Jag läste nyligen en artikel i De Telegraaf om hur en sällsynt och dyr växt har blivit den nya statussymbolen, och jag kom genast att tänka på min egen fönsterbräda. Min första sällsynta Monstera var en gång ett impulsköp, men numera kollar jag varje morgon om det inte är ett nytt blad på väg.
Det är galet hur snabbt det har gått. Där nästan ingen för några år sedan betalade mer än tjugo euro för en stickling, säljs nu exemplar för hundratals eller till och med tusentals euro. För samlare är det en blandning av jakt, tålamod och lite galenskap — att tänja på sina egna gränser hör helt enkelt till.
Det jag själv tycker är så fint med det är att det inte är en passiv hobby. Man lär sig verkligen om luftfuktighet, ljus och rotröta, och man måste ha tålamod när en stickling inte gör någonting på flera veckor. Men när det till slut öppnar sig ett blad med det där speciella mönstret är det ren belöning.
I smyg kollar jag nu också regelbundet auktioner och växtmarknader. Det är beroendeframkallande, men det är ett grönt beroende som bara gör hemmet vackrare.
Källa: De Telegraaf
Varje september kommer svampmyggorna tillbaka i krukväxternas jord. Gardening Know How föreslår en charmigare lösning än gula klisterfällor: odla en tätört, även kallad ping efter det latinska namnet Pinguicula.
Tätörter är små köttätande växter. Bladen växer i prydliga rosetter och är täckta av en klibbig dagg som ger dem ett silvrigt, glittrande utseende, och myggor blir lätt fångade. Under våren eller sommaren kommer små blommor på smala stjälkar. Artikeln säger att större exemplar till och med fångar myggor.
Alla tätörter är inte lika bra på det. Mexikanska, eller tropiska, tätörter har breda, platta blad som ger insekterna mer landningsyta, och de är lättare att odla än de nordamerikanska arterna, som behöver fuktiga förhållanden och lätt ruttnar. De mexikanska är tillräckligt tåliga för att stå på ett fönsterbräde utan större krångel.
Artikeln pekar ut två arter: Pinguicula cyclosecta, den purpurbladiga tätörten, med djupt violetta blommor och blad som kan få en lavendelton, och Pinguicula esseriana, med blekgröna blad med rosa skimmer och ljusare lila blommor. Båda blir cirka 10 centimeter höga och breda.
Jag gillar hur detta gör ett besvär till en anledning att lägga till något ovanligt i samlingen. Det är en liten, prydlig växt som förtjänar sin plats i hyllan.
Den sextonde upplagan av Orticolario har avslutats i Villa Erba vid Comosjön, och för dig som älskar ovanliga växter är rapporten värd att läsa. Mässan pågick från 1 till 4 oktober 2026, lockade över trettiotusen besökare och hade temat «En rêverie», en inbjudan att låta sig ledas av drömmar och fantasi.
Bland installationerna var det Hypnos i den centrala paviljongen som gjorde starkast intryck: en dubbel spiral av sexton botaniska landskap av sand, jord, rötter, trä och ovanliga växter, med ljus och ljud som komponerats särskilt för verket. Utomhus, i den historiska parken, visade Phantasos nästan okända växtarter. Huvudpriset, Foglia d'oro del Lago di Como, gick till trädgården «Rosa Velata» av Jesus Sanz-Castro och Daniela Giraudo.
För samlare är utställarpriserna mest intressanta. Stranger Plants av Daniele Righetti vann nyhetspriset med Stegolepis hitchcockii, en sällsynt växt från de venezuelanska tepuierna. Cactusmania by Manera fick priset Superexemplar för en Cyphostemma laza, Meriania visade en samling av Acacia och Vachellia, och Mondocactus hedrades för sitt arbete med suckulenter och spårbarhet i plantskolan.
Priset «Per un Giardinaggio Evoluto 2026» tilldelades Luigi Serafini, upphovsmannen bakom Codex Seraphinianus. Orticolario skänker de insamlade medlen till lokala sociala föreningar, och nästa upplaga är redan satt till 30 september till 3 oktober 2027. Jag har redan markerat datumet. Det är ett av de få evenemang där sällsynt botanik verkligen möter konsten.
