Två nya Hemidactylus-geckos från Telangana, och varför jag älskar kryptiska arter

Ibland dyker det upp en gecko-studie som påminner mig om hur mycket dold mångfald det finns i högar av stenar som ser alldeles vanliga ut. Den här månaden har forskare beskrivit två nya Hemidactylus-arter från distrikten Nalgonda och Warangal i den indiska delstaten Telangana. Båda hör till brookii-gruppen, Murrayi-kladen.

Hemidactylus cairnicola, "röset-geckon", är en medelstor art som når cirka 49 mm nos-till-kloakalängd. Den har en kompakt, något tillplattad kropp, ett stort huvud och rader av kölade, koniska knölar på ryggen. Det jag tycker är förtjusande är livsmiljön: den lever på klippiga hällar i buskskog och på högar av svarta stenar precis intill åkrar och byar. Färgen, från ljusbrunt till grått, anpassar sig efter stenen den sitter på. På dagen gömmer den sig i springor, och på natten jagar den insekter. Den delar sitt revir med andra geckor, ödlor, agamer och till och med den indiska sandboaormen.

Den andra arten, Hemidactylus koyaorum, är bara känd från sin typlokal i Warangal-distriktet. Genetiskt står den närmast H. treutleri, men de mitokondriella ND2-sekvenserna skiljer sig med 7,0 till 13,5 procent, och de två nya arterna skiljer sig från varandra med ungefär 10 procent. Det är en stor skillnad för djur som ser så lika ut, och det är just därför författarna kallar dem kryptiska.

För den som håller och föder upp geckor påminner sådana här berättelser om att "den vanliga husgeckon" ofta visar sig vara ett helt artkomplex. Båda de nya djuren är bara kända från en enda fyndplats var, så upptäckten väcker även frågor om naturvård. Jag hoppas att fler inventeringar följer i dessa torra platåhabitat.

Källa: Reptiles Magazine