Jag var intresserad av egenbyggt ljud, och när jag läste ett blogginlägg om någon som hade byggt en liten slutförstärkare med transistorer ville jag själv prova. Som förlaga använde jag kapitel 4, ”Konstruktion av en minislutförstärkare”, i boken ”定本 トランジスタ回路の設計”. Den går mycket noggrant igenom en förstärkare på 0,5 W, från hur man väljer komponentvärden till utvärderingen. En bok jag verkligen rekommenderar till den som ska börja.
Konstruktionskraven var: spänningsförstärkning 10 gånger (20 dB), minst 0,5 W i 8 Ω last, frekvensomfång 20–20 kHz och högst 1 % distorsion. Kretsen består av ett spänningsförstärkarsteg i gemensam emitter och ett strömförstärkarsteg i push-pull klass AB. Jag lärde mig mycket av avsnittet om att lägga in dioder för att få bort övertagningsdistorsionen i klass AB, och om knepet att termiskt koppla transistorerna till kylflänsen för att förhindra termisk rusning.
Eftersom jag inte har någon ljudanalysator kompletterade jag med den kostnadsfria kretssimulatorn LTspice. När jag mätte förstärkningen utifrån in- och utsignalens vågformer i en transientanalys fick jag ungefär 10 gånger (20 dB), nästan exakt enligt konstruktionen. Sedan kontrollerade jag övertonerna med FFT och beräknade THD (distorsion) med kommandot .four: resultatet blev ungefär 2 %, nästan samma värde som i boken.
Kretskortet ritade jag för första gången i EasyEDA och beställde från JLCPCB. Med rabattkupong kostade det runt 500 yen, förvånansvärt billigt, och leveransen från Kina tog ungefär en vecka. Jag var orolig för om den verkligen skulle fungera, men ljudet kom ut som det skulle. Distorsionen är låg och den låter lika behagligt som en vanlig högtalare. Nästa gång vill jag ge mig på nätaggregat och digitala kretsar också.
Källa: よもつひらさか
Hackaday berättar om en fin reparations- och ombyggnadshistoria. En byggare som kallas Boz fick en trasig Pioneer-surroundmottagare. Den stod på en hylla i några år tills han fick idén att bygga en jukebox för sina rippade cd-skivor och ge liv åt mottagaren igen med ett nytt moderkort.
Moderna hemmaförstärkare är fulla av digitala funktioner, och när de går sönder är de ofta proprietära och svåra att laga. Den här visade sig dock vara förvånansvärt modulär. Frontpanelen med VFD-displayen och drivkretsen fungerade fortfarande, liksom klass AB-förstärkaren och nätdelen. Med servicemanualen till hands var det enkelt att göra reverse engineering, så han tog bort moderkortet och bytte ut det.
Han återanvände de ursprungliga kontakterna och några andra delar och konstruerade ett kretskort med en Raspberry Pi Pico och en DAC. Med MMBASIC-firmware ser resultatet ut som om det alltid varit tänkt så, och kortets utseende inuti, bortsett från några lösningar, bidrar till intrycket.
Hackaday noterar att just det här projektet är speciellt när det gäller kvalitet och att sådana återupplivningsprojekt brukar ses bland spelhårdvara.
Jag gillar att det fungerande analoga effektsteget behölls och bara den döda digitala delen byttes ut. Det är en praktisk idé för alla som har en gammal mottagare i garderoben med bra förstärkardelar men en trasig hjärna.
Källa: Hackaday
På Elektor Labs dök det upp ett projekt som fångade min uppmärksamhet som skivspelarentusiast: SchickeRIAA, en phonoförstärkare för MC-pickuper i kompakt utförande med genomgående hål. Grunden är en äldre konstruktion av John Linsley Hood, där RIAA-entzeringen inte byggts som ett passivt nätverk utan flyttats in i återkopplingsslingan i förstärkarsteget.
Ingången är en instrumentförstärkare av typen THAT 1510 med linjär förstärkning på 40 dB. Den vänder också fasen, så att kedjan i sin helhet inte har någon fasvridning kvar. Det efterföljande entzeringssteget använder en OPA227, som författaren valde för dess låga 1/f-brus och mycket höga öppna förstärkning. Vid 20 kHz är förstärkningen 1, så det behövs ingen extra pol för högfrekvenskorrigering. De lägsta frekvenserna, till exempel dånet från skeva skivor, filtreras redan bort innan det högförstärkande RIAA-steget.
Nätdelen blir särskilt intressant för hemmabyggare: det finns en extern transformator, en Delon-spänningsfördubblare på kretskortet och en spänningsreglering. En tidigare version använde ett par 317/337-regulatorer med zenerreferens, medan den aktuella använder en aktivt återkopplad regulator och en modifierad konstantströmkälla byggd av två bipolära transistorer.
