Som liten stod jag i timmar framför skyltfönstren med leksakståg, och i dag, när modelljärnvägen återigen står i rampljuset, känner jag mig hemma. Jag såg precis ett inslag från TGR Molise om gruppen entusiaster ”Freccia del Molise”: i Baranello har de byggt upp tåg och järnvägar i miniatyr som lockat besökare, vuxna som barn, till och med från andra regioner.
Det som slår mig är omsorgen: varje lok, varje växel, varje detalj i landskapet är återskapad i skala med en nästan manisk precision. Och det fina är att det inte bara handlar om teknik – det är ett sätt att hålla passionen för tåg vid liv i en region som, enligt inslaget, lider av verkliga brister i järnvägstrafiken.
Föreningens ordförande och de andra modelljärnvägsentusiasterna säger det tydligt: att bygga en modelljärnväg är lagarbete, kräver tålamod och tar år. Men när ett barn stannar förtrollat framför ett tåg som går runt är all investerad tid värd det.
Jag har fått lust att plocka fram min gamla modelljärnväg från källaren igen. Kanske är det rätt tillfälle att ta tag i den igen och, varför inte, leta upp en grupp entusiaster nära hemmet.
Jag har fått veta att “Miniatyrbistrons värld”, en gemensam utställning av miniatyrverk med mat som tema, för första gången hålls på Lalaport Tachikawa-Tachihi. Den pågår från tisdag 27 oktober till tisdag 3 november (helgdag) och arrangeras av BACON Co., Ltd.
Fyrtioåtta kreatörer deltar. Verk inspirerade av bagerier och konditorier visas för första gången i Tachikawa, och jag är redan nyfiken på hur de små croissanterna och tårtorna har fått sin struktur. Det kommer även att finnas ett särskilt område med teman från världens krogar och fiktiva restauranger.
På plats finns workshops och begränsade souvenirer. Att själv få prova att göra miniatyrer, och inte bara titta, är ett trevligt tillägg. Inträdet kostar 500 yen och barn upp till tre år går gratis.
Det fascinerande med dockhus och miniatyrmat är att en hel värld ryms i handflatan. Eftersom det är ett sällsynt tillfälle att jämföra alla 48 kreatörers “små matvärldar” tycker jag att det är värt ett besök under helgen om du bor i närheten. Kolla de exakta tiderna på den officiella webbplatsen.
Till 25-årsjubileet har Miniatur Wunderland i Hamburg hittat på något extra. Efter ett färgglatt S-Bahn-tåg, en lastbil och ett namngivet ICE rullar nu ett färgglatt designat godslok på riktiga europeiska järnvägar. Det kom till Hamburg den 10 augusti 2026.
Loket är en Bombardier TRAXX F140 AC2 av serie 185.2 med driftnummer 185 666 och ägs av operatören Lokomotion. Designen togs fram av Lokomotion och designteamet på Railcolor tillsammans med Wunderland. Det fick sin nya folierade design i slutet av juli 2026 i Kufstein i Österrike, innan det levererades.
Till vardags drar det vanliga godståg och förbinder bland annat München, Köln, Bremen och Hamburg. Dess huvudsakliga område är alpkorridoren över Brennerbanan, och det kör cirka 180 000 kilometer per år. Grundaren Gerrit Braun skickade officiellt iväg det tillsammans med representanter från Lokomotion, efter att det åkt genom Hamburgs centralstation till terminalen i Billwerder.
Det jag gillar mest är att det här unika loket finns inte bara i verkligheten utan också som modell i skala 1:87 på Wunderlands anläggning. Originalet och miniatyren kompletterar varandra, och järnvägsentusiaster kan nu hålla utkik efter den här ovanliga synen på sträckorna mellan Tyskland och Österrike.
Simon Laveuve bygger miniatyrbostäder i skala 1:35 som står på pålar och stenblock, och Colossals Kate Mothes har skrivit om hans senaste serie.