Källa: Greenme
Jag läste precis detikJatims reportage om tillandsia, en prydnadsväxt som också kallas luftväxt. Den här växten från Latinamerika behöver varken jord eller vatten för att leva, och växtälskare uppskattar den för dess ovanliga former och den enkla skötseln. Artikeln presenterar Opik, en odlare från Kota Batu i östra Java.
Enligt Opik ligger nyckeln till skötseln i rätt vattning och god luftcirkulation. Vattnar man den varje dag växer den inte optimalt och bladen tenderar att peka uppåt. Med rätt vattning växer bladen jämnt nedåt, och krullningen blir snyggare. Han föreslår också att man placerar den utomhus där det blåser, eftersom det hjälper rötterna att växa snabbare, även om de gamla bladen kan torka tidigare.
Priserna är ganska intressanta. För nybörjare kostar en tuva Lonantha omkring 150 000 rupiah, och en stjälkad Cotton Candy kostar 25 000 till 30 000. För samlare säljs Xerographica-skott för 150 000 till 600 000 rupiah. En stor Xerographica Long Hair som ännu inte blommat kostar 3,5 till 4 miljoner, och mycket långa exemplar kan nå 8 miljoner. Streptophylla nämns som en av de sorter som samlare jagar efter.
Det jag gillar mest med artikeln är förklaringen av livscykeln. Efter blomningen slutar växten att växa och lägger sin energi på att skapa nya skott, upp till cirka 15 stycken, innan dess liv tar slut. Det höga priset är alltså logiskt, eftersom det tar lång tid att odla fram en.
Källa: detikJatim
För en tid sedan läste jag en artikel i Homes & Gardens som bygger på Garden Media Groups rapport Garden Trends Report 2026, och påståendet har fastnat för mig: krukväxter behandlas nu som samlarobjekt, på samma sätt som folk samlar gamla kameror eller designergosedjur.
Rapporten beskriver det som ett "avsiktligt kaos". Människor, särskilt Gen Z och millennials, bygger upp ett personligt växtmuseum och jagar sällsynta sorter, nya bladfärger och brokiga variegater. En citerad mening i artikeln säger att växtsamlande är den nya Pokémon, eftersom det väcker samma känslor som spel: prestation, framsteg och kontroll. En annan kallar det långsam glädje, och jag tycker att det är den bästa korta beskrivningen av hobbyn jag har läst.
Sedan listar författaren sex växter för en startsamling: den kammade Euphorbia lactea 'Mermaid Tail', den rosakantade Aglaonema 'Khanza Pink', Philodendron 'Jungle Boogie' med taggiga blad, zebraväxten, Monstera 'Thai Constellation' i grädde och grönt samt den småbladiga String of Turtles. Hon nämner också att gåvor och sticklingar från vänner gör att varje växt får en berättelse.
Det jag gillar med resonemanget är synsättet: en levande samling som växer i åratal, snarare än en tillfällig trend. Artikeln publicerades i september 2025, före rapporten för 2026, så den läses som en prognos. Den påminner också om att brokiga och ovanliga växter kräver tålamod mer än pengar.
Källa: Homes & Gardens
Växter med vita blad eller vita bladpartier syns överallt just nu, och priserna på vissa exemplar är därefter höga. ZDF:s trädgårdsexpert Elmar Mai förklarar vad som ligger bakom och vilka billigare alternativ som finns.
Problemet med de vita växtdelarna är att de saknar klorofyll, som behövs för fotosyntesen. Brokiga växter är därför ofta mindre livskraftiga och behöver mer ljus och skötsel. Helt vita växter kan inte överleva på egen hand utan måste ympas på en frisk växt av samma art. Oftast handlar det om sidoskott med en genetisk defekt, vilket gör dem mycket sällsynta.
När det gäller Monstera finns det två saker att veta. Enligt artikeln kommer speciella former som den thailändska Monsteran från laboratorier, där celler förökas genom vävnadsodling. Dessutom är brokigheten ofta genetiskt instabil, så de vita partierna kan minska eller helt försvinna. Brokiga sorter som säljs på trädgårdscentrer, som den brokiga pothosen, är billigare och oftast stabilare.