Jag gillar att ett gammalt koncept inte bara kopierats utan omsorgsfullt tänkts vidare med moderna komponenter. Projektet publicerades i juli 2026 och uppdaterades igen i början av augusti; kopplingsscheman finns på projektsidan. De slutliga kondensatorvärdena anges inte i texten, så det lönar sig att titta i dokumentationen och diskussionen där.
Källa: Elektor Magazine
Rörljud har ett imageproblem. Alltför ofta tas det över av folk som bryr sig mer om att skryta än om glädjen i att bygga något, så det var uppfriskande att läsa om ett projekt som går åt motsatt håll.
Bettina Neumryr specialiserar sig på att bygga kretsar från gamla elektronikmagasin, och hennes senaste verk är en rörförstärkare från 1955. Hackaday kallar den ett fantastiskt motgift mot det förgyllda dumsnacket kring audiofila rörförstärkare, och jag förstår varför.
Konstruktionen är ganska enkel: en förförstärkare, sedan en transformatorlös fasdelare med två rör som driver ett push-pull-utsteg. Hon går igenom kretsen lite grann, inklusive återkopplingen till katoden i det första fasdelarröret. Nätdelen är en klassisk rörlikriktare med ett kraftigt lågpassfilter kring en stor drossel.
Min favoritdetalj är chassit. I stället för att betala skyhöga pengar för ett särskilt rörchassi använde hon två bakplåtar, och de ska tydligen se förvånansvärt bra ut. De flesta delarna kom från lådan med skräp, inklusive utgångstransformatorn, och det var där problemen började.
Efter några missöden och en del oavsiktlig svängning blev det en förstärkare som visar lovande takter men har märkbar distorsion, vilket Hackaday skyller på transformatorn. En bättre transformator borde få siffran inom ett godtagbart spann. Det finns en video av hela bygget om du vill ha detaljerna.
Jag gillar detta eftersom det behandlar förstärkaren först och främst som ett elektronikprojekt och först i andra hand som statusobjekt. En påminnelse om att en låda med skräp och tålamod kan ta en långt, och att höga spänningar förtjänar respekt under arbetet.
Källa: Hackaday
Elektor har släppt en USB-sticka med verk av Ton Giesberts, under många år en av tidningens mest kända konstruktörer. För den som gillar att bygga ljudförstärkare är det en intressant samling: hundratals projekt, artiklar och konstruktionsanteckningar från flera decennier.
Ljud är den röda tråden. Här finns den kompakta ljudeffektförstärkaren från 2013 (Elektor 201309) och high-end-förstärkaren Fortissimo-100, som kom nästan tio år senare. Den sistnämnda har ett helt symmetriskt utgångssteg. Även Q-Watt finns med, en halvdiskret förstärkare som levererar över 200 W i 4 ohm med mycket låg distorsion.
Men stickan går längre än förstärkare. Den innehåller ett buffertkort för Raspberry Pi 400 som skyddar GPIO-stiften och möjliggör anslutning till 3,3 V- och 5 V-logik, en USB-till-seriell-omvandlare för flera protokoll, en DDS-funktionsgenerator och en AC/DC-effektmätare med galvanisk isolering och Arduino. Det finns också en mobil laddningsstation byggd kring AA NiMH-batterier. I en intervju blickar Giesberts tillbaka på sin karriär och säger att äldre konstruktioner är värda att titta på igen, med några förbättringar och moderna komponenter.
Rekommenderat pris är 49,95 euro, med reapris 39,95 euro. En liknande sticka, The Elektor Audio Collection 2026, kostar lika mycket. Personligen tycker jag bäst om Giesberts sista poäng: en bra analog konstruktion blir inte gammal, den väntar bara på en ny byggare.
Källa: Elektor Magazine
För dig som bygger egna högtalare: Voice Coils Test Bench-spalt, skriven av Vance Dickason, har fått en ny artikel om Dayton Audio E150MR-4, en 5,5-tums mellanregistersdrivenhet i kolfiber från märkets Epique-serie, som siktar på högklassigt ljud till ett måttligt pris.
Några konstruktionsdetaljer är värda att notera. Membranet är en massiv, välvd, formpressad bit kolfiber som påminner om de gamla vävda membranen. Fasplugget är av massiv aluminium och kanten är av positivt rullad NBR. Resten av följsamheten står en platt tygspindel på 3 tum för. Talspolen består av två lager runt koppartråd på en spole av titan med 30 mm diameter. Titan har blivit populärt som spolstomme eftersom det är styvare än aluminium, tål deformation vid stora utslag och är paramagnetiskt.