Scenerna är fulla av små detaljer: pyttesmå stolar, lådor med grönsaker, fiskeredskap och återanvända föremål som används som verktyg och möbler. Inga människor syns någonstans, men tecknen på vardagslivet får det att kännas som om de boende just har gått ut. Verken handlar om hem som byggts på osannolika, prekära platser av människor som klarar sig med det de har. Artikeln läser dem som en metafor för att leva mitt i politisk och ekonomisk oro. Laveuve berättade för Colossal att verken handlar om det grundläggande behovet av att hitta en plats att hålla fast vid och leva utifrån.
Fem blandteknikverk från 2026 nämns, med titlar som Eau-delà Du Gouffre och Demain Sera Comme Hier. Hans separatutställning Ancré dans la roche (Förankrad i berget) visas på Loo & Lou Gallery i Paris från 12 november till 22 december, och galleriet visar också hans verk under Luxembourg Art Week den 20–22 november.
Det jag gillar här är att miniatyren inte bara är gullig. De små föremålen bär på en hel berättelse om skydd och överlevnad, och det är precis det hobbyn gör bäst.
Eri Sutriadji är 72 år, men hans händer är fortfarande skickliga när han arbetar med bitar av PVC-rör, trä, filar och sandpapper. På verandan till huset han ärvde av sina föräldrar i stadsdelen Tebet i södra Jakarta tillbringar mannen som alla kallar Eric mycket tid med att skapa. Det finns inga stora produktionsmaskiner. Bara PVC-rör, trä, tråd och glasfiber som sakta förvandlas till repliker av motorcyklar, ända ner till de minsta detaljerna.
Det han oftast bygger är Harley-Davidsons, och skälet är mycket personligt. Erics far var soldat och fick en gång i uppdrag att eskortera en Harley-Davidson WLA från 1942. Motorcykeln är sedan länge borta, men dess form har aldrig försvunnit ur Erics minne. Han ville väcka den till liv i liten skala.
Han började på 1990-talet, medan han fortfarande drev en liten livsmedelsbutik. När det var lugnt i butiken tog han fram material och skar, formade, filade och satte ihop miniatyrdelar. Människorna omkring honom undrade, eftersom han hela tiden växlade mellan olika projekt. Av varje dags försäljning lade han undan 10 000 rupiah till material och verktyg.
Enligt mig visar den här berättelsen att miniatyrhobbyn inte alltid behöver dyra material. Med begagnade saker och uthållighet kan barndomsminnen få hållas i handen igen.
Miniatur Wunderland i Hamburg har tillsammans med Udo Lindenberg byggt »Panik-Express«, ett modelltågsset i skala 1:87 (H0) som berättar hans liv som en resa i tiden. Enligt pressmeddelandet är det det mest utarbetade tåg som Wunderland hittills har byggt. Lindenberg invigde det personligen den 24 mars 2026. Sedan dess går det genom Hamburgdelen av anläggningen, och på stationen Dammtor hörs ett stycke ur »Sonderzug nach Pankow«.
Tåget består av ett lok och åtta vagnar, och varje vagn är en liten scen som visar en fas i livet. Loket tar upp hans konstverk »Menschenfamilie 1«, och hans glasögon och hatt är 3D-printade i skala. Vagnen från 1950-talet visar Gronau i svartvitt, med bara hans första trumset i färg. Sedan kommer den amerikanska basen Wheelus i Libyen, och strax därefter puben »Onkel Pö's Carnegie Hall« i Hamburg-Eppendorf och konserten i Palast der Republik 1983.
Vagnen från 1990-talet är delad i en Reichsbahn- och en Bundesbahn-hälft, med en scen framför en fallen mur. 2000-talet har mottot »Phönix aus der Flasche«, och 2010-talet är utformat som en zeppelin som visar MTV Unplugged-konserten med Clueso. Finalen är hiten »Komet« med Apache 207 på en blå kometsvans. Till och med Erich Honecker syns i en kupé, med gitarr.
Det jag gillar är att samtidshistoria berättas i miniatyr. På några centimeter vagnslängd finns anspelningar som man bara upptäcker vid närmare granskning. Frederik Braun kallar tåget troligen det mest utarbetade i huset, och Udo Lindenberg talar om en stor ära.