För skötseln är 20 till 25 grader och hög luftfuktighet idealiskt. Beroende på hur mycket vitt det är behöver växterna mer ljus, men tål inte direkt sol. Substratet ska vara löst och välluftat, och vattenstockning bör undvikas. Fittonia och Maranta nämns som billiga alternativ. Jag tycker råden är användbara: tänk först på hur stabilt mönstret är innan du köper en dyr rarietet.
Källa: ZDFheute
I många år har monsterabladsväxten (Monstera deliciosa) varit drottning bland inredningsväxter, men dess storlek har blivit ett problem i allt mindre hem. Meteored Chile föreslår Philodendron Birkin som efterträdare, en mer kompakt och lättskött växt.
Birkin är en tropisk hybrid av släktet Philodendron, med en prydlig växtform och glänsande mörkgröna blad med vita ränder. Varje blad har ett eget mönster. Den växer långsamt, så den behöver knappt beskäras, och den kräver varken stora krukor eller direkt solljus. Den tål svagt ljus och kontrollerad luftfuktighet, vilket gör den väl lämpad för kontor och lägenheter.
När det gäller skötseln rekommenderar artikeln starkt, indirekt ljus, till exempel nära ett fönster med en genomskinlig gardin, och att undvika direkt sol. Vattningen ska vara måttlig och göras först när de översta centimeterna av jorden har torkat, och på vintern ska man halvera mängden. Det bästa substratet är en luftig blandning av torv, perlit och fin bark. Texten nämner också andra trendväxter: Philodendron Pink Princess, White Princess och Brasil, Calathea orbifolia och Alocasia Polly.
Jag tycker att det är en rimlig smakförändring. Efter år av tropisk frodighet är det logiskt att man söker växter med intressanta blad som inte tar över hela vardagsrummet.
Källa: Meteored Chile
Mitt i sommaren borde en monstera vara på höjden av sin tillväxt, med blad som vecklas ut på några dagar. Om din har stått still i tre eller fyra veckor, utan nya knoppar eller hölster, förklarar Jardiner Malin att orsaken sällan är den man tror. Artikeln publicerades i juni 2026 och uppdaterades i slutet av september.
Den första boven, klart vanligast, är en kruka som blivit för liten. När rötterna har koloniserat hela utrymmet behåller växten sin energi för att underhålla sig själv i stället för att bilda blad. Testet är enkelt: vänd på krukan. Om rötter sticker ut genom dräneringshålet eller bildar en tät filt har du svaret. Den andra faktorn är ljus, för tre meter från ett fönster mot norr sjunker ljusstyrkan betydligt mer än man tror. Monstera tål skugga men trivs inte i den.
Den tredje är felaktigt dimensionerad vattning. Rådet är att vänta tills de översta fem centimetrarna jord är torra och sedan vattna rikligt tills vattnet rinner ut genom botten. På sommaren räcker det ofta en gång i veckan.
Vid omplantering rekommenderar artikeln en kruka som bara är fyra till fem centimeter bredare i diameter, aldrig mer, med en väldränerad jord som lättats upp med en tredjedel perlit, och att gödsla först efteråt, var tvåa eller tredje vecka till slutet av augusti. Detaljen jag fastnade för: små, blekta blad utan hack är ett tecken på för lite ljus. Användbart för samlare som söker vackra bladen med hål.
Källa: Jardiner Malin
Alocasior har enorma pilformade blad, nästan svarta bladskivor med silverfärgade nerver och ytor som liknar hamrat läder. Samma variation syns i odlingen: vissa arter förlåter små misstag, medan andra snabbt reagerar på för mycket vatten, kyla eller svagt ljus. Jardineiro.net har sammanställt 12 arter, från den enklaste till den krävandeste.
Släktet Alocasia, i familjen kallaväxter, omfattar ungefär hundra arter från tropiska och subtropiska Asien och delar av Oceanien. Texten påpekar att handeln blandar arter, sorter och hybrider: Alocasia melo, longiloba och sanderiana är arter, medan Polly är en sort kopplad till en hybrid mellan longiloba och sanderiana. Den varnar också för att elefantöra inte är ett synonym för Alocasia, eftersom namnet även används för andra kallaväxter med stora blad.
