Sällsynta reptiler

Jag har hållit reptiler i flera år nu och ser ofta hur nybörjare drömmer om att direkt skaffa något sällsynt och spektakulärt. Jag säger det med en gång: ”sällsynt” betyder nästan alltid ”svårt”. Antingen är det en art som sällan finns i djuraffärer, eller en som kräver speciella förhållanden, eller en dyr art som till och med kan omfattas av restriktioner.

Bland ödlorna imponeras jag mest av bladsvansgeckona (Uroplatus) — deras kamouflage som ett torrt löv är helt otroligt, men de är mycket ömtåliga och krävande när det gäller luftfuktighet och ventilation. Parsons kameleont är en av de största och mest långlivade, men att hålla den är verkligen högsta skolan. Nybörjare skulle jag råda att börja med en kronengecko eller en blåtungad skink — de är mycket enklare att sköta.

Bland ormarna är gröna trädpytonger och smaragdboor vackra, men de lever i träd och är nyckfulla, definitivt inget för de första stegen. Regnbågsboor i sällsynta morfer betingar höga priser, men i grunden är det samma boor med vackra fjäll. En historia för sig är mata-mata, en vattenlevande sköldpadda som jagar från bakhåll och har ett ovanligt platt skal: den behöver ett speciellt akvarium och levande foder.

Det viktigaste jag har lärt mig genom åren: kontrollera först att det är lagligt — vissa arter är förbjudna eller kräver tillstånd — och skaffa bara djur från en ansvarsfull uppfödare, inte vildfångade. Tänk också på att många reptiler lever i årtionden och att man behöver hitta en reptilkunnig veterinär i förväg.

Mitt råd: jaga inte sällsynthet för statusens skull. Skaffa först erfarenhet av enkla arter och gå först därefter vidare till något ovanligt. Då mår djuret bra och du kan känna dig lugnare.

Källa: Тяпа

Det här är goda nyheter för alla som älskar reptiler. Enligt en studie som publicerades den 4 september 2026 i Ecology and Evolution lever cirka 180 000 jättesköldpaddor på Aldabra-atollen på Seychellerna. Den bästa uppskattningen är nästan 183 000 vuxna och halvvuxna djur, en siffra som aldrig nåtts i tidigare räkningar.

Det som griper mig är kontrasten mot det förflutna. På 1800-talet hade jakt och exploatering minskat populationen på atollen till under 1 000 djur. Aldabra blev strikt naturreservat 1981 och världsarv enligt Unesco 1982, och forskarna ser det som en av Indiska oceanens största framgångshistorier inom naturvård. Stabiliteten mellan 2018 och 2021 tros bero på just det skyddet och på att invasiva arter utrotats.

Men det mest intressanta, enligt mig, är metoden. Teamet, som arbetade tillsammans med Seychelles Islands Foundation och universitetet i Exeter, använde en hierarkisk Bayes-modell som också uppskattar hur många sköldpaddor som döljs av tät vegetation, i stället för att bara räkna de synliga. Författarna varnar för att siffran inte bör jämföras med de 100 000 sköldpaddor som räknades 1999 för att dra slutsatsen att populationen fördubblats. Skillnaden beror främst på en metod som hittar djur som tidigare gått obemärkta förbi.

Bara två platser i världen har fortfarande vilda jättesköldpaddor, Aldabra och Galápagos, och Aldabra har den största fritt levande populationen. För den som intresserar sig för landsköldpaddor är det en påminnelse om att långsiktigt skydd av en livsmiljö verkligen lönar sig.

Källa: Sciencepost

Här är en nyhet som kommer att intressera både reptilälskare och historieintresserade. En internationell forskargrupp har beskrivit en ny utdöd krokodilart från Egypten. Resultaten publicerades i tidskriften Royal Society Open Science, och arten fick namnet Herugavialis cairensis.

Den tillhörde gavialerna, krokodiler med långa, smala nosar. Idag lever dessa djur bara i sötvatten på den indiska subkontinenten och i Sydostasien, men deras förfäder var en gång spridda över hela världen. Fynd gjordes redan på 1920-talet i 45 miljoner år gamla bergarter i Mokattam-formationen, och bland dem fanns en nästan komplett skalle. Under lång tid placerades den felaktigt i släktet Tomistoma på grund av likheten med den nu levande falska gavialen.