Chassit är en egen konstruktion i gjuten aluminium med sex ekrar. Ekrarna är smala och avsmalnande, 8,5 till 10 mm, för att minska reflexer. Det är öppet under spindelhyllan, och eftersom drivenheten saknar polventil leds luften i spalten ut över frontplattan, vilket kyler motorn. Ferritmotorn använder ett T-ok med en kopparkapp som kortsluter och en aluminiumhylsa på polen. Xmax är 2,7 mm och den nominella RMS-effekten anges till 60 W, beroende på vilken högpassfrekvens du använder.
Artikeln fortsätter med de uppmätta resultaten, som är värda att kolla om du planerar en trevägskonstruktion.
Mellanregistret avgör ofta hur en egenbyggd högtalare låter, så en mätbaserad genomgång som denna är användbar innan man spenderar pengar.
Källa: audioXpress
Elektor har tagit upp T-Reg i sin kretsserie, en högspänningsregulator för rörförstärkare. Projektet är av Jan Didden och publicerades första gången i mars 2009; CJ Abate presenterar det på nytt den 19 maj 2026.
Syftet förklaras snabbt: brum, restrippel och brus på anodspänningen försämrar ljudet. Regulatorn levererar en ren och stabil högspänning och passar både för rörförförstärkare och effektförstärkare. Utspänningen kan ställas in upp till 500 V, och genomgångselementet kan antingen vara ett elektronrör eller en MOSFET.
Det jag tycker är intressant är startskyddet. En CMOS-555-timer (IC1) drar ner lysdioden i IC3 med fördröjning efter att strömmen slagits på. Fördröjningen bestäms av R8 och C3 och är med de angivna värdena cirka 30 sekunder. IC3 innehåller en lysdiod som styr en optotriac; när den tänds tänder optotriacen tyristorn TH1, som lägger den likriktade högspänningen på genomgångsröret. Styr- och referenskretsen matas från rörens glödspänning via likriktaren B1 och kondensatorn C2.
Redaktionen påpekar att artikeln är över 15 år gammal och att vissa komponenter kanske inte längre finns att få. Den är främst tänkt som inspiration till en ny konstruktion. Texten saknar en komplett komponentlista, och kopplingsschemat finns med som bild. Den som arbetar med högspänning måste naturligtvis vara extra försiktig.
Källa: Elektor
Leslie-högtalaren är ett av musikens mest igenkännbara ljud, känd för tremolon och vibratot som kommer från fysisk rotation. Hackaday skriver om ett projekt av Levi Graves, som byggde en modern version eftersom originala Leslies kan kosta tusentals dollar.
Originalet arbetade med två högtalare. Diskanthögtalaren matade ett par horn på en roterande plattform, där bara ett horn lät och det andra fungerade som motvikt. Bashögtalaren riktades mot en roterande trumma. Musikern valde hastigheten för båda, och det skapade den karakteristiska rörelsen i ljudet.
Levi använder en originaltrumma från Leslie, men ljudet kommer från en 100-watts mysteriehögtalare, och allt är snyggt samlat i en högtalarlåda. Han använder en Leslie-motor med en enda hastighet och en egentillverkad fotpedal som ger finare kontroll över trummans rotationshastighet.
Artikeln påminner om att dagens musiker kan modellera sådana ljud i en dator, medan man på 1930-talet fick göra stora ansträngningar för att få fram nya ljud. Ändå ger den fysiska manipulationen av ljudvågor en känsla som är svår att kopiera på annat sätt, och det är en del av förklaringen till varför Leslie-högtalare förblev populära vid sidan av Hammond-orglar.
Jag tycker det är tilltalande att ett projekt som det här kombinerar återanvända delar med en skräddarsydd låda och egen elektronik. Det är ett bra exempel på DIY-ljud där mekaniken är lika viktig som förstärkaren. Notera att artikeln är från juli 2025.
Källa: Hackaday
Här är ett litet högtalarprojekt som jag tyckte var roligt att läsa: en mini-fällhorn i Fostex-stil, byggd kring en 2-tums fullregisterdrivare som kostar ungefär två dollar. Författaren, mircemk, publicerade det på Elektor Labs i september 2026 och uppdaterade det strax efteråt.
Utgångspunkten är enkel. Drivenheten saknar datablad, så det finns inga Thiele-Small-parametrar. Författaren mätte själv resonansfrekvensen, cirka 170 Hz, med en ljudgenerator, ett seriemotstånd på 10 till 47 ohm och en multimeter, med drivaren hängande fritt i luften. Det är en enkel metod som vilken hobbyist som helst kan upprepa.