Listan börjar med Alocasia macrorrhizos, en kraftfull jätte som återhämtar sig väl men blir för stor för ett litet rum. I mitten finns arter som wentii, longiloba, sinuata och Jacklyn, och mot slutet kommer de känsligare, som Black Velvet och melo, och på sista plats Alocasia nebula, som har mycket liten felmarginal.
Ett tips har fastnat hos mig: när en nyinköpt växt tappar blad ska man minska antalet variabler. Istället för att samtidigt byta kruka, gödsla och vattna mer, bör man först titta på rotklumpen. Jag gillade ordningen efter svårighetsgrad, som hjälper till att välja en första alocasia utan frustration.
Många tror att en sydvänd fönsterbräda är den bästa platsen för krukväxter. I en artikel för «Botanitjka» förklarar författaren Anastasia Vysotskaja att problemet inte är fönstret i sig utan en kombination av faktorer: elementet under fönsterbrädan, det kalla glaset nära bladen och den låga höstsolen. Jag gillade hennes enkla test: håll handflatan nära bladen när värmen är på och känn på glaset tidigt på morgonen.
Fyra växter löper risk. Spathiphyllum får först ljusa och sedan bruna fläckar nära glaset, och hängande blad betyder inte alltid törst, så kontrollera jorden med ett finger först. Calathea (Goeppertia) reagerar med torra kanter och bleka mönster; den behöver mjukt, avstått vatten och en plats en till en och en halv meter från fönstret. Nephrolepis tappar små bladsegment, särskilt i en hängkruka ovanför ett element. Benjaminfikus tappar blad på grund av kyla, drag och varm luft.
Det allmänna rådet är att flytta växten bort från värmen men behålla ljuset. Oftast räcker 30 till 50 centimeter, ibland en meter. Ställ inte krukor direkt på elementet; lägg en korkskiva eller en träplanka under. Enligt författaren hjälper det knappt att spraya, men en luftfuktare fungerar tydligt bättre.
Artikeln innehåller också ett ärligt förbehåll: om det inte finns något element, bladen är friska och det finns tillräckligt med ljus behöver växten inte flyttas. Torra kanter och brännskador återhämtar sig inte, så de kan klippas bort försiktigt, och rena nya blad visar att platsen är rätt. För den som odlar känsliga arter som kalatéor är det en bra påminnelse före uppvärmningssäsongen.
Källa: Botanitjka
Den som följer världen av sällsynta växter har redan sett absurda priser på blad med vita fläckar. Jag läste en guide som reder ut röran, och den kändes användbar eftersom den börjar med rätt fråga: vad är egentligen brokighet? Författaren påminner om att ett enskilt löst blad av brokig Monstera deliciosa år 2021 såldes för över tjugotusen real på en nätauktion i Nya Zeeland, men att priset på en brokig växt alltid följer samma kurva: knapphet, en topp i sociala medier, massförökning och sedan ett fall.
Texten skiljer på typerna. Kimärbrokighet, som hos Monstera Albo och Pink Princess, är instabil. Mosaikbrokighet, som hos Monstera ’Thai Constellation’, som kommer från vävnadsodling i Thailand, är betydligt mer förutsägbar och blev just därför billigare. Det finns också den reflekterande brokigheten hos Scindapsus pictus och kemiskt inducerade färger, som den gamla Philodendron Pink Congo, vars blad gick tillbaka till grönt inom några månader.
Listan går från den mest lättillgängliga till den mest krävande: jibóia N’Joy, brokig zamioculcas, Syngonium Albo Variegatum, Monstera ’Thai Constellation’, Philodendron ’Pink Princess’, Calathea ’White Fusion’ och Monstera adansonii ’Variegata’. Jag gillade rådet om Pink Princess: köp den inte för bladet utan för stjälken, eftersom rosa ränder på internoderna visar på större chans att färgen består.
Varningen om bedrägerier är också värdefull: frön av Monstera Albo, målade växter (testet är att gnugga ett fuktigt finger på en diskret yta) och sticklingar utan en enda brokig nod. Slutsatsen kändes mogen för mig: en växt är inte en finansiell tillgång, och den bästa tiden att köpa är oftast efter att priset har sjunkit. För nybörjare är det förnuftiga valet N’Joy eller syngonium.
Källa: Jardineiro.net
