med omsorg förs vidare till en ny generation.
Film och framkallning har blivit dyrare, men att nya kameror ändå kommer ut en efter en betyder att den här kulturen kommer att leva vidare länge än. Kameran som blir din nästa finns säkert bland dem.
Källa: サンライズカメラ
I början av oktober 2025 presenterade Kodak två nya färgnegativfilmer, Kodacolor 100 och Kodacolor 200. 3DNews rapporterade om det med hänvisning till The Verge, och för mig var det en av de trevligaste nyheterna för analogfotografer på länge.
En viktig detalj: företaget tänker sälja filmerna själva. Hittills har distributionen skötts av Kodak Alaris, som har gjort det sedan bolaget delades efter konkursen 2012. Kodak själv kallar Kodacolor för "undermärken till befintliga filmer", alltså är det inte helt nya emulsioner. Experter tror att Kodacolor 100 bygger på ProImage 100 och Kodacolor 200 på Color Plus 200.
Båda filmerna är färgnegativ och framkallas i C-41-processen. Kodacolor 100 har ISO 100, finare korn och varm ton; den fungerar bra i starkt ljus och ger rena, detaljrika bilder. Kodacolor 200 är mer användbar i måttligt ljus, har neutralare färger och något grövre korn; det är en film för vardagsfotografering.
I artikeln nämns också att moderniseringen av fabriken i Rochester ökat produktionskapaciteten, och att slopandet av mellanhänder ska snabba upp leveranserna. Sedan 2020 har priset på färgfilm stigit med minst 50 procent, och för vissa typer till det dubbla; redaktionen hoppas att ett större utbud ska bidra till stabilare priser. En rulle av de nya filmerna kostar cirka 9 dollar. Själv hoppas jag att det är ett steg till mer prisvärd film.
Källa: 3DNews
Lomography har varit flitigt aktivt den här hösten. Två nya färgversioner av Sprocket Rocket har just kommit, den panoramiska 35 mm-kameran som exponerar ända upp över perforeringshålen. Starlight är i silverfärgad plast med kromeffekt och Ultra Violet i djuplila. Båda säljs nu i Storbritannien för 45 pund.
Sprocket Rocket kom första gången 2010, och specifikationerna har inte ändrats sedan dess: 30 mm objektiv, bländare f10,8 och f16, slutare på 1/100 plus Bulb, blixtsko, stativgänga och stöd för dubbelexponering. Det är en mycket enkel kamera, och mycket av dess charm ligger just i det.
Den andra nyheten är Lomomatic 110 Ladybug, en röd version i nyckelpigedesign av kameran för 110-formatet, som Lomography lanserade i tysthet 2024. Den har ett 23 mm objektiv, bländare f2,8 och f5,6, ett automatläge från 30 sekunder till 1/250 och en egen blixt. Något pris eller lanseringsdatum för Ladybug har ännu inte meddelats.
Jag gillar att 110-formatet fortsätter att få uppmärksamhet. Många avskrev det för några år sedan, och att en ny kamera för det kommer ut, även en lekfull sådan, är ett bra tecken för den som fortfarande letar efter 110-kassetter. Om du har använt någon av dessa kameror, berätta gärna hur de panoramiska bilderna eller de små 110-negativen blev.
Källa: Kosmo Foto
Den 5 september 2026 ägde Analog Art Affair rum i BASE i Carlswerk i Köln-Mülheim, en mässa och gemenskapsevenemang kring analog fotografi. Dirk Trampedach skrev en utförlig återblick på fotowissen, och jag läste den gärna eftersom den så väl visar hur levande scenen är just nu.
Evenemanget finns bara sedan 2025. På cirka 1 500 kvadratmeter samlades över 50 utställare: konstnärer, labb, förlag, varumärken och samlare. Inträdet var gratis, och det fanns kostnadsfria fotovandringar, livepodcasts och på kvällen en get-together med liveset på vinyl. Arrangemanget leddes huvudsakligen av Ben Hammer och hans team.