En grupp från Storbritannien, Sverige, Tyskland och Egypten, under ledning av Paul Burke vid Naturhistoriska riksmuseet, granskade klassificeringen med datortomografi och hittade skallegenskaper som skiljer den från kända arter. Det roligaste är att exemplaret saknar nostippen, vilket påminde forskarna om den skadade näsan på Sfinxen. Monumentet är byggt av samma bergart som fossilet hittades i. Därför fick djuret namn efter guden Horus, som kanske inspirerade byggarna av Sfinxen, förklarade professor Philip Mannion.

För ungefär 45 miljoner år sedan var regionen täckt av grunda hav där minst tre gavialarter levde. Krokodilerna försvann slutligen från området för ungefär sex miljoner år sedan, när Medelhavet började torka ut. Jag gillar hur ett gammalt museifynd får nytt liv tack vare moderna metoder.

Källa: MK

Jag blev glad när jag läste att Panama fortsätter att vidta nya åtgärder för att skydda havssköldpaddor. På Playa Veracruz i provinsen Panamá Oeste har ett kläckeri öppnats dit bon som hotas av rovdjur eller av förhållanden som kan hindra deras utveckling kan flyttas, så att de kan följas under hela ruvningsperioden.

Platsen har skapats av stiftelsen Mi Voz para Tus Ojos och Tierra Náutica, med stöd från miljöministeriet och Servicio Nacional Aeronaval. Enligt uppgifterna växte projektet fram ur flera års arbete inom miljöprogrammet Tortugas de la City, som förenar vetenskaplig forskning, miljöundervisning, utbildning, patrulleringar, räddning och flytt av bon samt upplysningsinsatser i lokalsamhället.

Samtidigt släppte miljöministeriet 127 kläckta sköldpaddsungar av arten olivridley (Lepidochelys olivacea) i naturreservatet Playa La Barqueta Agrícola. Under häckningssäsongen bevakar parkvakterna boplatserna, identifierar bona och följer dem fram till kläckningen. Utsläppen sker tidigt på dagen, så att ungarna når havet på ett naturligt sätt och utsätts för mindre risk.

Vice chefen för kust och hav, Marino Ábrego, påminde om att skyddet av havssköldpaddor inte är en uppgift för en enskild person eller en enskild institution. Jag delar den uppfattningen, liksom myndigheternas önskan att respektera boplatserna och inte hantera ägg eller ungar. Det är ett bra exempel på hur frivilliga, lokalsamhällen och institutioner kan samarbeta för reptilerna.

Källa: Infobae

En artikel från Mongabay Indonesia fick mig att sluta scrolla: husgeckon (tokek) säljs öppet på flera nätmarknader. Journalisterna hittade minst en säljare som erbjöd levande geckor för Rp30 500 styck, med 493 stycken i lager, och med påståenden om att de hjälper mot uthållighetsproblem, astma och till och med cancer. Artikeln prövar inte om påståendena stämmer.

Om artens status var BRIN-forskaren Amir Hamidys förklaring både lugnande och viktig. Tokeken har funnits i CITES bilaga II sedan 2019, men det betyder inte att den är hotad. I IUCN:s rödlista är den klassad som Least Concern. Poängen är att handeln ska vara laglig, ursprunget spårbart och handeln hållbar, vilket kräver studier enligt Non-Detriment Finding som bygger på populationsundersökningar.

Fångstkvoten från naturen för 2026 fastställdes genom beslut nr 254 från 2025 av generaldirektören för KSDAE: totalt 2 509 362 djur. Den största delen, 2 487 750, är avsedd för konsumtion (torkade geckor), och 21 612 för husdjur. Östra Java får den största konsumtionskvoten, 480 000. Det finns också en minsta fångststorlek på 15 cm, mätt från nosspets till kloak, medan geckor blir könsmogna vid ungefär 10–11 cm. De fångade djuren har därför sannolikt redan fortplantat sig minst en gång.

Men det som intresserade mig mest kom från Muhammad Fakhri Fauzan vid IPB University. Han varnade för att det utan nya undersökningar är svårt att slå fast att de vilda populationerna förblir säkra när kvoten börjat gälla, och att kvoten därmed kan förlora sin vetenskapliga grund. Amir själv medgav att det inte är lätt att tillämpa minsta storleken i fält och att kontrollen behöver stärkas.

Som någon som följer reptilvärlden ser jag detta som en påminnelse om att även djur som verkar vanliga behöver data. Om du funderar på att skaffa en, välj ett djur med tydligt ursprung.

Källa: Mongabay Indonesia

Ibland dyker det upp en gecko-studie som påminner mig om hur mycket dold mångfald det finns i högar av stenar som ser alldeles vanliga ut. Den här månaden har forskare beskrivit två nya Hemidactylus-arter från distrikten Nalgonda och Warangal i den indiska delstaten Telangana. Båda hör till brookii-gruppen, Murrayi-kladen.