Colossal har uppmärksammat konstnären Derrick Lins miniatyrdioramor i en artikel av Kate Mothes från juni 2026. Lin iscensätter och fotograferar scener med handmålade figurer i nostalgiska miljöer: en person som går ombord på en oceanångare, en kvinna som väntar på spårvagnen, en man med fedora på historiska trappor, en man i telefon på en flygplats och en man som vandrar med sin hund.
Det som fångar min uppmärksamhet är hur han leker med skala. Övermåttliga föremål, som en gigantisk penna eller en enorm kaffekopp, dyker upp i scenerna och vänder på betraktarens känsla för storlek. Miljöerna är byggda av kartong och hittade föremål: tak som liknar mjölkpaket, böcker som står på högkant och fungerar som arkitektur och trappsteg, en flod täckt av blommor. Lin har arbetat så sedan 2013, bygger scenerna på sitt skrivbord och belyser dem filmiskt.
Hans figurer vänder ofta ryggen mot kameran, vilket drar betraktaren in i deras inre värld. Teman som artikeln nämner är stress i staden och ensamhet, förundran inför resor, tidens gång och sorg. Lin säger att han tror att de tankar och känslor vi behåller för oss själva verkligen formar oss, och att hans figurer är en gestaltning av just de tysta tankarna.
Artikeln anger ingen skala för modellerna, men effekten beror inte på det. Det är ett bra exempel på hur miniatyrer kan bära känsla snarare än bara detaljer, och hur vardagsmaterial kan bli en hel stad. Mer av hans arbete delar Lin på Instagram under namnet marsder.
Den tyske fotografen Frank Kunert bygger och fotograferar arkitektoniska miniatyrscener sedan 1990-talet. designboom har precis publicerat en fin porträttartikel om hans arbete, och för mig påminde det om att en scen i dockskåpsskala kan rymma en hel berättelse.
Hans scener ligger ungefär mellan skala 1:12 och 1:43 och är handgjorda, oftast av lättvikts skumkartong. Varje scen får golv, fönster, möbler, målade ytor och taktegel innan Kunert ställer in ljuset och fotograferar den. Tricket är att vanliga byggnader innehåller exakt ett designbeslut som är lite fel: en löparbana som går runt en arena medan ett körfält ramlar ner i en underjordisk trappa, en smal lägenhet instucken under en motorvägsbro, eller ett hotell där gästerna tar sig till sina rum via stegar fästa på ytterväggen.
Kunert utbildade sig till fotograf och började med landskap innan han gick över till studiominiatyrer. Hans tidiga scener innehöll lerfigurer, som han tog bort när arkitekturen blev mer verklighetstrogen. I stället lämnade han till exempel kvar ett glas, som om någon nyss varit där. Han behandlar scenerna som teaterkulisser där betraktaren kan projicera sina egna tankar, och skalan låter honom bryta regler som en byggnad i naturlig storlek skulle behöva följa.
Hans process är långsam. Idéer kan ligga i en skissbok i månader eller år, och ibland börjar han bygga innan den slutliga kompositionen är klar. Han ägnar särskild uppmärksamhet åt gamla ytor, eftersom de får scenen att kännas trovärdig innan märkligheten upptäcks. Under humorn finns ofta en mörk underton om mänskliga hopp, misslyckanden och provisoriska lösningar. Bland de nämnda titlarna finns »Underpass«, »Balconia« och »A Room with a View«. Hans webbplats är frank-kunert.de.
Om du gillar dockhus och världar i liten skala, notera datumet: söndagen den 11 oktober 2026, klockan 10 till 18, hålls Salon de la miniature et du modèle réduit i Combs-la-Ville i departementet Seine-et-Marne, i festsalen André Malraux.
Mässan har arrangerats varje år sedan 2015 av Club de la maison miniature, som helt drivs av frivilliga. Evenemangsbeskrivningen nämner cirka femtio utställare från hela Frankrike, samt från Belgien, Spanien, Nederländerna och Italien. De visar upp och säljer sina verk: dockhus, vitrinskåp, butiker, modelltåg och modellbåtar, och arbeten i textil, keramik och trä.