Redan före öppningen stod fotografer utanför byggnaden med kameror, enligt rapporten, allt från Leica M3 och Pentax, Canon, Minolta och Olympus till udda exemplar som Plaubel och Zeiss. Författaren själv hade med sig en Nikon F3 HP, en Nikkor 50 mm 1:1,4 och Wolfen NP 100-film. Inomhus fanns en ljus och en mörk del, och i den mörka delen hölls föredrag, bland annat av Ilford om sina egna filmer.
De möten han beskriver tilltalade mig särskilt. Dan Hummel färgar svartvita fotografier för hand med pensel och färg. Hannah Sophie Huber visar bilder av vardagliga möten. Vid en monter hängde bilder i formatet 65×24, tagna med en liten 35 mm-kamera som exponerar bara en smal remsa i mitten av negativet. Fotovandringen med Berlinklubben Filmriss handlade om linjer som fortsätter inne i andra linjer. Som författaren själv skriver behövde han hälften av de 90 minuterna bara för att förstå angreppssättet.
Hans slutsats är mycket positiv: god organisation och infrastruktur, många nya idéer och en väl avvägd närvaro av professionella företag. Han framhåller uttryckligen att en så stor mässa är gratis. En sådan rapport gör mig nyfiken på nästa upplaga.
Källa: fotowissen
Namnet Praktica dyker upp igen på en mycket enkel analogkamera: VF212, som Phototrend presenterade i början av juli 2026. Det är en helt plastkropp point-and-shoot-kompakt som fungerar som en engångskamera, med en stor skillnad: när rullen är slut kan man byta film.
När det gäller specifikationerna mäter den 119 x 67 x 41 mm och väger 98 g. Den tar 35 mm-film med 24 eller 36 exponeringar, har ett fast objektiv på 31 mm med bländare f/9 till f/11 och en tunnelsökare. Filmtransport och återspolning sker manuellt, och den inbyggda blixten drivs av ett AAA-batteri. Det annonserade priset är 37 euro, i krämvitt eller grått, och säljs på Amazon.fr.
Det som roar mig är historien som namnet bär med sig. Praktica var från början kameror som tillverkades i Dresden från 1949: metallkropps-SLR med M42-fattning, Östtysklands svar på japanska kameror under kalla kriget. Den sista tyska modellen, BX20s, kom i juni 2001. Sedan dess har varumärket använts med licens för analoga och digitala kameror tillverkade i Kina, och VF212 är den senaste av dem.
Artikeln presenterar den som en ingång till analogfotografering, särskilt för unga fotografer, och lyfter fram dess retrodesign, lätthet och enkelhet. Den påpekar också att konkurrensen redan är väletablerad, inte minst Lomographys Simple Use-serie. Jag tycker det är goda nyheter att alternativ dyker upp till det här priset: för att prova film utan stor investering är det precis den sortens kamera som saknats.
Källa: Phototrend
I slutet av september gick en ny referenswebbplats för filmkamerafantaster live. Camera Index, startad av Pierro Pozella på PPP Cameras, är en gratis webbplats som har som mål att katalogisera varje filmkamera som någonsin tillverkats.
Den lanserades 29 september med över 1 400 kameror, alla från tillverkare vars namn börjar på A, till exempel Agfa, Ansco, Alpa och Argus. Pozella beskriver det som ett långsiktigt projekt som kommer att ta flera år. De stora tillverkarna och populära modeller kommer först, och de mer obskyra posterna fylls på senare. Planen sträcker sig dessutom bortom kamerahusen till objektiv, tillbehör och andra delar av fotografins historia.
Några detaljer tyckte jag var intressanta. Det är en levande databas snarare än en tryckt bok, så poster kan rättas och utökas. Varje kamera får en kort och tydlig sammanfattning hämtad från böcker och webben, samt en miniatyrbild som genererats av programvara som Pozella skrivit själv. Han räknar med tiotusentals bilder när arkivet är färdigt. Bloggar, reparationsmaterial och en förteckning över pålitliga butiker står också på önskelistan.