Hemidactylus cairnicola, "röset-geckon", är en medelstor art som når cirka 49 mm nos-till-kloakalängd. Den har en kompakt, något tillplattad kropp, ett stort huvud och rader av kölade, koniska knölar på ryggen. Det jag tycker är förtjusande är livsmiljön: den lever på klippiga hällar i buskskog och på högar av svarta stenar precis intill åkrar och byar. Färgen, från ljusbrunt till grått, anpassar sig efter stenen den sitter på. På dagen gömmer den sig i springor, och på natten jagar den insekter. Den delar sitt revir med andra geckor, ödlor, agamer och till och med den indiska sandboaormen.

Den andra arten, Hemidactylus koyaorum, är bara känd från sin typlokal i Warangal-distriktet. Genetiskt står den närmast H. treutleri, men de mitokondriella ND2-sekvenserna skiljer sig med 7,0 till 13,5 procent, och de två nya arterna skiljer sig från varandra med ungefär 10 procent. Det är en stor skillnad för djur som ser så lika ut, och det är just därför författarna kallar dem kryptiska.

För den som håller och föder upp geckor påminner sådana här berättelser om att "den vanliga husgeckon" ofta visar sig vara ett helt artkomplex. Båda de nya djuren är bara kända från en enda fyndplats var, så upptäckten väcker även frågor om naturvård. Jag hoppas att fler inventeringar följer i dessa torra platåhabitat.

Källa: Reptiles Magazine

Handeln med exotiska djur dyker ofta upp på den här sidan, så jag ville dela en färsk nyhet. Enligt ett uttalande från jordbruks- och skogsministeriet beslagtogs 67 levande pytonormar vid tullstationen Kapıkule, där någon försökte föra in dem illegalt i landet.

Enligt rapporten kontrollerade team från nationalparker och naturvård personer som uppträtt misstänkt inom tullområdet. Tack vare teamens noggranna arbete hittades ormarna. De beslagtagna djuren har fått skydd och rehabiliteringen har inletts.

Det som stannar kvar hos mig från den här historien är att smuggling av ormar över gränserna på det här sättet är en allvarlig risk, både för djuren och för människor. Som terrarieentusiast förstår jag att sällsynta och intressanta arter kan verka lockande. Men att köpa ett djur av okänt ursprung kan hålla smugglingskedjan igång. Därför är det enligt mig viktigaste steget innan man skaffar en art att fråga om dess lagliga ursprung och tillstånd.

Jag hoppas att vi får veta hur rehabiliteringen av de beslagtagna ormarna går under de närmaste dagarna.

Källa: TRT Haber

Vissa nyheter om reptiler stannar kvar, och historien om Jonathan är en av dem. Jätteskölden från Aldabra lever på Sankt Helena, ska ha kläckts 1832 och är enligt en studie i Science Advances det äldsta kända landlevande djuret i världen. För 144 år sedan fördes han från Seychellerna till den här ön i södra Atlanten, som en gåva till dåvarande guvernören.

Ett team med bland andra forskare från universitetet i Cambridge och Kallel Foundation har nu undersökt genetiska prover. De lockade Jonathan med mat tills han öppnade munnen tillräckligt, och tog sedan prov med pinnar från insidan av kinden. Myndigheterna tillät inte blodprov, något jag som djurvårdare har full förståelse för. Proverna jämfördes med fyra andra sköldpaddor, bland dem en unge och en tolvåring, alla i mänsklig vård.

Det överraskande var att epigenomet, de kemiska märkena på DNA som styr vilka gener som är aktiva, liknade det hos mycket yngre djur. Normalt förändras det med åldern. Medförfattaren Justin Gerlach säger att regulatorerna för energiproduktion och DNA-reparation har förblivit otroligt stabila hos Jonathan under nästan två århundraden. Teamet hittade också 287 genvarianter som kan bromsa åldrandet genom att reparera DNA-skador, minska inflammation eller hämma cancer.

Det som glädjer mig mest är att ett enda väl omhändertaget djur har bidragit till forskningen med milda pinnprov i stället för blod. Om något av detta gäller för människor är ännu oklart. För den som håller sköldpaddor är det en fin påminnelse om hur länge de kan följa med oss.