Skalorna sträcker sig från 1:12 till 1:144, vilket ger en bild av mångfalden: man kan gå från dockhusmöbler till de minsta dioramorna. Arrangörerna räknar med cirka 400 besökare. Beskrivningen går inte in på några aktiviteter utöver utställningen och försäljningen, och den anger inga biljettpriser, så det är bäst att kontrollera med arrangören innan man åker dit.
Det jag uppskattar med den här typen av träffar är att de samlar entusiaster från flera länder kring en gemensam förkärlek för detaljer. För den som precis börjat med miniatyrer är det också ett bra tillfälle att se skalorna med egna ögon och prata direkt med dem som gör de små föremålen.
Jag tycker mycket om historien om Trần Vũ Trường (31) och Võ Thị Nha (28), som bor i kommunen Nguyễn Việt Khái i provinsen Cà Mau. Paret bygger miniatyrhus från Mekongdeltat utifrån gamla foton eller kunders minnen.
År 2022, när Trường fortfarande arbetade som arbetare i Đồng Nai, såg han miniatyrhus på sociala medier och försökte bygga ett själv av kartong, tandpetare och lim i sitt hyresrum. Han hade tidigare ansvarat för tryckfärgerna på ett förpackningsföretag, så han kunde blanda färger ganska bra. Efter cirka sex månaders självstudier började han ta emot beställningar. Mitt på 2025 slutade de båda sina jobb, åkte tillbaka hem och startade en liten verkstad bredvid huset, för att vara nära föräldrar och barn.
Modellerna görs helt för hand av träpinnar, bambupinnar, kartong, Formex-skivor och till och med ölburkar. Vanliga storlekar är 40 x 50 cm, 60 x 60 cm och 80 x 80 cm, och priserna sträcker sig från några hundratusen dong till över 40 miljoner. Ett enkelt hus tar en till två veckor, medan en komplicerad konstruktion kan ta flera månader.
En beställning berörde mig djupt: en kund från Đồng Tháp ville ge sin farfar en modell av det halmtäckta hus där hans farfarsfar en gång bott, men hade bara ett suddigt foto. Trường och kunden pratade i två månader för att justera varje pelare och varje takblad. Verkstaden ger nu ungefär 30 till 40 miljoner dong i månaden. För mig bevarar dessa små hus en del av ett minne som inte längre finns i verkligheten.
Den 16 augusti 2001 öppnade Miniatur Wunderland i ett gammalt magasin i Hamburg. Då var bara 300 av de 544 kvadratmetrarna klara. Nu fyller anläggningen 25 år, och siffrorna i pressmeddelandet imponerade ganska mycket på mig.
Idag täcker Wunderland 1 694 kvadratmeter, banlängden är 16 491 meter, och 1 231 tåg med över 12 000 vagnar är i rörelse. Vid öppningen talade grundarna Frederik och Gerrit Braun fortfarande om 500 tåg på 5 000 meter spår som slutlig utbyggnad, och de räknade med 100 000 besökare per år. I mars 2025 välkomnades den 25 miljoner:e besökaren, och för 2026 väntas runt 1,6 miljoner gäster. Den tyska turistorganisationen har dessutom utsett attraktionen till den mest populära bland utländska besökare i Tyskland för sjätte gången.
Krönikan läses som en resehandbok i miniatyr: Hamburg, Amerika, Skandinavien, Schweiz, flygplatsen Knuffingen med 52 flygplanstyper, den miniatyriska Elbphilharmonie, Italien, Rio de Janeiro, Patagonien och Monaco. För framtiden nämner Sebastian Drechsler en ny film för bio, de sista delarna av Sydamerika-avdelningen och förberedelserna för en Asien-avdelning.
Det vackraste för mig är jubileumsnatten med 600 gäster: 100 platser gick till människor som inte kunde betala inträdet, och nästan 500 ansökningar kom in. De sista 80 biljetterna auktionerades ut, och tillsammans med det kom 3 000 euro till föreningen Kleine Wunder e.V. Bakom så mycket modellbygge finns uppenbarligen mycket hjärta.