Vissa poster är fortfarande tunna, vilket väntas så här tidigt. Ändå kan ett gratis register av det här slaget bli ett mycket användbart första stopp för den som vill identifiera en kamera som hittats på loppmarknaden eller i en släktings skåp. Jag ska följa hur snabbt bokstäverna efter A fylls på.
Källa: Kosmo Foto
Den här historien berörde mig djupt, eftersom den förenar analog fotografi, hantverk och familjeminnen. I Río Cuarto, Córdoba, ägnade fotografen Gerardo González ett år åt att bygga sin egen minutkamera, som han döpte till "La Petro", och med den för han nu tillbaka tekniken till stadens torg.
För den som inte känner till det: minutfotografi gör det möjligt att ta, framkalla och lämna över en bild på några minuter, allt inne i samma kamera och mitt framför den som porträtteras. González blev nyfiken på minutkamerorna han såg i sociala medier och på film, och tog kontakt med en fotograf i La Pampa som arbetar med en liknande kamera, ursprungligen hämtad från Frankrike. Utifrån några ritningar byggde han delarna en efter en och var mycket noggrann med träsnitten så att inget ljus skulle läcka in.
Namnet är en hyllning: hans morfar, som hette Petrocelli i efternamn och kallades "El Petro", var amatörfotograf och framkallade sina egna kopior hemma.
Det finaste är mötena som kameran skänker honom. Många äldre grannar kommer fram och berättar att de minns de gamla minutfotograferna i Parque Sarmiento. En man kom med sina två barnbarn och berättade att han vårdar ett foto med sin egen farfar som en skatt, taget när han var 5 eller 6 år; han ville upprepa scenen för att ge dem samma minne.
Det jag tar med mig är grundtanken: mot mobilens omedelbarhet blir väntan här en del av upplevelsen. Utställningen om "La Petro" kan ses på Espacio Cultural Franklin Arregui Cano, i Palacio Municipal i Río Cuarto.
Källa: Puntal
När jag såg Lomographys tre nya specialutgåvor av filmkameror var min första reaktion: snygga! Den här gången handlar det om Sprocket Rocket Starlight, Sprocket Rocket Ultra Violet och Lomomatic 110 Ladybug. Det som främst har ändrats är färgsättningen, medan kamerornas specifikationer i stort sett är desamma.
Sprocket Rocket använder 35 mm-film och har ett 30 mm-objektiv med två bländarlägen, f/10.8 och f/16, slutartiden 1/100 sekund plus B-läge, och den klarar även multiexponering. Det mest utmärkande är att den får med filmens perforering i bilden, vilket ger breda bilder med mycket personlighet.
Lomomatic 110 Ladybug är röd och har ett 23 mm glasobjektiv med två bländarlägen, f/2.8 och f/5.6. Den kan växla mellan ISO 100/200/400, klarar multiexponering och drivs av ett CR2-batteri. Den använder fortfarande 110-film, som numera är ganska ovanlig. Att de fortsätter tillverka 110-kameror tycker jag är riktigt beundransvärt.
De två Sprocket Rocket-modellerna finns redan till försäljning och kostar båda 45 pund i Storbritannien. Det brittiska priset för Lomomatic 110 Ladybug har ännu inte offentliggjorts. De nya modellerna syns också redan på Lomographys officiella webbplats.
Ärligt talat har de här kamerorna aldrig handlat om bildkvalitet. Det största försäljningsargumentet är att de är roliga. Särskilt Sprocket Rocket, som får med perforeringen direkt i bilden, ger verkligen en rejäl filmkänsla.
Källa: 摄影笔记（网易号）
China Lucky Film, som har haft rejäl medvind med sina färgfilmer, släpper nu en ny svartvit produkt. Det rör sig om två varianter, ”Yingzhe (影哲) 100” och ”Yingzhe 400”, och enligt ett inlägg på Reddit verkar de redan gå att köpa på kinesiska e-handelsplattformar.
Värt att notera är att det är en annan produkt än de befintliga SHD 100 / 400 som återuppstod 2024. Redan före lanseringen ska fragmentariska teasers ha dykt upp i sociala medier, och den 6 september lade en Reddit-användare upp skärmdumpar från en kinesisk försäljningssida och skrev att det är ”en helt ny produkt, inte den vintage (nya) SHD-serien”. Priset ska ligga ganska nära Ilford Pan 100, och jag är själv nyfiken på hur bilderna blir.