Källa: DER SPIEGEL

Jag snubblade över en intressant historia om reptilernas evolution och ville dela den. Westlothiana, ett fossil på ungefär 345 miljoner år som hittades i Skottland 1984, ansågs i decennier vara världens äldsta reptil. Nu har den bilden vänts upp och ner.

Ett team av amerikanska och brittiska forskare använde mycket kraftfull röntgenstrålning vid den europeiska synkrotronanläggningen i Frankrike för att digitalt återskapa insidan av skallen, som krossats mellan stenar. De identifierade ben som stödde gälar och en mun med tusentals små tänder. Spår efter blodkärl i gälbenen tyder på att gälarna faktiskt fungerade när djuret levde.

Westlothiana var alltså inte ett amnion, gruppen som omfattar reptilerna, utan tillhörde en äldre linje av fyrfota djur som levde i vattnet som fisk eller rörde sig mellan vatten och land som groddjur. Det är intressant att landlevande drag, som kloliknande fingertoppar, redan fanns i detta vattenstadium med gälar. Jag tycker personligen att det är hederligt och sympatiskt att Smithson, paleontologen som 1990 utnämnde fyndet till världens äldsta reptil, själv ingår i forskargruppen. Resultaten publicerades i tidskriften Nature (30 september 2026).

Den som håller reptiler föreställer sig ofta hur de såg ut innan de kom upp på land, och det här fyndet uppdaterar de bilderna, även i läroböckerna.

Källa: Karapaia

Jag läste en omfattande granskning av den omanska taggsvansagamen, och den är värd att läsa för alla som håller reptiler. Det som fastnade för mig är att arten, med sin taggiga svans och en kropp anpassad till öknen, nu säljs på europeiska djurförsäljningssajter för mellan 700 och 1 000 euro per djur.

Den omanska taggsvansagamen är endemisk för Oman, vilket betyder att den naturligt bara finns där, inom ett begränsat område. Den gräver gångar i marken och tillbringar mycket av livet i dem. Reportaget nämner att en studie från 2002 av den tyske herpetologen Thomas Wilms uppskattade att färre än trettio exemplar var kända för vetenskapen före 1998. Han dokumenterade också för första gången fortplantning i fångenskap, och där började handelns historia.

Det oroande är det som kallas "källtvätt". En rapport från den tyska organisationen Pro Wildlife pekade på ett gap mellan det lilla antal export som Oman officiellt redovisar och de betydligt större siffror som finns i europeiska och amerikanska register som "uppfödda i fångenskap", bland annat 182 djur i USA, 130 i Schweiz och 120 i Nederländerna. Smugglade djur kan alltså hamna i avelsbeståndet och sedan säljas som om de fötts i fångenskap.

Omans miljömyndighet beskriver ödlan som en endemisk art av stor ekologisk betydelse och en viktig indikator på hälsan i torra ekosystem. Enligt mig motiverar sällsynthet och skönhet i sig inte ett köp. Den som vill ha en sällsynt art bör först fråga var djuret kommer ifrån och vad dess juridiska historia är.

Källa: Al Jazeera Net

En studie i Rio de Janeiro fick mig att tänka på hur mycket plastavfall påverkar även de mikroorganismer som lever i marina reptilers kroppar. Studien, som genomfördes vid stranden Itaipu i Niterói, jämförde bakterierna hos gröna havssköldpaddor (Chelonia mydas) med dem som hittades på plastbitar, i havsvattnet och på algerna i området.

Resultatet överraskade: sköldpaddornas bakterier liknade mer dem på plasten än dem på algerna, som är deras föda, eller dem i vattnet. Enligt forskaren Filipe Berbeti vid Universidade Federal Fluminense hade litteraturen antytt att ett djurs mikrobiota borde likna den hos dess föda. Sju bakterietyper var gemensamma med plastavfall, bland annat Vibrio, Pseudomonas, Bacillus, Staphylococcus, Streptococcus, Chryseobacterium och Clostridium.

Dessa grupper innehåller arter som kan orsaka sjukdomar hos djur och människor. Forskaren betonar dock att ingen analys har kopplat dessa bakterier till sjukdomar hos sköldpaddorna, och att identifieringen bara nådde släktnivå, så det går inte att säga att någon av dem var patogen. Studien använde fem sköldpaddor som samlats in av projektet Aruanã, som arbetar för bevarandet av Guanabarabukten. Den publicerades i augusti i tidskriften Environmental Pollution.

Jag uppskattade författarnas ärlighet om arbetets begränsningar. För den som följer reptiler är det en påminnelse om att sköldpaddor under sina vandringar också kan sprida marina bakterier.

Källa: Super / Agência Brasil