Högtalaren är en fällhorn med bakre belastning. Bakom drivaren finns en första halvöppen kammare fylld med dämpmaterial, och sedan en kanal som vidgas exponentiellt. Måtten beror främst på resonansfrekvensen. Beräkningarna är medvetet grova, och de exakta måtten finns bara i ritningen som bifogats projektet.
Författaren är ärlig om resultatet. Det är ingen högupplöst högtalare utan ett experiment. Vid jämförelse med en NAD 801 märker han en tydlig förstärkning mellan 150 och 300 Hz, en skarpare återgivning av röster och mer energi i lägre mellanregister än i en liten sluten låda. Det finns ingen riktig subbas, och frekvenskurvan, mätt med rosa brus och en liten mikrofon, är mycket ungefärlig.
Jag tycker att det här förhållningssättet är uppfriskande: lite budget, egna mätningar och slutsatser utan överdrifter.
Källa: Elektor Magazine
audioXpress har publicerat om en DIY-projektartikel av Tim Mellow och Peter Farrow, ursprungligen tryckt i maj 2024, som tar sig an ett gammalt problem när man bygger rörförstärkare. Del 1 presenterar konceptet med en förstärkare med noll utgångsimpedans (ZOI) och går igenom konstruktionen av en version med single-ended-ingång.
Problemet är följande: lågfeedback-triodförstärkare har varit populära sedan 1990-talet tack vare sin öppna ljudbild, naturliga tonfärg, rena transienter och mjuka överstyrning. Men det är just feedback som normalt sänker utgångsimpedansen, så att en verklig högtalares varierande impedans inte påverkar ljudet. Högtalare är inte ett rent motstånd. Det finns en stor impedanstopp vid grundresonansen, spolens induktans gör att impedansen stiger med frekvensen, och drivenheter med olika nominella impedanser eller branta delningsfilter skapar ytterligare oregelbundenheter.
Utan feedback beror resultatet på utgångskomponenten. Halvledare, pentoder och strålsvetstetroder har hög utgångsimpedans och beter sig nästan som strömkällor, så utspänningen följer högtalarens impedans, vilket kan göra basen dånig och dåligt kontrollerad. Trioder klarar sig bättre, med en utgångsimpedans på ungefär en fjärdedel till hälften av nominell last, men det är fortfarande inte noll.
Författarna frågar om man kan behålla karaktären hos en lågfeedback-förstärkare och samtidigt få noll utgångsimpedans. De presenterar två konstruktioner: en med single-ended-ingång baserad på en topologi från 1950-talet och en med balanserad ingång, som är en ny konfiguration. Del 2 behandlar den balanserade versionen, mätningar och konstruktionsberäkningar.
Jag gillar att de förklarar varför innan de visar kopplingsschemat. Det är en bra läsning om du bygger eller planerar att bygga en rörförstärkare.
Källa: audioXpress
Jag hittade en byggbeskrivning som visar väl hur ett fullt användbart ljudsystem kan göras av lösa delar. Författaren, som skriver på Habr, hade i flera år stått med två Yamaha-högtalare på 50 watt på en hylla, och i en byrålåda låg ett kort med en ESP32. Han bestämde sig för att kombinera dem och bygga en egen Bluetooth-spelare.
Kärnan i apparaten är en ESP32 WROOM-32-modul som sköter Bluetooth och kringutrustning, samt en GY-PCM5102-DAC som tar emot ljudet via gränssnittet I2S. Volym och paus styrs med en vridknapp, och en OLED-skärm visar en spektrumvisualisering. Förstärkaren XH-A232 valde han helt enkelt för att han redan hade den. Dess toppeffekt är 30 watt per kanal mot högtalarnas nominella 50 watt, men för ett rum räcker volymen gott.
Det mest intressanta för mig är de små detaljer som sällan skrivs om. Mellan ESP32 och DAC sitter en spänningsdelare som sänker DAC-utgången från 2,1 V till 0,27 V (effektivvärde), annars överstyrs förstärkaren och väsnas. Kvoten fick han fram genom försök, och han varnar för att den kan bli annorlunda med en annan förstärkare.
Ett annat problem var digitalt brus eftersom DAC och ESP32 matades från samma strömkälla. Lösningen var att ge var och en sin egen omvandlare. Korta, tvinnade ledningar mellan DAC och förstärkare hjälpte också, liksom två keramiska kondensatorer på 0,1 µF efter DAC:n.
Programvaran är byggd med PlatformIO och biblioteken arduino-audio-tools och ESP32-A2DP, så han behövde inte skriva den lågnivåbaserade A2DP-överföringen själv. Koden har han lagt ut på GitHub. Ett bra exempel på hur billiga moduler kan ge något användbart, och hur man på vägen lär sig var brus kommer ifrån.
Källa: Habr