Filmerna finns ännu inte i sortimentet hos Reflx Lab, som ofta är snabba med att föra ut kinesisk film till västvärlden. Om de blir tillgängliga utomlands återstår att se.
China Lucky har verkligen varit en tillverkare i rörelse det senaste året. Sommaren 2025 släppte de Lucky C200, som nu har bred distribution även i Europa till ett pris ungefär i nivå med Kodaks färgfilmer för konsumenter. Dessutom har C400 med ISO 400 kommit ut och börjat dyka upp i butiker utanför Kina.
I Japan kan man ännu inte säga att det finns några etablerade officiella distributionskanaler, men som filmentusiast är det helt enkelt glädjande att utbudet växer. Hur filmerna faktiskt presterar vill jag bedöma när det har kommit fler exempelbilder från utlandet.
Källa: FilmFocus
Jag brottas ständigt med att skanna film, så den här nyheten fick mig att reagera direkt. Brittiska Soke Engineering förbereder enligt uppgift lanseringen av ”Knokke”, en 35 mm-filmskanner för hemmabruk. Den ska kunna läsa in en rulle med 36 bilder på under 3 minuter, med cirka 22 megapixel per bildruta, och det planerade priset i Storbritannien är £799. Förhandsbokningar tas emot mot en handpenning på £200, och leveranserna ska ske successivt från början av december.
Den använder ingen filmhållare. I stället matar enheten själv fram filmen, hittar mellanrummen mellan bildrutorna och beskär automatiskt en ruta i taget. Så länge höjden är 24 mm spelar bildformatet ingen roll, så det är fint att halvformat, panorama och XPans breda format kan hanteras direkt.
Det som intresserade mig mest är ”trikrom”-metoden, där varje bildruta fotograferas tre gånger medan den belyses i tur och ordning av röda, gröna och blå lysdioder. Eftersom ingen Bayer-interpolering används ska färgnegativets färgskikt kunna läsas av rent och var för sig. Borttagning av damm och repor med infrarött ljus ska dessutom kunna användas nästan utan att skanningstiden förlängs.
Den medföljande programvaran ”Korova” har korrigeringsreglage för D, C, M och Y efter förebild från Fujifilms Frontier, i ett försök att återskapa känslan av att arbeta i ett labb hemma. Samtidigt har det påpekats att programmet ännu inte har blivit öppen källkod, som utlovades när skannern först presenterades, och att användarvillkoren förbjuder bland annat ändringar. Där får vi hoppas på en förbättring framöver.
Källa: FilmFocus
Vid första anblicken trodde jag att det bara var en ny förpackning, men Ilford har faktiskt ändrat något under huven. Harman Technology har släppt en liten upplaga av Ilford Delta 400 Professional i 35 mm med samma emulsion som vanligt, men belagd på ett klarare rullfilmsunderlag med antihaloskydd. Det är första gången Ilford använder den här typen av underlag på en svartvit 35 mm-film.
Enligt Ilford ger det bättre dynamiskt omfång, mer detaljer i skuggorna, extra skärpa, enklare skanning och mindre halo kring ljusa högdagrar. Känslighet och framkallningstider är desamma, så den rutin du redan använder för Delta 400 fungerar fortfarande. Den levereras i en helsvart kassett och ask, vilket jag måste erkänna ser riktigt snyggt ut.
Det intressanta är att Ilford ser det här som ett test av efterfrågan. Om folk gillar resultaten kan den gå in i ordinarie produktion, men troligen till ett högre pris, eftersom antihaloskiktet är dyrare att tillverka.
Lagret är mycket begränsat, med ett pris på runt £13.08 per rulle i Storbritannien och $15.19 i USA. Tipset jag gillade mest: om Delta 400 är din vanliga film, fotografera med en av dessa bredvid en vanlig rulle samma dag och jämför. Det är precis vad jag skulle vilja göra.
Källa: Camera Jabber
